DLXX Sense and sensibility

Andra kan ha sagt det förr, men Jane Austens humor, distans, klarsynthet och förmåga att skildra personer med helt olika sinnelag – vilken fröjd det är att ta del av hennes världar!

De två senaste kvällarna har jag levt i Förnuft och känsla-världen, medelst filmen från 1995. När de ogifta systrarna Emma Thompson och Kate Winslet opponerar sig mot den jovialiske släktingens erbjudande att bjuda på middag varje dag får de svaret: ”No refusals! I’m quite deaf to them.” Typisk, skön Austen-dialog, tänkte jag, men nu har jag kollat och just de replikerna är faktiskt inte hämtade ur boken. Kudos, manusförfattaren.

DLXIX Café Stiernan

image
Storfavoriten just nu är Café Stiernan på Österlånggatan – fik och nudelbar! Där sitter man och spejar ut genom fönstret och stänker buljong omkring sig när man äter ramen med porslinssked. (Fast jag har nu läst mig till att det är pinnar som gäller för själva nudlarna, skeden har man bara till buljongen. Nästa gång ska jag göra rätt.)

DLXVIII Bibliotekarien som kan

Yes, det lönade sig! Som det ju ofta gör. Biblioteket i P1, som jag lyssnade på på hemvägen i går kväll, handlade bland annat om Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre och Clownen Jac. Och självklart kom det fram en dam till informationsdisken på Östermalms bibliotek i eftermiddag och frågade efter just dem. ”Clownen Jac”, sa hon, ”var det hans första roman?” ”Nej, det var nog snarare hans sista”, sa jag, för jag ville minnas att det sas så i programmet. Och bara så där växte en av våra låntagares förtroende för mig som yrkesperson.

DLXVII Biblioteket har stängt för dagen och det snöar

image
Tätt tätt tätt, vitt vitt vitt i luften på väg hem från jobbet. Efter en dag på ett underjordiskt bibliotek har man ingen aning om vad det är för väder. Vissa ledtrådar får man av besökarnas skick när de kommer in på biblioteket, och när man närmar sig trappan upp mot Birger Jarlsgatan vid arbetsdagens slut ser man om golvet är blött eller torrt och vad för slags ljus som kommer där uppifrån. Sedan sticker man upp huvudet i nivå med gatan och får äntligen veta om man ska gå hemåt längs Kungsgatan i rosa skymning eller duggregn – eller tjockt snöfall. Sedan söker man upp senaste podradioversionen av Biblioteket i P1, justerar hörlurarna, stoppar mobilen i kappfickan, böjer ner huvudet så att det bildas snödrivor på hjässan och vet att man är hemma inom någon halvtimme.

DLXVI Josef – drömmarnas konung

Någon gång för länge sedan såg jag Prinsen av Egypten och minns den som välgjord. Nu hade jag lust att se om den, men Lovefilm hade den inte, däremot uppföljaren Josef – drömmarnas konung. Inte jättefantastisk, musiken är ihopslarvad och karaktärerna lite stela, men historien går inte av för hackor. Kärlek och illvilja, triumfatorisk framgång och bitter motgång, äventyr, svek, humor, hämnd och förlåtelse. Nu ser jag fram emot att komma till berättelsen om Josef i min bibelgenomläsning – från pärm till pärm under det här året är mitt mål – men jag är en bit ifrån än så länge. Sodom och Gomorra har precis förstörts och Rebecka har bevisat att hon är en schyst tjej genom att oombedd ösa upp vatten åt tio törstiga kameler.

DLXV Kungsholmslunch

image
När Anna i dag skulle bjudas på sen födelsedagslunch och stället vi skulle gå till visade sig vara stängt tog vi en kort promenad till lunchställena på Pontonjärgatan och kunde inom några minuter jämföra dagens rätter från tre olika slags kök. Vi bestämde oss för asiatiskt på Mamadou (på bilden den lilla inkluderade förrätten). Det var kul att bekanta sig med lunchutbudet här i min egen stadsdel, det har jag ytterst sällan anledning att göra.

Under tiden vi satt och fiskade upp vår mat med pinnar pratade vi bland mycket annat om förra veckans Strindbergsföreläsning på Sturebibblan och vilken bra talare intendenten från Strindbergsmuseet var. Nästa chans att höra honom är på en lunchföreläsning på Kungsholmens bibliotek torsdagen 23 februari.

DLXIV Cancerhjälp som alla kan åstadkomma

När jag kom till Korskyrkan lite före elva i förmiddags var det full aktivitet i alla utrymmen inför gudstjänst med påföljande lunch och årsmöte. Men jag skulle inte vara med på någotdera – jag var på väg till jobbet – utan skulle bara lämna en låda med några portioner paj med purjolök och champinjoner. Det är nämligen en kvinna i församlingen som nyligen fick besked om en snabbt växande cancertumör. För att göra vardagen enklare för henne, hennes man och deras tre barn är vi ganska många som hjälps åt att laga mat, som placeras i en frys i kyrkan och levereras till familjen varje vecka. Och självklart ber vi. Hon är ännu inte frisk, men nyligen nåddes vi av det besked som fick läkaren att upprepa flera gånger att det här var verkligen ett mirakel – tumören har efter en cellgiftsbehandling minskat med 40 %. Men, som det på en gång sas i mailinglistan när nyheten skickades ut, vi nöjer oss inte med mindre än 100.

DLXII Tiggeri i Stockholm

Lyssnade på inslaget om tiggeri från dagens P1 Morgon. Ska man ge pengar eller inte? Som vanligt fick man inga tillräckligt bra svar, och förlåt P1 Morgon och filosofen, men antagandena som professorn i praktisk filosofi bidrog med var ungefär i linje med de oinformerade funderingar man håller sig med själv. Hur ska man se på individens kontra samhällets ansvar? Kan jag rättfärdiga mitt val att gå förbi den som säger sig vara i nöd?

Nej, skippa filosofin och ge oss hårda fakta. I själva reportaget får man nosa lite snabbt på tre intressanta källor – ett hjälpcenter för hemlösa EU-immigranter, polisen och en av Stockholms kvinnliga tiggare från Rumänien. Representanten från hjälpcentret svarade, utan någon riktigt tillfredsställande motivering, nej på frågan om att ge pengar till tiggare. Polisen sa att fallen där ligor organiserar tvångstiggande – en av våra favoritursäkter för att inte ge bort pengar – är mycket sällsynta. Tiggerskan sa att hon har sex barn där hemma och inget jobb. Jag blev bara mer osäker på vad som är rätt och fel, men tror att det är från de här personerna, som finns nära själva företeelsen, som man har en chans att få relevanta argument.

Men när det gäller en viss sorts tiggeri har jag ett förslag. När jag väntade på tunnelbanan vid Hötorget i eftermiddag stod några musikanter precis bredvid, och två av dem, en med dragspel och en med fiol, klev liksom jag på tåget mot Hässelby. Å nej, tänkte jag. De drog ett medley med det vanliga, någon tårdrypande visa, någon syster till Kalinka, någon aggressiv tango och gick sedan runt och ville ha pengar. Men hur skulle det vara om de övade in ett helt annat material? Tänk ”Bra vibrationer” på dragspel och fiol, följd av ”Livin’ on a prayer” och kanske ”Oops I did it again” (borde inte den kunna arrangeras som en tango, förresten?). Den dag jag skiner upp och undrar ”vad kommer de att bjuda på nu, tro?” när romska musikanter banar väg genom tunnelbanevagnen med sina instrument, då ska jag betala generöst för underhållningen.

DLXI Funnet foto

Efter förra höstens Indienresa fick jag frågan om mina foton därifrån fick användas i EFK:s (Evangeliska frikyrkans) material, till exempel kataloger med information som rör satsningar i den delen av världen. Visst, sa jag, det är fritt fram. I dag ramlade jag över ytterligare en av mina bilder, som används på EFK:s webbplats ihop med rubriken ”Pionjärer grundar nya församlingar”. Nu är jag ganska övertygad att den läsande mannen i moskén Jama Masjid inte har så mycket att göra med grundandet av kristna församlingar. Men han tillhör målgruppen.