Jag är en viljesvag människa i Köpenhamn

Två utlandsresor har ställts in i år och jag tänkte verkligen att jag skulle vänta tills det är möjligt att göra just de resorna, till USA respektive Norge, och inte resa bara för sakens skull om det istället skulle gå att komma in någon annanstans. Den självbehärskningen hade jag visst inte. SB och jag är i Köpenhamn.

För andra gången hyr vi gästrummet i den fantastiska lägenheten nära Nørreport, där vi också bodde för två år sedan (och där LW och jag bodde redan 2014, det är ett ställe man gärna återkommer till). Vi tränar vår danskförståelse med värdparet och har gångavstånd till det mesta, som Torvehallerne, där vi åt tacos från den lilla tacokiosen Hija de Sanchez till lunch, och Ferment, en liten asiatisk restaurang som värdinnan rekommenderade, där vi åt middag.

I det här landet är det munskyddstvång på vissa platser. Det känns verkligen inte naturligt, men det är väl en vanesak.

I höjd med Klara kyrkas torn

Jag hade aldrig ens tittat ut här tidigare, från restaurangen med takterrass på Åhléns City, men passade på i dag, när jag råkade gå förbi. Som så mycket annat i coronatider får man väl skjuta upp själva ätandet här på obestämd tid, men jag är väldigt glad över den några år gamla takterrasstrenden, som låter en se Stockholms innerstads kvarter ur nya perspektiv. Byggnader som man är van att se andra delar av och från andra håll grupperar sig på nya, nästan overkliga sätt.

Lägger undan T-shirten och blir webbredaktör

Från och med i dag och ett par månader framåt jobbar jag halvtid som webbredaktör och har halva min ordinarie bibliotekarietjänst kvar. Om det blir som det är sagt, att jag istället för att variera mellan olika slags bemanningspass under bibliotekarietiden enbart får pass i kundtjänsten, har jag nu burit min biblioteks-T-shirt för sista gången på ett tag. Den är inte obligatorisk när vi i kundtjänsten svarar på telefonsamtal och mejl.

Nog för att jag har publicerat både det ena och det andra på biblioteket.se tidigare, men min titel och mina ansvarsområden är nya. Jag är taggad!

Ett konstverk på rågbröd

Jag hann rentav bli lite grinig, kände mig uppläxad av hovmästarens bemötande när jag kom in i restaurangen på Fotografiska och fick därefter vänta en kvart på att på att bli uppmärksammad vid bordet och beställa. Sedan kom en trevlig människa och noterade att jag ville ha en avokadomacka, sedan kom avokadomackan. Allt är förlåtet.

Man hinner mer på två turer till Uppsala än på en

För tio dagar sedan var jag i Uppsala, där jag skulle ha träffat gamla kursaren EM för den årliga mockabakelsen. Det blev ingen EM, för hon var sjuk, och det blev ingen mockabakelse, för sådana finns inte längre i Ofvandahls utbud. EM har sedermera blivit frisk. Ofvandahls är det sämre med.

Jag mötte i alla fall EM:s man vid hans jobb och gjorde det honungsköp från hans biodling som också blivit årligt, bockade av mina standardstopp i stan och uträttade några ärenden. På Stadsbiblioteket ställde jag upp datorn på ett bord för att jobba lite, men fick svårt att koncentrera mig på skrivarbetet när en lite sliten och trött man i en fåtölj började snarka. Jag tog på mig personalrollen – ränderna går knappast ur under lediga dagar – och väckte honom, han bad så hemskt mycket om ursäkt och två minuter senare sov han igen. Efter fikat på Ofvandahls, där jag fick lov att acceptera en sigillbakelse, gjorde jag ett nytt försök på bibblan, satt ett tag i ett lugnt och tyst rum med min text och gick sedan vidare till en särskild biblioteksdator där den annars låsta delen av den förträffliga databasen ”Svenska dagstidningar” var tillgänglig. Efter att databasens avsändare Kungliga biblioteket under en period haft hela härligheten upplåst fick jag blodad tand och när nu Stockholms stadsbibliotek – min egen arbetsplats – inte betalar för tjänsten får man passa på när man kommer till ett bibliotek som gör det. I det här fallet var jag nyfiken på samtida recensioner av Ingrid Bergman-filmen ”På solsidan”, som HA och jag såg vid vår senaste filmcirkel. Recensenternas reaktioner var ungefär lika dämpade som våra. ”Den har Molanderfilmernas nästan traditionellt eleganta, luxuösa inramning och bereder på så vis åskådaren en känsla av ett visst välbehag”, skriver till exempel signaturen Jerome i DN 4 februari 1936, men konstaterar att människorna inte har ”levande konturer”, att fröken Bergman saknar ”den teknik och den mogenhet som uppgiften fordrar” och att regissör Gustaf Molander ”är mäktig större och bättre filmer än denna”. (Alla är barn i början, även fröken Bergman.)

I dag var jag i Uppsala igen. EM hade frågat om hon skulle kolla mockabakelseutbudet i övriga Uppsala, men det tyckte jag inte alls, sällskapet och platsen smäller högst, trots att det är ”den årliga mockabakelsen” vi pratar om när det gäller det sena födelsedagsfika jag har att se fram emot varje år. Så vi satt i vanlig ordning och fikade och pratade på Ofvandahls och tog sedan en minnestriggande promenad, den här gången till slottet, där vi läste litteraturvetenskap i slutet av förra seklet.

Distansfilmklubb: Leva livet

Det går bra för Pia! Nu har LW och jag sett ”Leva livet”, del tre i dokumentärserien vi följer. Den förra filmen var från 2004 och den här kom 2011, med sekvenser filmade under åren däremellan. Pia lämnar det gamla missbrukarlivet steg för steg – håller sig drogfri, får bättre boendemöjligheter, börjar jobba, tar körkort – och har vid filmens slut bytt sida helt och hållet och är nu den som hjälper andra som fastnat i träsket. Samtidigt knyts filmen ihop med de tidigare delarna på så sätt att luckor fylls i, vi får veta mer om Pias familjeförhållanden och tragedier genom livet och hon sätter också nya ord på sin relation med sin mamma, hennes mest beständiga stöd i livet, som hon inte kunnat låta bli att utnyttja på ett nedbrytande sätt.

Att mamma Ann-Mari blir äldre och svagare är sorgligt men naturligt. Att Pias dotter mår dåligt är betydligt mer oroande. Kommer hon att följa i sin mors spår?

Medan film två var som en förlängning av film ett var den här, trots nedslagen under flera års tid, som en summerande uppföljning, en bonusfilm för att vi ska få veta vad som hände sedan. Det verkar närmast bekymmersamt att Tom Alandh har haft stoff till två filmer till.

En hittills obesvarad fråga är om och i så fall hur själva filmandet har påverkat Pias resa. Har det varit ett störande moment, en stress över att privatlivet lämnas ut, en chans att få analysera och bolla den egna situationen, kanske rentav en spark i baken på väg framåt? Vi får se om frågan tas upp innan filmsviten tar slut.

Berns Asiatiska – inte som förr, men hyfsat okej

SB och jag trodde inte våra ögon när vi läste att Berns Asiatiska – Stockholms äldsta asiatiska restaurang i oslagbara, anrika lokaler – skulle läggas ner till förmån för en ny asiatisk restaurang som tryckte på att de inte erbjöd ”fine dining”. För att vi inte förstår hur man kan vilja ha något annat än ”fine dining”? Verkligen inte, men stan är full av hål i väggen med nudlar, sushi och dumplings i olika prisklasser. Vad fanns det för anledning att montera ner en grandios matsal för att låta ytterligare en dussinrestaurang flytta in?

Nu vet vi varken något om anledningarna eller om den inflyttade restaurangens kvalitet, men vi gladde oss – med viss försiktighet – när det stod klart att Berns Asiatiska skulle återta sitt revir. I kväll var vi testpatrull. Servicen var angenäm, även om den inte var något vidare coronamedveten, och det var fortfarande fullt möjligt att ha en trevlig kväll. Men husets ramen var inte bättre än i hålen i väggen. Glassen, däremot, var superb. Jag valde kaffeglass med jordnötskross, sesamkross och rostad vit choklad (den som ser ut som akvariefiskmat ovan) och SB tog färskostglass med hjortron, havtorn och mandel (den som ser ut som hundmat). Och hur stilfull inredningen än var – svårt att säga annat – var den ändå förstörd. Ingen röd plysch så långt ögat nådde. Vi fick glädja oss åt att kristallkronorna hängde i ursprungligt majestät över matsalen.

Det blev för övrigt chokladbruna naglar och klänning från Smiley Vintage.