Det känns riktigt avlägset så här en arbetsdag senare, men jag fick en spontan ingivelse och gick inte på Korskyrkans gudstjänst i går (där jag gör sisådär 90 % av mina gudstjänstbesök) och inte heller Filadelfiakyrkans (det givna alternativet om jag inte går till Korskyrkan) utan hamnade istället på Klara kyrkas högmässa. Det blev en glädjefylld upplevelse. Den stora kyrkan var väl inte hundraprocentigt fullsatt, i vissa bänkar satt man lite glest, men väldigt mycket folk var det. När prästen bad förstagångsbesökare räcka upp handen var det inte särskilt många, under tio, tror jag, varav några med rätt stor sannolikhet var turister. I övrigt var det alltså trogna församlingsmedlemmar, mer sporadiska besökare eller sådana som jag, som kommer på en eller annan programpunkt med kanske ett par års mellanrum.

Det var en varierande samling människor i bänkarna. Jag satt bredvid ett äldre par, såg och hörde några föräldrar med småbarn och la märke till ovanligt många personer med östasiatiskt utseende i olika åldrar, och så fanns det förstås de som stack ut med lufsig hållning och slitet yttre – Klara kyrkas speciella skyddslingar. Tidigt under gudstjänsten greppade en gråhårig man en gitarr och rev av en egenskriven ”vittnesbördssång” om hur drogerna förmörkade hans liv, att han hamnade på behandlingshem och att han upptäckte Jesus. När det senare bjöds in till förbön längst fram i kyrkan var han en av förebedjarna. Jag satt ganska långt ifrån men såg ändå innerligheten när han la båda händerna på personerna han bad för i ett slags halvkram. Man får en omedelbar respekt för en sådan person, som vet vad han pratar om.

Sedan hejade jag på fyra Korskyrkepersoner. Jag är inte ensam om att vara ekumeniskt lagd och vilja vidga mina vyer.