Kategoriarkiv: Text

CDXXX Skotska författare – och mig – emellan

Oj. Påkommen.

FitzHelen Helen FitzGerald
Hey @writerkcampbell – our twitter conversation yesterday is in a blog! We need to be careful… theomis.com/tag/forfattare/

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen But we’re so boring…

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell I am, you know. Never even killed anyone.

theomis Sandra Sporrenstrand
@FitzHelen @writerkcampbell I hope you don’t mind! It was hilarious! : )

FitzHelen Helen FitzGerald
Not at all @theomis! Just feel pressure to be more interesting on twitter now, hey @writerkcampbell?

theomis Sandra Sporrenstrand
@FitzHelen @writerkcampbell Just keep tweeting and us fans of Glaswegian writers will be happy. : )

FitzHelen Helen FitzGerald
Will do! @theomis @writerkcampbell

writerkcampbell Karen Campbell
@theomis Not at all! Flattered u thought our mad witterings were interesting! And, if my husband does axe me – there’s now plenty evidence!

Helen, Karen, if you see this: Thank you for amusing us with your mad witterings, and don’t worry, I won’t keep pasting your tweets into my blog. (I think.)

CDXXVIII Skotska författare emellan

I går pratade jag med en kollega i lunchrummet om kändisar och stjärnstatus kontra folklighet. Jag minns fortfarande ganska exakt hur dialogen vindlade sig dit, och bara för att jag gör det tänkte jag redogöra för hela associationsflödet.

Kollegan skulle samma kväll flyga till London och sa att hon tidigare flugit till London på kvällstid i klart väder och kunnat titta ut över den upplysta stan och känna igen sevärdheterna ovanifrån. Då berättade jag om hur jag och Annika såg London från ovan dagtid när vi mellanlandade där på väg hem från New York för ett par veckor sedan, och lika klart var det när vi kom till Stockholm, så vi såg Globen och slottet och innerstadsöarnas former. Men vi satt på fel sida av planet för att kunna se Kungsholmen, så jag kunde inte försöka leta upp mitt hus. ”Sprang ni inte över till andra sidan av planet, entusiastiska som barn, och försökte titta ut?” undrade kollegan. Nja, sa jag, i vår del av planet satt ett gäng asiatiska affärsmän i kostym som var på väg till ett viktigt möte med Saab, vilket kostymmannen bredvid Annika berättade, så även om de verkade trevliga kanske inte ens första tanke var att klättra över dem och tränga sig fram till motsatt fönster för att speja ner på Kungsholmen. Kollegan kommenterade det speciella med att hamna på samma plan som de där affärsmännen, som kanske är just de personer vars affärer man läser om i tidningen, och mindes hur hon och hennes man en gång var på samma plan som det brittiska rockbandet Slade (här framgick det att jag är något yngre än kollegan, med tanke på att jag inte visste vilka det var). Det konstiga, tyckte kollegan, var att medan hon och maken satt med stora ögon verkade ingen annan bry sig. Men så är det ju numera, särskilt i Sverige, konstaterade vi, att man snarast gör sitt bästa för att verka helt oberörd när någon känd person är i närheten. I USA, sa jag, tyckts det vara kutym att kända artister framträder på en scen, hämtas upp av en limousine direkt utanför arenan och åker raka spåret till sitt hotell, medan man i Sverige inte sällan kan mingla med personerna från scenen när de spelat klart. Folklighet verkar vara mer eftersträvansvärt än oåtkomlighet. Jo, sa kollegan, att det är trenden har hon verkligen blivit varse genom sin tonårsdotter, som räknar med att hon efter att ha sett sina idoler framträda på Gröna Lund ska kunna få en pratstund med dem, och om någon av dem inte visar sig efter konsertens slut blir hon lite sur och tycker att det är sniket.

Finns det någon koppling mellan det här och sociala medier? undrade vi båda. Det är ju så lätt att ha anspråkslös kontakt med nästan vem som helst numera och avstånd och gränser mellan producent och konsument, idol och beundrare, börjar upplösas.

Varför jag berättar just det här just nu? Jo, jag såg en dialog mellan de skotska författarna Karen Campbell och Helen Fitzgerald på Twitter i dag, just de två som jag och Sofia lyssnade på på The English Bookshop för ett par månader sedan. Man kan alltså inte bara komma i kontakt med dem på ett enkelt sätt (Karen Campbell skrev jag till efter författarprogrammet och fick svar), utan också följa deras kommunikation med varandra. Så här såg deras respektive tweets ut i eftermiddag.


writerkcampbell Karen Campbell
Should I be very afraid? Without telling me, my husband has just bought an axe. #gowildinthecountry

FitzHelen Helen FitzGerald
Finally sent YA manuscript to agent. Now: wait for notes so I can do rewrite 43 then send to editor for notes/rewrite 44.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen r u having a nice day then?

FitzHelen Helen FitzGerald
Hello @writerkcampbell! Just pressed send – now what? Have had too much coffee to rest.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen u need to get a dog – v head-clearing when you go on long windy walks!

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell Or an axe.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen I keep hearing the music for The Shining playing in my head….

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell Here’s Dougie. We need to come down and check on you.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen yes! you do. Gimme dates you’re free. Quick. Before I die.

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell I’ll email you x

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen Too late…he…got…me. Splat

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell Giggling. Be terrible if it’s true. It’s not, is it?

CDXX Kompensation för misslyckat träningspass 1: Ansiktsbehandling

Efter det katastrofala switchpasset blev gårdagen bara bättre och bättre. Redan i augusti kom jag över en ansiktsbehandling för knappt halva priset på HudVision på Holländargatan, och den var inbokad i går eftermiddag. Det kändes väldigt vältajmat att få sträcka ut sin slitna lekamen på en brits och lyssna på plingig musik och få ansiktet smort med det ena och det andra. För att huden ska må bra är det sannolikt mindre stress och mindre sötsaker som gäller, tänkte jag och skyndade vidare till nästa möte via den nya amerikanska godisbutiken på Upplandsgatan varifrån jag kom ut med en Reese’s Fast Break, en Butterfinger Crisp och en 5th Avenue.

CDXIX Switch

Fick ett uppmuntrande ”bra!” av instruktören när jag stod vid första maskinen och gjorde skottkärrelyft. Jag är ju fena på switch! tänkte jag, sedan gick det bara utför. Stepbrädan var inga problem, men i nästa maskin stod jag fel och gjorde nackböj istället för magkross, i maskinen efter den pekade armbågarna åt fel håll, variationen av armhävningar fick bli plankan, och inte heller den orkade jag tiden ut, maskinen med bakåtspark gick väl okej, ytterligare en armhävningvariant fuskade jag skamlöst på, svingandet med en handtagsförsedd vikt över huvudet gick oväntat bra (och jag slungade aldrig iväg vikten genom lokalen), utfall med viktskiva hållen i midjehöjd funkade med minsta skivan, men sedan föll jag på springandet i trappa. Ja, inte bokstavligt, men illamåendet kom krypande och jag fick avbryta. I trappan ner från salen till omklädningsrummen fick jag svindel och nu när jag väntade på bussen hem var det rätt darrigt att lyfta handen med en satsumasklyfta i taget ända upp till munnen.

Jag är väldigt besviken. Corepasset i fredags och pilatespasset förra lördagen gick problemfritt. Det kanske är pulsen det handlar om. Dålig kondis, helt enkelt. Ska försöka tänka ut ett sätt att jobba mig upp till Eriksdalsbadets switchpass.

CDX Ett förträffligt bibliotek och jag kan tala om varför

På Sture biblioteks Facebook-sida har jag påbörjat en lista över skäl att besöka oss och ta del av våra tjänster. Jag tror nämligen att ganska få, både av icke-besökare och de som kommer regelbundet, känner till allt man kan använda biblioteket till. Bibliotekens service är till för alla och inbegriper massor av delar, från skönlitteratur till uppkoppling till nedladdning till föreläsningar till dvd-filmer till läromedel till diktsamlingar till bibliotekariernas kompetens. Och mycket annat. Det allra mesta är gratis. Bibliotekskortet är det förmånligaste i hela din plånbok.

CDII Martyrskap

Veckans hemgruppssamling var hemma hos mig, jag hade beräknat fikat märkligt snålt och kom i sista stund på att toalettpapperet var slut, så jag fick låna av grannen, men i övrigt var det lyckat.

Det var min tur att välja ett ämne ur Nya testamentet talar, och jag valde att berätta lite om teatrar och amfiteatrar på Jesu tid. Ett trevligt ämne, kan man tycka, tidens kultur- och nöjesliv, men åtminstone om man ska tro mina källor var utbudet allt från lågt och billigt till brutalt blodtörstigt. De sofistikerade grekiska dramerna, som ju spelas än i dag, kom till ungefär 400 år tidigare, men den sortens kulturell kvalitet var man tydligen inte intresserad av, utan den ”romerska teatern urartade snabbt och var en direkt orsak till folkets dåliga moral”. Handlingen var ”rå” och säkert kan den jämföras med en del av den lågkvalitetsunderhållning som produceras i dag. Och betydligt värre var det på amfiteatern, där gladiatorspelen krävde människoliv inför storpublik.

Gladiatorspel mellan män – ofta slavar eller brottslingar, men också vissa professionella – och mellan män och djur är ju inte okända, men de så kallade ”kristologiska pjäserna” är inget jag minns att jag stött på förrän nu. Det var ett oerhört utstuderat sätt att ta livet av kristna. I Johannes Jellineks Ordet och orterna från 1967, som tar upp bakgrunden till kyrkoårets evangelietexter, beskrivs arenorna där man uppförde ”de grymma ‘lustspel’ som skulle förlöjliga den kristna tron och det allvarliga kristna levnadssättet. De kristna, som hade gripits efter angivelser eller efter razzior, tvangs att själva uppträda i rollkarikatyrer som vidskepliga dumbommar och konfronterades med hedniska skådespelare. Oftast ingick i teaterpjäsen bitande dialoger som slutade med prygelscener. Den halvt ihjälslagne martyren skulle då utropa: ‘Jag vill dö som kristen!’, och under de tiotusende åskådarnas jubel dödades han eller hon på öppen scen.” Det hände vid några tillfällen att motspelarna blev så tagna av de kristnas lidande att de valde att ställa sig på deras sida, vilket innebar att också de led martyrdöden.

Den kristna tron hade ett högt pris. På flera håll i världen betalar kristna fortfarande med sina liv.

Och vi då, vi kristna i Sverige omkring 1700 år senare? Pjäser som slutar med mord utsätts vi inte för. Vi har till och med full rätt att träffas i våra hem och be, något som inte alltid varit självklart i det här landet. Men något vi återkommer till i hemgruppen då och då är hur den kristna tron får hånas och förlöjligas i media, till skillnad från andra trosinriktningar, och att vi kristna, till skillnad från andra troende, låter det ske utan några större protester. Vad det beror på och vad vi borde göra istället är svårt att säga.

Men hur förhindrar vi förtalet? Bibeln har ett recept som uttrycks på olika sätt. I Första Petrusbrevet står det: ”Uppför er väl bland hedningarna, så att de, när de anklagar er som förbrytare, ser alla goda gärningar ni gör och prisar Gud den dag han uppsöker dem.” Och: ”Ty det är Guds vilja att ni genom att göra gott ska tysta munnen på oförståndiga och okunniga människor.” De här verserna mailade en av hemgruppsmedlemmarna till oss andra efter samlingen som en påminnelse. Att tysta motståndare genom en schyst livsstil kanske inte är så spektakulärt som högljudda protester, men det är Guds ords rekommendation, och den är inte så dum.

CCCLVI Kvällsjobb för en lektör

Som lektör, vilket betyder flexibel alltiallo, för LL som är synskadad börjar man alltid med ett ganska långt fika då man dricker kryddte och hinner reda ut ett och annat, just i kväll amerikanernas benägenhet att bevara terrorsåret på nedre Manhattan oläkt, för att sedan kasta sig in i en annan värld, på något sätt relaterad till LL:s arbete som sjukgymnast. De patienter hon jobbar med, barn och vuxna, är också synskadade. Ofta handlar mitt jobb om att söka och läsa upp vetenskapligt material, just i dag rörande mätning av stressnivåer, och under vårt förra pass handlade det om … ja, något slags ljuskänsliga celler i näthinnan. Jag läste upp olika studiers sammanfattningar, med rader som: ”Our results demonstrate that melanopsin retinal ganglion cells resist neurodegeneration due to mitochondrial dysfunction and maintain non-image-forming functions of the eye in these visually impaired patients.” Om jag stakar mig då och då? Det händer.

Som avslutning hjälpte jag till med att ändra en Facebook-inställning som ledde till stora mängder ointressanta mail och med nedladdning av ett par talböcker. Nästa gång tror jag vi ska jobba med PowerPoint-presentationer samt notbladssortering.

CCCLII Överbevisad om Stockholms förträfflighet

In fact, Stockholm is so attractive and so user-friendly that your feelings about it will toggle between admiration and jealousy. It’s like the neighbor with the groomed yard, the successful career and the loving family. Part of you aspires to be her. Another part wants to start negative rumors about her and tear up her yard by doing donuts on it in your unwashed Toyota Camry.

CNN-skribenten som kämpar med att hitta fel hos Stockholm har det inte lätt. Han möter till och med trevliga svenskar och kan avliva den eventuella myten att vi är ”cold and humorless”.

Stockholmaren som vill ha en ego boost rekommenderas ”What’s wrong with Stockholm” från CNN:s resesidor.

CCCXXXVIII Indiskt-svenskt sällskap på kinesisk restaurang

Den som vill höra förstahandsuppgifter om hur evangeliet om Jesus sprider sig i norra Indien, i det område som tidigare var känt som ”missionärernas kyrkogård”, kan på Korskyrkans hemsida hitta gårdagens predikan av Victor John (med smårolig tolkning från engelska till svenska av vår brittiske pastor Andrew) – ladda ner här eller lyssna direkt här.

Den grupp från Indien som var med på Korskyrkans gudstjänst bestod mestadels av personer som vi svenskar träffade när vi hälsade på förra hösten. Indierna, vi som varit med på resan och Korskyrkans missionsråd gick efter gudstjänsten och åt kinesisk buffé, och jag och Anna E, som också var med i Indien, hamnade mitt emot en man som vi inte träffat där, men som var engagerad i samma verksamheter som de vi besökt, som skolorna i slummen.

Det var svårt att tänka sig att den västerländskt klädda mannen som så självklart satt och åt söndagslunch på en restaurang på Sveavägen aldrig varit i Europa förut. Kanske hade han rest till andra delar av världen, det frågade jag inte om, men de svenska, luftigt folktomma gatorna var väldigt främmande, han hade fotat mycket, sa han på helt obehindrad engelska med det typiskt indiska uttalet. Kenneth i missionsrådet började apropå efterrättsfrukten prata om att svenskar som reser till tropiska platser först då förstår hur frukt egentligen ska smaka. Jag mindes våra fruktinköp i Gorakhpur och kunde bara hålla med. ”Men jag har smakat era körsbär”, sa indiern, ”och de är större och godare än våra.” ”Då har vi en typ av frukt som är bättre än er!”, sa jag triumfatoriskt, men så är det nog också bara den enda.