MCMLXV Beatriz Elenas skönhetssalong i Colombia

Screen Shot 2015-05-24 at 23.54.59 PM

Nu har jag just gjort mitt sjätte lån på 25 dollar genom Kiva, den här gången till en skönhetssalong i Colombia, som drivs av Beatriz Elena, en hårt arbetande egenföretagare. Andra utlånande privatpersoner till samma business kommer från USA, England, Polen, Norge, Australien, Kanada, Costa Rica och även Colombia.

Det brukar komma ett mail från Kiva när hela summan är återbetalad, vilket har varit signalen för att gå in på sajten och hitta en ny låntagare, men nu hade jag väntat ovanligt länge. När jag väl gick in och kollade fick jag förklaringen – den senaste låntagaren, Jane i Uganda, hade haft problem med återbetalningen, så jag hade gått back 28 cent. En hanterbar summa att komplettera med för att kunna låna ut på nytt.

MCMLXIV Lördag i Storvreten

Brorsans familj, och jag själv, på besök hos föräldrarna.

Kaffemjölkkossan var ett av brorsbarnens favoritinslag.

Liksom isbjörnen, som bor på föräldrarnas inglasade altan.

Det var också brorsbarnen som valde musiken, en märklig mix av metal, Dirty Loops och Yes Sir, I Can Boogie, som i omgångar stod på repeat. De tröttnade aldrig.

MCMLXIII Mitt livs mest bisarra vårdhemsupplevelse

Helenas och mitt första vårdhemsgig blev total pannkaka. Vi hade våra 30-40-talsutstyrslar när vi kom bärande på dator och projektor, beredda att stå och prata om Kungsgatans tidiga historia, och blev mötta av en kvinna i foajén, men det var inte den person vi haft kontakt med. Hon var uppenbarligen informerad om att vi skulle komma, men visste inte vad det var vi skulle göra och heller inte riktigt vilken avdelning vi skulle till, men tog med oss i hissen till ett övre våningsplan, där hon sa något svävande om att hon behövde kolla upp något, gick iväg och försvann. Biträdena på den avdelning där vi nu stod handfallna undrade förstås vad vi hade där att göra, vi sa att vi var från Stadsbiblioteket och skulle ha bildvisning, och ett handlingskraftigt biträde sa att då skulle han samla ihop de boende som ville vara med. Vi försökte hejda honom, eftersom vi inte ens visste om vi hamnat rätt, men han lyssnade inte på det, utan upprepade bara att när vi väl var där måste vi ha vår bildvisning. När han tilltalade en rullstolsburen dam i närheten med ett ”ANNA-GRETA! DET SKA BLI BILDVISNING, VILL DU VARA MED?” och bara fick ”Va?” till svar insåg vi med en gång att åtminstone just Anna-Greta (fingerat namn, för övrigt) knappast hörde till målgruppen som skulle få ut något av vårt föredrag om Kungsgatan under dess första decennier och Ivar Lo-Johanssons roman med samma namn.

Vi blev lotsade in i ett sällskapsrum, konstaterade att där inte fanns någon vit vägg att projicera bilder på som utlovat, vilket också tydde på att vi inte var på rätt plats, och tanter och farbröder skjutsades dit. De flesta visade stark olust. ”Det är för kallt.” ”Jag vill sitta nära dörren ifall jag vill gå ut efter en stund. Förresten, jag vill inte vara med alls.” ”Vad säger du? Jag hör ingenting i dag!”

Helena gick iväg för att ta reda på vad som hänt med vår kontaktperson. Hon visade sig vara sjuk och ingen annan visste någonting alls. Under tiden jag väntade på Helena pratade jag med ett biträde som undrade om hon skulle lämna ytterligare en farbror i rullstol där i rummet. Jag försökte göra klart att vi misstänkte att det inte var meningen att vi skulle ha vårt program där och att jag inte kunde ge något svar innan jag visste om Helena fått fram mer information, och ville samtidigt veta av biträdet om de brukade ha program i rummet där vi var, men hon hade ingen aning, hon var på inskolning, det var hennes tredje dag.

När Helena dök upp igen var det två herrar och en dam i rummet. Helena berättade med stark stämma att vi hade stockholmshistoriska bilder att visa, men budskapet verkade inte riktigt gå fram. ”Vill ni se lite bilder?” fyllde jag i med matchande volym. Ingen reaktion alls. ”Det kanske blir bättre en annan dag!” skrek jag, och så packade vi ihop våra saker och gick. På väg ut stötte vi på det manliga biträdet igen, skjutsande ytterligare en dam, sa att det inte fanns något intresse för bildvisning och att vi gett upp försöket. Naturligtvis var just den damen helt klar, frågade vad vi skulle ha pratat om, sa att det lät jätteintressant och att det var tråkigt att det inte blev något av. På väg in i hissen hörde vi damen säga: ”De kommer nog inte tillbaka.”

MCMLXII Tårtor med mera

I dag har jag jobbat på tre bibliotek. I Hjorthagen hade jag kurs i inmatning i Stockholmskällans databas med en kollega, mycket trivsamt, men vi hade en del, ännu inte lösta, tekniska problem. På Stadsbiblioteket var det tårtkalas på den försenade avtackningen av en kollega, som det var roligt att återse, men sorgligt att hon lämnat huset, och faktiskt landet, på grund av svikande hälsa. På kvällen hoppade jag in på Sturebibblan, och Sturebibblan är alltid Sturebibblan, men just i kväll blev det en jobbig konfrontation mellan en besökare och oss i personalen.

Vill nog ändå säga att arbetsdagen sammanlagt hamnade på plus.

MCMLX Från digital innovation till den urgamla seden att diskutera i grupp

Den här mastiga arbetsdagen från 8.07 till 20.39 har inbegripit två av många ändar, om man kan använda en sådan bild, av biblioteksverksamheten. I morse ägde ett inspirationsmöte kring digital skyltning rum på Sture bibliotek, med 20 biblioteksanställda som delade erfarenheter av budskap på skärmar i den offentliga biblioteksmiljön, allt från boktips till Twitter-flöden och egentagen film. Själv hade jag ett kortkort pass om hur man kan planera sitt skärminnehåll utifrån målgrupper, grad av personligt tilltal och uppdateringsfrekvens.

Låter det torrt? Jo, det kan verka lite tekniskt och sterilt när man diskuterar det, men hela poängen är att sprida inspirerande information, en av mina favoritgrenar. Jag önskar att jag hade hur mycket tid som helst till att skapa bildspel med genomtänkta, aktuella, relevanta och gärna slagkraftiga meddelanden, om riktigt bra filmer i filmhyllan, vilka databaser vi abonnerar på och vad man hittar i dem, att det är gratis att låna (inte helt solklart för alla), eller varför inte en teckningskavalkad med de alster våra yngre besökare åstadkommit vid det lilla bordet med papper och färgpennor?

Efter lunch var det dags att förbereda för kvällens finalträff i läsecirkelkursen. Det tog lite tid, tid som jag egentligen var ålagd att ägna åt Stockholmskällan den här eftermiddagen, så mellan diplompåskrivning och packande av goodiebags fixade jag pliktskyldigast ett par ämnesordsproblem i databasen, fast jag egentligen ville ta fram fliken i webbläsaren där jag hade The Curious Case of Benjamin Button framme – det fina med äldre, i synnerhet engelskspråkig, litteratur är att den så ofta finns webbpublicerad i fulltext och därmed är så lättillgänglig – och förbereda mig för att cirkla om den.

Och nu är alltså kursen slut. Vi hoppas att kursdeltagarna tyckt att det varit värt att lägga fyra tisdagskvällar på våra bibliotek och att de tagit till sig en del nya tankar, fått idéer och samlat på sig några konkreta tips för fortsatt cirklande. Och att vi får positiv respons om vi bestämmer oss för att vi vågar skicka ut en utvärderingsenkät till dem, alltid lite nervöst. Men så har vi ju också smörat med fika alla träffar och goodiebagutdelning som allra sista moment.

MCMLIX Benjamin Button

”This is a fine place to keep a youngster of quiet tastes. With all this yelling and howling, I haven’t been able to get a wink of sleep. I asked for something to eat” — here his voice rose to a shrill note of protest — ”and they brought me a bottle of milk!”

Stackars Benjamin Button föds som 70-åring, en gnällig gammal gubbe som inte alls trivs tillsammans med de gastande små nyfödda på sjukhuset i Baltimore vid 1800-talets mitt.

I morgon står bland annat novellen om denne herre, Det sällsamma fallet Benjamin Button av F. Scott Fitzgerald, på programmet för läsecirkelkursens fjärde och sista träff och nu läser jag om den, på engelska den här gången. Den är otroligt skruvad och jag vet inte riktigt själv vad jag ska tycka om den. Idén är nog roligare än själva utförandet. Men jag kan ändra mig efter att ha manglat berättelsen tillsammans med kursdeltagarna.

MCMLVIII Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten

Hög tid att tipsa om Den besynnerliga händelsen med hunden mitt i natten, pjäsen på Stadsteatern som bygger på Mark Haddons förträffliga roman Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (fråga mig inte varför man gjort den lilla prepositionsändringen).

Sofia och jag såg den i New York i januari på Ethel Barrymore Theatre (där jag ser att den fortfarande går, också ett tips, för den som råkar vara i närheten). Den var både väldigt gripande och tekniskt välgjord, en i sammanhanget riktigt storslagen show, och att jag hade minnen från läsningen gjorde inget alls, det var ändå spännande att följa femtonåriga Christopher med Aspergers (eller liknande diagnos, den förblir okänd) som utreder mordet på grannens hund, kämpar med relationen till sin pappa och andra medmänniskor och vars mamma är ett lika stort mysterium som hundmordet.

Ingen standardhandling för en Broadway-föreställning, precis, men den fungerar märkvärdigt bra.

Samtidigt som spektakulära tekniska effekter används – golv och väggar är gigantiska skärmar som visar olika bilder och mönster, trappsteg kommer utåkande så att huvudpersonen kan gå upp längs väggen – är spelytan nästan inredningslös, vilket gör skådespelarna helt beroende av publikens fantasi för att de ska kunna skildra en förortsgata, tågvagn, terapirum och flera andra miljöer på samma närapå tomma kvadratmeter.

Uppsättningen på Stadsteatern här i Stockholm är definitivt samma pjäs, men utan Barrymores bildskärmar, levande djur och rockiga extranummer. Den avskalade scenografin är mer eller mindre densamma, med skådespelarna sittande eller stående längs med kanterna tills det är deras tur att agera, i en av flera roller per person, och upplägget är nästan likadant, något avkortat och förenklat. Mer svensk teater och mindre amerikansk show, skulle man nog kunna säga, det man förlorar i specialeffekter vinner man i intimitet.

Mest överraskande var att David Fukamachi Regnfors, Klas i Gentlemen, 31 år, skulle spela Christopher, 15 år. Christophers ålder går inte heller att jämka en aning, den uttrycks exakt (femton år, tre månader och två dagar) i pjäsens början. Det kommer man aldrig att köpa, tänkte jag, men minsann, Jenny och jag satt allra längst fram vid Klarascenen och hade inga invändningar mot att killen i grå jeans och t-shirt med rymdmotiv skulle föreställa en tonåring.

Det är inte lätt att vara annorlunda och det är inte lätt för omgivningen att hantera en ung människa med sådana svårigheter att relatera till sin omgivning. Problemen tillåts slå ut i full blom, leda till slagsmål, rymning, ångestattacker, tills man sitter där alldeles tagen av medlidande och undrar hur historien ändå kan vara så full av humor och värme.

Ska du se en pjäs den här säsongen, som erbjuder hela känsloregistret – välj den här.