Anders Widmark och Sara Isaksson har gjort två skivor tillsammans. Båda är fantastiska. Jag var på releasen för den andra, som kom för sju år sedan, och den första har tretton år på nacken. Att nu höra dem live igen var magiskt – om man blundade och tänkte bort all övrig inramning.

Den sångerska som nog egentligen skulle stå i fokus under kvällen var Zoie Finer, som nyligen spelat in ett antal låtar med Anders Widmark, och det var inget fel alls på hennes insats, men den dansdunkande rytmen var väldigt annorlunda, om man är van vid Anders Widmarks jazz och psalmtolkningar. Att döma av applådstyrka var det bitarna i originalstil och Sara Isakssons sång publiken uppskattade mest. Erik Segerstedt gästade också. Jag höll mig till efter konserten med att fråga Jenny F om han var känd. Kände på mig att jag var pinsamt oinformerad som vanligt.

Det märkliga var stämningen. Mellanpraten som man inte visste om de var ogenomtänkt tillkomna i stunden eller om deras svårbegriplighet var avsiktlig. De tysta pauserna. De inåtvända minerna, tankfulla eller till och med stressade. Jo, de skrattade och såg glada ut då och då, men ibland kunde man undra om de trodde att de var på en intern repetition, och inte på det där sköna avslappnade sättet, utan snarare ”vi skulle kunna ha en tajt, proffsig föreställning om vi ville, men vad vore poängen med det?”. Erik Segerstedt var showkillen i sammanhanget, uppenbart förberedd och med publikfokus. Han tog också över pianopallen vid ett mellanspel i en Sara Isaksson-låt från första skivan och till skillnad från Anders och Saras freestyling lät det precis som på inspelningen. Undrar om han har hört den lika många gånger som jag. Jag tror inte att det är möjligt. Men mitt i kaoset var igenkänningen och det korrekta framförandet exakt vad jag behövde. Synd bara att det krävdes en vikarie till uppgiften.

Och ändå – det är ju njutbart att lyssna på sådana som kan sin sak, även om de vimsar däremellan, och den avslappnade känslan uppstod faktiskt här och där, inte minst efteråt, då alla från scenen minglade med publiken, som också bestod av ett och annat känt ansikte. Men en behagligare upplevelse får man som åhörare om man kan skönja en plan för framträdandet.