MDCCXXXIX Dansksvenskt litteratursamtal med Ida Jessen

IMG_8290.JPG

Ida Jessen i samtal med Harald Hultqvist på Bibliotek Plattan. Ett alldeles lagom program på trekvart, på skandinaviska, om Ida Jessens novellkonst, om att noveller måste sluta på exakt rätt ställe, om att skriva respektive översätta skönlitteratur och om skillnaderna mellan danska och svenska. Harald skröt med att han läst Idas novellsamling Postkort til Annie på danska, vilket hade gått bra, men talad danska är det värre med. ”Ja”, erkände Ida, ”det är för att vi hugger av orden, men” – sa hon vänd till publiken – ”i den skrivna texten är alla bokstäver med!”

På frågan om hon kommer att få Nordiska Rådets Litteraturpris svarade Ida Jessen tvärsäkert nej. Hon är en av de nominerade som kommer att samlas för prisutdelningen i Stadshuset i morgon.

MDCCXXXVIII Svindel av en jordglob

Henry bände upp takluckan och steg ut på taket.
”Ta det piano nu, grabben”, uppmanade han.
”Lita på det, jag har höjdskräck.”
”Det har väl alla poeter. Min bror, Leo, han får svindel bara han tittar på en jordglob. Det är sant! Han kan svimma av vad som helst.”

Nu är det Gentlemen för hela slanten inför torsdagens läsecirkel. Man hittar minst ett bra citat per sida.

MDCCXXXVII Framtidens statistik

Screen Shot 2014-10-27 at 14.29.20 PM.png

När Lena och jag tittat färdigt på Downton Abbey i förrgår skulle vi titta på något som var kortare än en långfilm, och det blev den timslånga föreläsningen av Hans Rosling, professor i internationell hälsa, som på utmärkt engelska med skojig svensk brytning gör statistik och framtidsprognoser begripliga. Från nostalgiskt kostymdrama rakt in i verkligheten, med andra ord.

Föreläsningen vill gärna säga att ”det är inte så illa ställt med världen som du tror”, och på sätt och vis lyckas den, man får titta på den positiva utvecklingen i fråga om analfabetism, livslängd, familjeplanering och annat. Sedan finns det ju också en hel del kvar att jobba med.

Se ”Framtidens statistik” på UR Play.

MDCCXXXVI Downton Abbey och vi som klistras vid rutan

Den senaste veckan har jag sett om Downton Abbey säsong 3 och det julavsnitt som följde för att fräscha upp minnet, därefter osedda säsong 4 och dess julavsnitt, för att i går komma ikapp helt hemma hos Lena, där vi såg avsnitt 1 och 2 av just nu SVT-sända säsong 5 (som också går i engelsk TV med två avsnitts försprång). Självklart tittade vi också på TV-cirkeln, det korta nördprogram som visas direkt efter veckans Downton Abbey-avsnitt, med analyser, spekulationer, åsikter och känslor kring intriger och figurer.

Och så nu i kväll avsnitt 3, varpå jag twittrade loss med hashtagen #tvcirkeln tillsammans med för mig okända människor samt TV-cirkelns programledare Johanna Koljonen. Antalet aktiva personer var precis lagom för att det varken skulle bli stiltje eller kaos, jag tror att alla som ville fick komma in i värmen och vara delaktiga i små trådar – vem ska Mary gifta sig med? Vem tog Mr Green av daga? Och hur mår Edith egentligen?

MDCCXXXV Stockholmskällan blir bara bättre

IMG_8251.JPG

Det är som att jag har återupptäckt Stockholmkällan de senaste dagarna. Där finns så otroligt många intressanta fotografier från olika decennier, man kan följa bebyggelsens utveckling, fordonens, modets, yrkeslivens, och fler bilder tillkommer hela tiden.

Dessutom finns nu ett nytt fräsigt reklamkort, som en av Stockholmskällans samordnare var inne på Stadsmuseet och lämnade högvis av i dag.

MDCCXXXIV Grammatikens dragningskraft

IMG_8104.JPG

Fikade med Ivana på Bagdad Café i går, och hon visste nog inte vad hon gav sig in på när hon tog fram några SFI-papper med klassiska grammatikövningar. Jag har en svensklärar-wanna-be inom mig som genast hoppade fram och började rätta svaren. Fick verkligen hålla i mig för att sluta förklara hur possessiva pronomen förändras vid plural.

MDCCXXXIII Hitlåten hittad

IMG_8091.PNG

A blast from the past, anyone? Min bror har i flera år sökt en 90-talslåt, ”You” skulle den heta, men han visste inte riktigt hur den gick, bara att han skulle känna igen den när han hörde den. Inte alltför mycket att gå på, alltså. Men nu har han precis kommit hem från Tyskland, där han till sin stora lycka fick höra låten på lokalradion, tog upp ljud med mobilen och googlade fram den. Det var den holländska popduon Ten Sharps enda – tror jag – hitlåt från 1992.

När jag blev meddelad att det sensationella inträffat lyssnade jag på den på Spotify och kunde snabbt konstatera hur djupt in i märgen jag tydligen förvarat den i mer än tjugo år, jag kunde nästan hela texten och förutsåg detaljer i sångaren Marcel Kapteijns uttal och den staccatoartade musiken.

Gissa om låten nu spritt sig från märgen till hela hjärnan hela tiden.