Har ni kollat in Stockholms stadsbiblioteks Hjältekalender? I kortkorta filmer berättar bibliotekspersonal runtom i stan om bra böcker med hjältar av mycket skiftande karaktär, och i dag blev det dags för mitt tips.
Den trogna läsaren vet sedan tidigare att jag är väldigt förtjust i reportagesamlingen En piga bland pigor från 1914, av och med den wallraffande Svenska Dagbladet-journalisten Ester Blenda Nordström, och det är alltså den jag berättar om i boktipsfilm nummer 14.
Sedan flera månader har jag grämt mig över att jag för första gången på tolv år skulle missa luciatåget i rotundan på Stadsbiblioteket, och till råga på allt har Kungsholms kyrka börjat med Ticnet-biljetter till sina luciakonserter, vilket jag inte var beredd att satsa på, men jag fick riktigt bra kompensation. I Johannes kyrka var det fri entré, men man var naturligtvis tvungen att vara på plats i tid. När jag närmade mig såg jag att kön var fem, sex personer bred uppifrån porten och ner i trappan och jag skulle försöka hävda min plats i den kön utan sällskap. När det även började byggas på bakom mig slank en pappa in till vänster om mig. ”Pappa, kön börjar där!” sa ett bestämt barn och pekade neråt. ”Nej men det spelar ingen roll, vi har ju platser där inne”, sa pappan, som just mobilpratat med någon som uppenbarligen fanns på insidan och höll plats. ”Pappa”, sa barnet ännu mer uppfordrande, ”kolla, kön börjar där!” ”Nej. Kom här nu”, sa den stressade pappan, och barnet med den starka rättskänslan fick ge sig. Och jag tänkte förstås att om det nu inte ”spelade någon roll” för att de redan hade platser hade väl de bäst skäl av alla att köa som folk.
Men det fanns ganska gott om platser kvar när jag kom in. Stackars Jenny F var fast i tunnelbanetrafiken, så jag valde en bänk långt bak och satte mig näst längst ut. Det lilla utrymmet med plats för en person längst ut på bänken blev svår att freda när det fyllts på och desperata platslösa gick runt och högg på allt, men jag bredde ut mig så gott jag kunde, även efter att luciatåget skridit fram och ställt sig i gången för att sjunga ett par sånger. Jenny sms:ade då att hon var på plats och höll sig längst bak tills gången var fri. Under tiden hade jag luciatågets sista stjärngossar vid min bänkrad, vuxna, sannolikt kammarkörmedlemmar, med strut på huvudet, den ena med glasögon och båda i vit strumpläst. Att barn klär ut sig är en sak, men att det är lika självklart för vuxna luciasångare att följa traditionerna – det är hardcore.
Lucian sjöng en fin solosång när hon sedan gick fram i mitten, mellan sina tärnor och gossar, barnluciatåget kom så småningom också fram och jag kom inte på någon sång som jag saknade, alla de viktiga var med. När ”Jul, jul, strålande jul” hade sjungits, brutalt vackert, var jag så nöjd, så nöjd att jag hade kunnat rest mig och gått hem.
Så här i efterhand kan jag nog säga att luciaupplevelsen vägde upp bristen på firande under dagtid. På Stadsmuseet, där jag bemannade Slussens bibliotek, hade man inget luciafirande, men åtminstone lussekatter och pepparkakor i lunchrummet. Lite stämning blev det också när kollegerna Maria och Annika började prata om julklappsbytet, som jag antar att det var deras enhet som arrangerade. Maria tyckte att hon hade köpt en julklapp som det var omöjligt att skriva ett rim till, men jag förklarade omedelbart att jag är en levande rimstuga och gärna ställer upp. Det blev en vers i limerickstil. Ni får klura på vad Maria köpt!
Det gäller ej byxor och tröja
Och ej heller hatt eller slöja
Men du får hjälp att klä på
Med en sak som är blå
Och slipper att ryggen din böja
Alltså, nu börjar jag bli mig själv igen.
En del resande har det blivit det senaste halvåret. New York, Boston och Italien betades av i en farlig fart under de två hysteriska semesterveckorna i somras, varpå jag gick igenom min mest extrema jobbperiod hittills under karriären då ett nytt bibliotek skulle iordningställas. Tre veckor efter biblioteksinvigningen var jag ett par dagar i Bristol och ytterligare fyra veckor senare på långweekend i Köpenhamn.
Men det mesta under den här perioden har handlat om jobb och stress, vilket har börjat lägga sig de senaste veckorna. Jag har bett om och fått ett något mindre krävande schema, kroppen har äntligen fattat att stressnivån har sjunkit och nu börjar till och med själva hjärnkontoret att återmöbleras. Det blev tydligt i kväll.
Just nu läser jag Bakom det evigt vackra av Katherine Boo, en dokumentärroman om livet i ett slumområde nära flygplatsen i Mumbai. Passande nog sändes i kväll första avsnittet i serien Urban Future på Kunskapskanalen som handlade om Mumbai och dess kontraster mellan rika och fattiga, smuts och gröna lungor. Bland annat filmades ett flygplatsnära slumområde som heter Santa Cruz.
Slummen som skildras i Kathrine Boos bok heter Annawadi. Jag googlade på det efter programmet och hittade en fantastisk bloggpost, My afternoon in the Annawadi slum, där en norsk resenär berättar hur hon vid brasan hemma i Norge satt och läste just Bakom det evigt vackra och några månader därefter besökte en engelskalektion i Annawadi, där hennes kusin undervisade.
Det var just kontrasten som gjorde det. Min hjärna triggas av sådant. En brasa i Norge. En engelskalektion i ett indiskt slumområde. Jag vill ut på äventyr.
Strax efter läsningen av bloggposten hade jag lite Facebook-kontakt med Andrea i Milano, som just lagt upp bilder från en resa genom Tyskland, och jag mindes min och Jennys vistelse i samma område förra året. Parallellt hade jag en chattruta öppen, där jag och Lena pratade om när det är dags att återkomma till Köpenhamn.
Man behöver absolut inte åka långt för att få schysta upplevelser, men tankarna rör sig just nu även utanför Europa. Reslusten är stark. I’m back.
Det blev två Internationell författarscen-kvällar för mig under höstsäsongen, med nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie och med norska Åsne Seierstad. Den förstnämnda togs emot som en hjältinna med jubel och applåder från en fullsatt lokal. Hon pratade bland annat om västerländska kontra afrikanska perspektiv på världen och litteraturen och om sin roll som författare respektive nigeriansk författare. Den senare drog en oförtjänt liten publik, tyckte både jag och Sofia, som gjort varandra sällskap vid båda tillfällena, men levererade minst sagt ändå. Hon är ett riktigt proffs, som berättade ledigt, personligt och insatt om hur det varit att som norsk journalist förhålla sig till Breivik och om sitt beslut att växla fokus från krigssituationer i Mellanöstern till att skriva om en inhemsk terrorist.
Nyligen har Kulturhusets litterära vårprogram släppts, minus några datum som ännu inte spikats. Flera av namnen är otroligt lockande.
PS Det är inte lätt att ta mobilbilder i en nedsläckt lokal med starka strålkastare mot scenen, men på den övre bilden får Sofia sin bok signerad av Chimamanda och på den nedre intervjuas Åsne av Hans Olav Brenner från NRK.
Några nedslag från i dag.
1. Det var ovanligt svårt att välja mellan flera goda lunchalternativ på Kafé Ryssgården på Stadsmuseet. Allt med potatisgratäng brukar få förtur, men jag valde den här gången bort fläskkarrén och tog boeuf bourguignon som serverades med potatis- och jordärtskockspuré. På salladsbordet fanns en ny dressing, den decembermässiga kanel- och lingondressingen.
2. Min nyfunna väg hem går via Pustegränd.
3. På bron mellan Södermalm och Riddarholmen mötte jag tre spansktalande turister som skulle till Gamla stan men var på väg åt helt fel håll. Jag bad dem följa med mig, så att jag kunde visa tunnelbanegången som leder rätt. På vägen passade jag på att peka ut Stadshuset och nämna att Nobeldagen var just i dag, men deras engelska verkade tyvärr inte räcka till för den informationen. Men de var glada när vi skildes åt och jag fortsatte just mot Stadshuset, som var omgärdat av massor av brinnande marschaller.
4. Hemmakväll framför SVT:s Nobelfestsändning. Så obeskrivligt skönt! Hemmakvällar är sällsynta i sig och att Nobelfesten prickas in är närapå unikt. I sändningen nämnde Jessika Gedin, en av de fyra programledarna, hashtagen #svtnobel för den som ville twittra, och jag skrev ett fåtal tweets. Två personer hakade på en av mina kommentarer och vi hade en kort, spontan gruppdiskussion om vem som egentligen sätter sig ner allra först vid middagens början. Är det kungens bordsdam?
Tyckte bloggposten ”Top Ten Clichés in Crime Fiction” på Mulholland Books sajt var rätt bra. Som nummer sju, ”The snitch as cannon fodder”:
You know that joke about how it was always the crewmembers in red shirts who were killed on Star Trek? In crime fiction it’s the snitch. They’re a safe kill—not so virtuous that we really feel bad, not so integral to the main cast that we’re terribly shocked. But they’ve usually got a strong enough relationship with the protagonist that you know some bloody vengeance is coming down the pike.
”Wasn’t I lucky to be born in my favorite city?” är mitt favoritcitat från film- och fudgekvällen, sagt av Tootie i början av Meet me in St. Louis från 1944. Judy Garland har huvudrollen och sjunger, för lillasyster Tootie (Margaret O’Brian), Have Yourself a Merry Little Christmas, som skrevs till den här filmen.
Vi såg därefter The Belle of New York från 1952, med Fred Astaire och Vera-Ellen, och sedan Take Me Out to the Ball Game från 1949, med Frank Sinatra, Esther Williams och Gene Kelly. Alla tre filmer är alltså från mitten av 1900-talet och alla utspelar sig mellan 40 och 50 år tidigare, kring sekelskiftet.
Fudgesorterna för kvällen blev kanel och mandel respektive saffran.
Då så, då var det dokumenterat. Jag önskar att Lena och jag gjort en lista över alla filmer och fudgesorter sedan vi började med konceptet för … är det åtta år sedan nu?
Under tiden vi väntade på att fudgen skulle svalna åt vi två portioner lime-Jell-O var.
I år blev det hembakt (och med hembakt menar jag pepparkaksbak hemma hos föräldrarna på deg från Zetas Trädgårdscafé).
Inför i dag, Finlands självständighetsdag, hade det skickats ut skyltningspaket till alla bibliotek inom Stockholms stadsbibliotek, bland annat med affischer där det stod att vi på sista tiden satsat extra på att köpa in litteratur på finska. På lilla Sture bibliotek har vi bara litteratur på svenska och engelska och vi fick inte ihop affischernas budskap med den skyltning vi skulle kunna åstadkomma. Så vi gjorde på vårt eget sätt, la fram böcker på svenska som översatts från finska eller hade annan finsk anknytning, använde den medföljande vepan som bordlöpare, satte upp de små och de större flaggorna, ställde fram det svensk-finska Memory-spelet som också ingick i skyltningspaketet och grattade Finland på självständighetsdagen med en egen liten skylt.
Jag och kollegan Salomon skrattade hjärtligt åt vidundret vi skapat av den flaggprydda lampan och såg över huvud taget rätt mycket humor i den extravaganta skyltningen med anledning av just den här bemärkelsedagen, särskilt som vi hade mycket få relevanta böcker att lyfta fram. Nog för att vi tar diverse tillfällen i akt för att skylta med litteratur med en eller annan gemensam nämnare, men inte klär vi ett helt bord i rött och vitt när Danmark har nationaldag, och så vidare, och så vidare.
Men det är inte på något sätt fel att marknadsföra finsk litteratur och dessutom är det ganska kul att tokskylta på oväntade teman.
Gott humör var jag på, när jag gick hemåt sent i kväll och tittade på julbelysning över gator och på balkonger och granar i trapphus, som här på Skeppargatan 52. Sedan fick munterheten och julkänslan sig en knäck när jag hade gått förbi Stureplan och skulle korsa Norrlandsgatan. Ett tips: Stå inte nära trottoarkanten och knappa på mobilen vid väntan på grön gubbe en regnig kväll. Svosch sa det när den vita pickupen passerade i hög fart och stänkte ner mig med lervatten, över hela min ljusa kappas framsida och ända upp i ansiktet. Men inte ens den incidenten kunde förstöra kvällens sköna stämning, som infann sig strax efter halv sju på Slussens bibliotek, då jag ställt i ordning fikat i rummets ena ände och drog igen glasdörrarna.
Fyra personer var anmälda till läsecirkelträffen om August Strindbergs Röda rummet, men två lämnade återbud på ett sent stadium och de två som kom hade inte läst ut boken. Det är ganska dåliga förutsättningar för en läsecirkel, men med tanke på att Röda rummet långt ifrån är en hur-ska-det-gå?-bok gick det utmärkt att diskutera den ändå, karaktärerna, Stockholmsskildringen, språket, tidens värderingar och politiska idéer. Själv läste jag ut den i eftermiddag, efter att ha ägnat hela gårdagskvällen, och lite av natten, åt läsning. Att det var möjligt berodde på ett inställt evenemang på Sture bibliotek, där jag annars skulle ha varit med som medarrangör. Det tråkigaste är att varken jag eller någon annan fick chans att höra de inbjudna talarna, varav den mest intressanta var Arga bibliotekstanten, som skulle ha deltagit via Skype, men hur jag i så fall skulle ha burit mig åt för att få Röda rummet läst … Ibland blir jag räddad från min egen dumhet.
Cirkelsamtalet blev riktigt bra, vi tre deltagare hade alla olika infallsvinklar och associationer. Hade jag haft mer tid att göra research hade det blivit ännu bättre, men jag hade i alla fall några samtida foton, ett utsnitt ur en karta och ett par adresskalendrar att visa, för att ge lite mer närhetskänsla till den skildrade tiden, runt 1868-1869, och det år då boken kom ut och gjorde succé, nämligen 1879. Medan vi diskuterade åt vi varsin saffranspannacotta, som blivit över efter en julmiddag i museets café.
Direkt efter att jag packat ihop någorlunda efter cirkeln tog jag mig till Östermalms bibliotek och årets julfest. Det var julbord som åts vid två långbord i ett mycket trångt mötesrum, två tävlingar och efterrätt i form av sötsaksbuffén ovan. Stämningen var hög när jag dök upp, sist med mycket god marginal, skulle jag tro, men det fanns fortfarande mat kvar. Vår personalgrupp har väl en viss, välrepresenterad grupp medelålders damer, men är ändå på flera sätt blandad. Ett skönt gäng, där det inte spelar någon roll vilken plats vid långborden man råkar få.
Theomis 