Vandringsaspiranter köar utanför Medeltidsmuseet.
Lena och jag lutar oss tillbaka med våra säkrade biljetter.
Och där kvalificerade sig BBC News-appen för en plats på mobilens hemskärm. Sedan möjligheten tillkom att välja favoritämnen och i vilken ordning de visas är jag mycket mer benägen att gå in och läsa. Så här ser mina val ut för närvarande.
Under den spännande rubriken ”News from Elsewhere” rapporteras för övrigt om ”an angry reaction to anti-begging adverts which have been plastered across walls on Stockholm’s underground system”, med en bild på de blåsvarta textraderna i rulltrappan ner mot perrongerna på Östermalmstorgs tunnelbanestation, den enda station där reklamen sitter, för övrigt, trots att artikeln antyder att den skulle sitta på fler ställen. Typiskt nog är den i blickfånget från Sture bibliotek.
Det känns riktigt avlägset så här en arbetsdag senare, men jag fick en spontan ingivelse och gick inte på Korskyrkans gudstjänst i går (där jag gör sisådär 90 % av mina gudstjänstbesök) och inte heller Filadelfiakyrkans (det givna alternativet om jag inte går till Korskyrkan) utan hamnade istället på Klara kyrkas högmässa. Det blev en glädjefylld upplevelse. Den stora kyrkan var väl inte hundraprocentigt fullsatt, i vissa bänkar satt man lite glest, men väldigt mycket folk var det. När prästen bad förstagångsbesökare räcka upp handen var det inte särskilt många, under tio, tror jag, varav några med rätt stor sannolikhet var turister. I övrigt var det alltså trogna församlingsmedlemmar, mer sporadiska besökare eller sådana som jag, som kommer på en eller annan programpunkt med kanske ett par års mellanrum.
Det var en varierande samling människor i bänkarna. Jag satt bredvid ett äldre par, såg och hörde några föräldrar med småbarn och la märke till ovanligt många personer med östasiatiskt utseende i olika åldrar, och så fanns det förstås de som stack ut med lufsig hållning och slitet yttre – Klara kyrkas speciella skyddslingar. Tidigt under gudstjänsten greppade en gråhårig man en gitarr och rev av en egenskriven ”vittnesbördssång” om hur drogerna förmörkade hans liv, att han hamnade på behandlingshem och att han upptäckte Jesus. När det senare bjöds in till förbön längst fram i kyrkan var han en av förebedjarna. Jag satt ganska långt ifrån men såg ändå innerligheten när han la båda händerna på personerna han bad för i ett slags halvkram. Man får en omedelbar respekt för en sådan person, som vet vad han pratar om.
Sedan hejade jag på fyra Korskyrkepersoner. Jag är inte ensam om att vara ekumeniskt lagd och vilja vidga mina vyer.
Redan förra veckan öppnade Sturebibblan efter sommarstängningen, men då jobbade jag bara på Stadsbibblan, så i dag hade jag min första Sturedag på fem veckor. Lisbeth och jag ägnade en hel del tid bara åt att fixa till i hyllorna. Vi rensade ut gamla böcker (i vårt fall drygt tre år gamla, böcker åldras fort på ett nyhetsbibliotek) och skapade plats för alla böcker som återlämnats under den period då ingenting lånats ut. Dessutom fanns en ganska stor hög nya böcker att ta hand om och få ut i cirkulation, framför allt romaner på engelska, min favoritkategori, eller i alla fall en av dem.
Passade dessutom på att piffa till skyltningen. Deckare går alltid hem.
Hade också läst Times lista över det senaste halvårets bästa böcker i morse och kollade vad vi hade i hyllorna. Där fanns i alla fall två av de omnämnda. Får se om utnämningen ger de här böckerna lite extra skjuts.
Det var den pizzan. Bakades i går (med citronolja i tomatsåsen, en hit om man frågar mig), bitarna som hamnade i kylen tog slut i dag. Den gjordes till gårdagens filmkväll.
Jenny F hade med sig godisbjörnar köpta på Mallorca.
Och filmen var The Trip to Italy, som den trogna läsaren vet att vi hade på kö efter att ha sett föregångaren The Trip. Det var förstås mer av samma vara, humoristiskt struntprat mellan två män kryddat med missunsamma gliringar när den andra dryftar sina framgångar, pinsamt utdragna imitationer av kända skådespelare och de båda struntpratarnas respektive komplicerade familjerelationer som filmens ram och sammanhang. Upplägget erbjuder många chanser till billiga komiska dråplighetspoänger, men dialogerna, intrigerna, tempot och klippen mellan italienska landskap, bättre restauranger och hotellsviter hålls på ganska tryggt avstånd från farsdiket. Det är i snacket mellan de båda huvudrollsinnehavarna humorn finns och gillar man den gillar man filmen. Kanske är det helt enkelt skickligt skådespeleri, men någon enstaka gång i The Trip to Italy kan man faktiskt tro att humorn uppstår spontant ur improviserad dialog och det kan till och med finnas lite autentiskt skratt.
Av någon anledning började Jonas lägga upp bilder i Messenger från gator han passerade med cykeln på väg mot Vapiano på Kungsbron, där vi skulle äta lunch. Sedan kom en bild från Anders, cyklande från ett annat håll. Jag kunde ju inte vara sämre, där jag avancerade mot restaurangen till fots.
Skugga på uteserveringen, men trivsamt ändå.
Jonas hade initierat den här spontana lördagslunchen – det var en sällsynt glädje att upptäcka att en spontan lunch utan problem passade in i mitt schema i dag – och han tog också kommandot efter maten med ett: ”Jaha, då går vi och äter glass!” Det blev den blågula kiosken nedanför Tegelbacken, där lagom många stockholmare och turister hade flockats vid borden i solen.
Sedan skulle jag hem till min tvättid, via Ica. Anders var på väg hem för att packa för Norrlandsvistelse och skulle också på dans på Gröna Lund innan han skulle ta nattåget. Jonas övervägde att gå till Clas Ohlson. Vi skildes åt där nere vid Klara Mälarstrand.