
På riktigt, alltså! Julklappsrimmande är det bästa jag vet. (Har redan bistått ett par vänner på Facebook.)
MCCCLXXXIII Årets julgodisprovning
28 vuxna och 4 barn kom till kvällens julgodisprovning, som ägde rum för andra året i dag och därmed är en tradition. Alla var visserligen inte på plats samtidigt, men det var trångt och högljutt och hjärtligt och julgodiset gick åt rätt bra. I går kväll gjorde jag mandelfudge och i dag saffransfudge, choklad- och lakritsfudge, pepparkakspraliner, en variant på Mozartkulor och jordnötsmörsrutor. Jag blev ombedd att dela med mig mailledes av fudgerecept, jordnötssmörsruterecept samt var jag köpt min klänning (Plezuro, förstås).
MCCCLXXXII Stadsmuseet från insidan

Jag har sagt det förr och kommer att säga det igen: Det är kul att jobba på museum. Just nu sitter jag här i Faktarummet och följer två medarbetare som platsbestämmer den stora bilden ovan. Det söks i databaser och slås i böcker. En spännande process som pågått en bra stund.

Häromsistens var jag, som obligatorisk fortbildning, tyckte museikollegan jag jobbade med den dagen, på en av de öppna visningarna av utgrävningen som pågår precis här utanför museet. Nere i gropen finns flera lager kullerstensgator från olika århundraden och en välbevarad bakugn från 1600-talet, men allra mest spännande var kakelugnsbiten från 1500-talet, som guiden hade i sin hink med fynd. På framsidan syntes en del av ornamenteringen i form av en fjäril och på baksidan fanns tre gropar, där kakelugnsmakaren tryckt till med fingrarna. Biten gick runt bland åhörarna, och jag tror att nästan alla tog av eventuella handskar och vantar och satte dit fingrarna där kakelugnsmakaren haft sina.
När jag skulle gå hem samma dag upptäckte jag att fyndhinken stod i ett personalutrymme på väg mot utgången, och jag kunde inte låta bli att plocka fram kakelugnsbiten för att känna på den en gång till. En häftig tidsresa.
Men häftigast hittills kan vara besöket i Stadsmuseets magasin i Frihamnen, där vi Slussens bibliotek-bibliotekarier bland mycket annat fick titta på föremål till den kommande utställningen om brott i Stockholm, kallad ”Skuggsidan”. Vid gamla handfängsel och andra obehagliga redskap, som det som användes för att spänna fast en person vid en skampåle, fanns ett bödelssvärd från 1600-talet.
”Man skulle vilja lyfta det!” sa kollegan Annika om svärdet. ”Man blir nyfiken på tyngden.” ”Vill du lyfta det? Jo, det går bra”, sa antikvarien varpå Annika direkt sträckte sig mot svärdet. ”Nej!” ropade antikvarien och sträckte fram ett par vita handskar.
Jag tog också chansen att hålla i svärdet (var vänlig ignorera dubbelhakan på bilden, där jag med största fokus balanserar klingan). En läcker känsla, om man tänker på svärdets ålder, men inte om man funderar närmare på användningsområdet.
Alldeles nyss kom mina begåvade medarbetare för övrigt fram till att fotografiet ovan föreställer Kungsgatan från Kungsholmssidan, med en skymt av Kungsbron längst till vänster.
MCCCLXXXI Tråkväder
MCCCLXXX Bakom Hjältekalenderluckan

Har ni kollat in Stockholms stadsbiblioteks Hjältekalender? I kortkorta filmer berättar bibliotekspersonal runtom i stan om bra böcker med hjältar av mycket skiftande karaktär, och i dag blev det dags för mitt tips.
Den trogna läsaren vet sedan tidigare att jag är väldigt förtjust i reportagesamlingen En piga bland pigor från 1914, av och med den wallraffande Svenska Dagbladet-journalisten Ester Blenda Nordström, och det är alltså den jag berättar om i boktipsfilm nummer 14.
MCCCLXXIX Lucia i Johannes kyrka

Sedan flera månader har jag grämt mig över att jag för första gången på tolv år skulle missa luciatåget i rotundan på Stadsbiblioteket, och till råga på allt har Kungsholms kyrka börjat med Ticnet-biljetter till sina luciakonserter, vilket jag inte var beredd att satsa på, men jag fick riktigt bra kompensation. I Johannes kyrka var det fri entré, men man var naturligtvis tvungen att vara på plats i tid. När jag närmade mig såg jag att kön var fem, sex personer bred uppifrån porten och ner i trappan och jag skulle försöka hävda min plats i den kön utan sällskap. När det även började byggas på bakom mig slank en pappa in till vänster om mig. ”Pappa, kön börjar där!” sa ett bestämt barn och pekade neråt. ”Nej men det spelar ingen roll, vi har ju platser där inne”, sa pappan, som just mobilpratat med någon som uppenbarligen fanns på insidan och höll plats. ”Pappa”, sa barnet ännu mer uppfordrande, ”kolla, kön börjar där!” ”Nej. Kom här nu”, sa den stressade pappan, och barnet med den starka rättskänslan fick ge sig. Och jag tänkte förstås att om det nu inte ”spelade någon roll” för att de redan hade platser hade väl de bäst skäl av alla att köa som folk.
Men det fanns ganska gott om platser kvar när jag kom in. Stackars Jenny F var fast i tunnelbanetrafiken, så jag valde en bänk långt bak och satte mig näst längst ut. Det lilla utrymmet med plats för en person längst ut på bänken blev svår att freda när det fyllts på och desperata platslösa gick runt och högg på allt, men jag bredde ut mig så gott jag kunde, även efter att luciatåget skridit fram och ställt sig i gången för att sjunga ett par sånger. Jenny sms:ade då att hon var på plats och höll sig längst bak tills gången var fri. Under tiden hade jag luciatågets sista stjärngossar vid min bänkrad, vuxna, sannolikt kammarkörmedlemmar, med strut på huvudet, den ena med glasögon och båda i vit strumpläst. Att barn klär ut sig är en sak, men att det är lika självklart för vuxna luciasångare att följa traditionerna – det är hardcore.
Lucian sjöng en fin solosång när hon sedan gick fram i mitten, mellan sina tärnor och gossar, barnluciatåget kom så småningom också fram och jag kom inte på någon sång som jag saknade, alla de viktiga var med. När ”Jul, jul, strålande jul” hade sjungits, brutalt vackert, var jag så nöjd, så nöjd att jag hade kunnat rest mig och gått hem.
Så här i efterhand kan jag nog säga att luciaupplevelsen vägde upp bristen på firande under dagtid. På Stadsmuseet, där jag bemannade Slussens bibliotek, hade man inget luciafirande, men åtminstone lussekatter och pepparkakor i lunchrummet. Lite stämning blev det också när kollegerna Maria och Annika började prata om julklappsbytet, som jag antar att det var deras enhet som arrangerade. Maria tyckte att hon hade köpt en julklapp som det var omöjligt att skriva ett rim till, men jag förklarade omedelbart att jag är en levande rimstuga och gärna ställer upp. Det blev en vers i limerickstil. Ni får klura på vad Maria köpt!
Det gäller ej byxor och tröja
Och ej heller hatt eller slöja
Men du får hjälp att klä på
Med en sak som är blå
Och slipper att ryggen din böja
MCCCLXXVIII Med Mumbai i knät hemma på Kungsholmen

Alltså, nu börjar jag bli mig själv igen.
En del resande har det blivit det senaste halvåret. New York, Boston och Italien betades av i en farlig fart under de två hysteriska semesterveckorna i somras, varpå jag gick igenom min mest extrema jobbperiod hittills under karriären då ett nytt bibliotek skulle iordningställas. Tre veckor efter biblioteksinvigningen var jag ett par dagar i Bristol och ytterligare fyra veckor senare på långweekend i Köpenhamn.
Men det mesta under den här perioden har handlat om jobb och stress, vilket har börjat lägga sig de senaste veckorna. Jag har bett om och fått ett något mindre krävande schema, kroppen har äntligen fattat att stressnivån har sjunkit och nu börjar till och med själva hjärnkontoret att återmöbleras. Det blev tydligt i kväll.
Just nu läser jag Bakom det evigt vackra av Katherine Boo, en dokumentärroman om livet i ett slumområde nära flygplatsen i Mumbai. Passande nog sändes i kväll första avsnittet i serien Urban Future på Kunskapskanalen som handlade om Mumbai och dess kontraster mellan rika och fattiga, smuts och gröna lungor. Bland annat filmades ett flygplatsnära slumområde som heter Santa Cruz.
Slummen som skildras i Kathrine Boos bok heter Annawadi. Jag googlade på det efter programmet och hittade en fantastisk bloggpost, My afternoon in the Annawadi slum, där en norsk resenär berättar hur hon vid brasan hemma i Norge satt och läste just Bakom det evigt vackra och några månader därefter besökte en engelskalektion i Annawadi, där hennes kusin undervisade.
Det var just kontrasten som gjorde det. Min hjärna triggas av sådant. En brasa i Norge. En engelskalektion i ett indiskt slumområde. Jag vill ut på äventyr.
Strax efter läsningen av bloggposten hade jag lite Facebook-kontakt med Andrea i Milano, som just lagt upp bilder från en resa genom Tyskland, och jag mindes min och Jennys vistelse i samma område förra året. Parallellt hade jag en chattruta öppen, där jag och Lena pratade om när det är dags att återkomma till Köpenhamn.
Man behöver absolut inte åka långt för att få schysta upplevelser, men tankarna rör sig just nu även utanför Europa. Reslusten är stark. I’m back.
MCCCLXXVII Passerade och kommande författarbesök

Det blev två Internationell författarscen-kvällar för mig under höstsäsongen, med nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie och med norska Åsne Seierstad. Den förstnämnda togs emot som en hjältinna med jubel och applåder från en fullsatt lokal. Hon pratade bland annat om västerländska kontra afrikanska perspektiv på världen och litteraturen och om sin roll som författare respektive nigeriansk författare. Den senare drog en oförtjänt liten publik, tyckte både jag och Sofia, som gjort varandra sällskap vid båda tillfällena, men levererade minst sagt ändå. Hon är ett riktigt proffs, som berättade ledigt, personligt och insatt om hur det varit att som norsk journalist förhålla sig till Breivik och om sitt beslut att växla fokus från krigssituationer i Mellanöstern till att skriva om en inhemsk terrorist.
Nyligen har Kulturhusets litterära vårprogram släppts, minus några datum som ännu inte spikats. Flera av namnen är otroligt lockande.
PS Det är inte lätt att ta mobilbilder i en nedsläckt lokal med starka strålkastare mot scenen, men på den övre bilden får Sofia sin bok signerad av Chimamanda och på den nedre intervjuas Åsne av Hans Olav Brenner från NRK.
MCCCLXXVI 10 december 2013
1. Det var ovanligt svårt att välja mellan flera goda lunchalternativ på Kafé Ryssgården på Stadsmuseet. Allt med potatisgratäng brukar få förtur, men jag valde den här gången bort fläskkarrén och tog boeuf bourguignon som serverades med potatis- och jordärtskockspuré. På salladsbordet fanns en ny dressing, den decembermässiga kanel- och lingondressingen.
2. Min nyfunna väg hem går via Pustegränd.
3. På bron mellan Södermalm och Riddarholmen mötte jag tre spansktalande turister som skulle till Gamla stan men var på väg åt helt fel håll. Jag bad dem följa med mig, så att jag kunde visa tunnelbanegången som leder rätt. På vägen passade jag på att peka ut Stadshuset och nämna att Nobeldagen var just i dag, men deras engelska verkade tyvärr inte räcka till för den informationen. Men de var glada när vi skildes åt och jag fortsatte just mot Stadshuset, som var omgärdat av massor av brinnande marschaller.
4. Hemmakväll framför SVT:s Nobelfestsändning. Så obeskrivligt skönt! Hemmakvällar är sällsynta i sig och att Nobelfesten prickas in är närapå unikt. I sändningen nämnde Jessika Gedin, en av de fyra programledarna, hashtagen #svtnobel för den som ville twittra, och jag skrev ett fåtal tweets. Två personer hakade på en av mina kommentarer och vi hade en kort, spontan gruppdiskussion om vem som egentligen sätter sig ner allra först vid middagens början. Är det kungens bordsdam?
MCCCLXXV Deckarklichéer
Tyckte bloggposten ”Top Ten Clichés in Crime Fiction” på Mulholland Books sajt var rätt bra. Som nummer sju, ”The snitch as cannon fodder”:
You know that joke about how it was always the crewmembers in red shirts who were killed on Star Trek? In crime fiction it’s the snitch. They’re a safe kill—not so virtuous that we really feel bad, not so integral to the main cast that we’re terribly shocked. But they’ve usually got a strong enough relationship with the protagonist that you know some bloody vengeance is coming down the pike.

