Helenas och mitt första vårdhemsgig blev total pannkaka. Vi hade våra 30-40-talsutstyrslar när vi kom bärande på dator och projektor, beredda att stå och prata om Kungsgatans tidiga historia, och blev mötta av en kvinna i foajén, men det var inte den person vi haft kontakt med. Hon var uppenbarligen informerad om att vi skulle komma, men visste inte vad det var vi skulle göra och heller inte riktigt vilken avdelning vi skulle till, men tog med oss i hissen till ett övre våningsplan, där hon sa något svävande om att hon behövde kolla upp något, gick iväg och försvann. Biträdena på den avdelning där vi nu stod handfallna undrade förstås vad vi hade där att göra, vi sa att vi var från Stadsbiblioteket och skulle ha bildvisning, och ett handlingskraftigt biträde sa att då skulle han samla ihop de boende som ville vara med. Vi försökte hejda honom, eftersom vi inte ens visste om vi hamnat rätt, men han lyssnade inte på det, utan upprepade bara att när vi väl var där måste vi ha vår bildvisning. När han tilltalade en rullstolsburen dam i närheten med ett ”ANNA-GRETA! DET SKA BLI BILDVISNING, VILL DU VARA MED?” och bara fick ”Va?” till svar insåg vi med en gång att åtminstone just Anna-Greta (fingerat namn, för övrigt) knappast hörde till målgruppen som skulle få ut något av vårt föredrag om Kungsgatan under dess första decennier och Ivar Lo-Johanssons roman med samma namn.

Vi blev lotsade in i ett sällskapsrum, konstaterade att där inte fanns någon vit vägg att projicera bilder på som utlovat, vilket också tydde på att vi inte var på rätt plats, och tanter och farbröder skjutsades dit. De flesta visade stark olust. ”Det är för kallt.” ”Jag vill sitta nära dörren ifall jag vill gå ut efter en stund. Förresten, jag vill inte vara med alls.” ”Vad säger du? Jag hör ingenting i dag!”

Helena gick iväg för att ta reda på vad som hänt med vår kontaktperson. Hon visade sig vara sjuk och ingen annan visste någonting alls. Under tiden jag väntade på Helena pratade jag med ett biträde som undrade om hon skulle lämna ytterligare en farbror i rullstol där i rummet. Jag försökte göra klart att vi misstänkte att det inte var meningen att vi skulle ha vårt program där och att jag inte kunde ge något svar innan jag visste om Helena fått fram mer information, och ville samtidigt veta av biträdet om de brukade ha program i rummet där vi var, men hon hade ingen aning, hon var på inskolning, det var hennes tredje dag.

När Helena dök upp igen var det två herrar och en dam i rummet. Helena berättade med stark stämma att vi hade stockholmshistoriska bilder att visa, men budskapet verkade inte riktigt gå fram. ”Vill ni se lite bilder?” fyllde jag i med matchande volym. Ingen reaktion alls. ”Det kanske blir bättre en annan dag!” skrek jag, och så packade vi ihop våra saker och gick. På väg ut stötte vi på det manliga biträdet igen, skjutsande ytterligare en dam, sa att det inte fanns något intresse för bildvisning och att vi gett upp försöket. Naturligtvis var just den damen helt klar, frågade vad vi skulle ha pratat om, sa att det lät jätteintressant och att det var tråkigt att det inte blev något av. På väg in i hissen hörde vi damen säga: ”De kommer nog inte tillbaka.”