Sedan flera månader har jag grämt mig över att jag för första gången på tolv år skulle missa luciatåget i rotundan på Stadsbiblioteket, och till råga på allt har Kungsholms kyrka börjat med Ticnet-biljetter till sina luciakonserter, vilket jag inte var beredd att satsa på, men jag fick riktigt bra kompensation. I Johannes kyrka var det fri entré, men man var naturligtvis tvungen att vara på plats i tid. När jag närmade mig såg jag att kön var fem, sex personer bred uppifrån porten och ner i trappan och jag skulle försöka hävda min plats i den kön utan sällskap. När det även började byggas på bakom mig slank en pappa in till vänster om mig. ”Pappa, kön börjar där!” sa ett bestämt barn och pekade neråt. ”Nej men det spelar ingen roll, vi har ju platser där inne”, sa pappan, som just mobilpratat med någon som uppenbarligen fanns på insidan och höll plats. ”Pappa”, sa barnet ännu mer uppfordrande, ”kolla, kön börjar där!” ”Nej. Kom här nu”, sa den stressade pappan, och barnet med den starka rättskänslan fick ge sig. Och jag tänkte förstås att om det nu inte ”spelade någon roll” för att de redan hade platser hade väl de bäst skäl av alla att köa som folk.

Men det fanns ganska gott om platser kvar när jag kom in. Stackars Jenny F var fast i tunnelbanetrafiken, så jag valde en bänk långt bak och satte mig näst längst ut. Det lilla utrymmet med plats för en person längst ut på bänken blev svår att freda när det fyllts på och desperata platslösa gick runt och högg på allt, men jag bredde ut mig så gott jag kunde, även efter att luciatåget skridit fram och ställt sig i gången för att sjunga ett par sånger. Jenny sms:ade då att hon var på plats och höll sig längst bak tills gången var fri. Under tiden hade jag luciatågets sista stjärngossar vid min bänkrad, vuxna, sannolikt kammarkörmedlemmar, med strut på huvudet, den ena med glasögon och båda i vit strumpläst. Att barn klär ut sig är en sak, men att det är lika självklart för vuxna luciasångare att följa traditionerna – det är hardcore.

Lucian sjöng en fin solosång när hon sedan gick fram i mitten, mellan sina tärnor och gossar, barnluciatåget kom så småningom också fram och jag kom inte på någon sång som jag saknade, alla de viktiga var med. När ”Jul, jul, strålande jul” hade sjungits, brutalt vackert, var jag så nöjd, så nöjd att jag hade kunnat rest mig och gått hem.

Så här i efterhand kan jag nog säga att luciaupplevelsen vägde upp bristen på firande under dagtid. På Stadsmuseet, där jag bemannade Slussens bibliotek, hade man inget luciafirande, men åtminstone lussekatter och pepparkakor i lunchrummet. Lite stämning blev det också när kollegerna Maria och Annika började prata om julklappsbytet, som jag antar att det var deras enhet som arrangerade. Maria tyckte att hon hade köpt en julklapp som det var omöjligt att skriva ett rim till, men jag förklarade omedelbart att jag är en levande rimstuga och gärna ställer upp. Det blev en vers i limerickstil. Ni får klura på vad Maria köpt!

Det gäller ej byxor och tröja
Och ej heller hatt eller slöja
Men du får hjälp att klä på
Med en sak som är blå
Och slipper att ryggen din böja