Kategoriarkiv: Text

CDLXXII Stadsmuseet öppnar luckor online i år

Det florerar många julkalendrar just nu, men den enda jag tagit del av (förutom Bamse-kalendern i arbetsrummet på Sturebibblan) är Stockholms stadsmuseums. Jag har alltid gillat deras fönsterlucköppningar en gång om dagen runt om i stan – och aldrig varit med på någon. Men i år – YouTube-julkalender! Ny film varje dag. Kolla!

CDLXIX Fasar ut och fasar in

Nu är det precis en månad kvar av den officiella kurstiden på Delning. Jag är enormt glad och tacksam över att ha fått vara projektledare för ett nationellt projekt, med runt 30 deltagande bibliotek runtom i Sverige, kretsande kring en webbkurs i sociala medier, men nu är det snart dags att gå vidare, och jag börjar se tillbaka på de olika faser jag och projektet gått igenom. Webbplatsen strukturerades upp och hela kursen skrevs ihop (båda delarna med inspiration från fjolårets webbplats med samma syfte) i februari, den blev officiellt skarp 1 mars och bibliotekssamarbetena drogs igång i april. Sedan dess har nästan 1500 deltagare registrerat sig – hittills, många av dem nybörjare bland sociala webbtjänster.

Det kommer förmodligen att bli mer att berätta om projektets slutfas, men just nu förbereder jag mig mentalt för morgondagens möte, som markerar starten på, just precis, ett nytt projekt. Inte i den meningen att det finns projektledare och projektplan, och tyvärr inte heller några projektpengar, men mötet kommer att äga rum på Gamla stans bibliotek på Tyska stallplan 2, projektets själva högkvarter.

Från att ha haft webbnyfikna i hela landet som målgrupp kommer nu stockholmarna och stockholmsbesökarna att vara i fokus.

CDLXVIII Lite, lite höst kvar

En tidig morgon i Mumindalen vaknade Snusmumriken i sitt tält och kände att det var höst och uppbrott i luften.

Ett uppbrott kommer som ett språng! Med ens är allting förändrat och den som ska resa är rädd om varenda minut, han drar upp tältpinnarna och släcker glöden snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han springer medan han kränger ryggsäcken på sig och är äntligen på väg, plötsligt lugn som ett vandrande träd med varje blad i fullständig vila. Tältplatsen är en tom rektangel av vitnat gräs. Och senare på morgonen vaknar vännerna och säger: Han har gett sig av, det blir höst.

Snusmumriken gick med en lugn och tassande gång, skogen slöt sig omkring honom och det började regna. Regnet föll över hans gröna hatt och hans regnrock som också var grön, det viskade och droppade överallt och skogen gömde honom i en mild och utsökt ensamhet.

 

Jag kramar det sista ur hösten genom att insupa första sidan i Tove Janssons Sent i november. Det andra uttrycker om våren eller sommaren säger jag om hösten. Vart tog den vägen? Varför går den så fort, den mest trivsamma av alla årstider? Men nu kommer ju en ny trevlig tid, och än är det två månader kvar av det halvår jag gillar bäst, augusti till januari.

Nej, det är inte någon gå-mot-strömmen-lek. Vissa gillar vår, andra gillar höst. Vi är bara lite färre.

Och visst måste man gilla texten? Snusmumriken bryter upp snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han blir lugn som ett vandrande träd, det viskar och droppar i skogen.

CDLXVII Krasslig

Hemma och sjuk. Hoppas på att få sova i natt, slippa förra nattens feber och frossa och illamående, samtidigt som stormen Berit ven utanför fönstren. Jag var nästan säker på att jag skulle hitta balkongmöblerna i en enda röra i morse, kanske till och med nere på gatan, men allt var märkligt nog på plats, förutom en vält pelargonkruka.

CDLXVI Mat och visning på Medelhavsmuseet


Jag är svag för konstraster. Att gå från en stämningsfull adventsgudstjänst i Korskyrkan, med stor kör och musiker och en bra predikan och många vänner på plats, till uppackade mumier i montrar och beskrivningar av hur hjärnan plockades ut genom näsan med en krok – sådant gillar jag.

Emma E och jag hade stämt träff på Bagdad Café, på övervåningen till Medelhavsmuseet på Fredsgatan, där vi åt lunch i trevlig miljö, orientaliskt inspirerad men inte överdådig, innan vi gick på visningen klockan tre. Eftersom några barn var med anpassade guiden visningen efter dem, och jag hade precis suttit och berättat för Emma över maten att jag gärna går på barnvänliga museer och barnvänliga visningar, och det var precis vad vi fick. Så länge det inte blir barnsligt på ett larvigt sätt, vilket ju sällan är bra över huvud taget, är det ofta de mest spännande godbitarna som väljs ut när det finns barn i gruppen. Passar mig utmärkt.

Så det blev mycket mumier, som sagt, både människor och djur – katter, krokodiler, fåglar. Vi fick veta att eftersom katter var heliga i Egypten var det en stor sak när en huskatt gick och dog. Då rakade familjen bort ögonbrynen för att visa sin sorg.

Jag och Emma hann gå runt en kort sväng innan visningen började, bland krukor och marmorskulpturer och figuriner och andra fynd, och det var precis som det brukar, att det går att uppskatta estetiken hos prylarna och läsa sig till när och var de är ifrån, men när någon berättar om dem och sätter in dem i ett sammanhang är det en helt annan sak. Och det var hon bra på, den guide vi hade.

Museet och caféet har bra öppettider och ligger centralt. Pinsamt nog var det mitt första besök på bådadera, men nu lägger jag särskilt caféet på minnet, för listan över kvällsöppna, trevliga ställen kan aldrig bli för lång.

CDLVIII Dagens kulturella intag

I dag har jag varit någonstans i Brooklyn, där jag fått följa med hem till tre bröder med en mörkhyad pappa och en ljushyad mamma. Bröderna, den yngsta en sjuåring, får ofta klara sig på egen hand. Jag tror inte ens att de går i skolan, men jag är inte helt säker. Föräldrarna kämpar med försörjningen och med varandra, medan bröderna leker, låtsas, drömmer, överlever.

Därefter tog jag mig till Amritsar i norra Indien och lärde känna en familj med en rad giftasvuxna döttrar, en vänlig och behärskad far och en hysterisk mor som inte vill något hellre än att hitta lämpliga makar åt döttrarna. De två äldsta erbjuds flera olika möjligheter, exempelvis att äkta en ensamstående släkting, förmögen men inte särskilt attraktiv till sitt sätt, innan de båda gör sina egna val och alla blir lyckliga.

Reste gjorde jag medelst Justin Torres kortroman We the animals och Bollywood-pastischen Kärlek och fördom (Bride and prejudice).

CDXLI Sture bibliotek – extra bra

Det är möjligt att jag har antytt det tidigare, men Sture bibliotek är ett grymt bibliotek och en grym arbetsplats. I dag var allt extra bra. En helt vanlig dag, men med ännu godare Espresso House-kaffe, ännu trevligare låntagare och ja, kanske till och med ännu bättre böcker i hyllorna.

Här är några slumpmässigt utvalda höjdpunkter.

Schweizerboll. Jag hör till de stamkunder på Espresso House som håller mig till dryck och en och annan yoghurt. Sötsakerna, åtminstone de flesta, faller mig inte riktigt i smaken. Ibland luras jag att testa en och annan nyhet, som när de nya chokladbollarna kom och jag valde att prova den med hackade nötter på, en så kallad schweizerboll. Inget vidare. Men! Jag är ganska förtjust i det fåniga namnet och får en kick varje gång jag befinner mig i den ände av biblioteket där man tydligt hör pratet nerifrån caféet och det kommer kunder och beställer kaffe och ”en schweizerboll”.

Konstvisning. Någon timme före stängning kom killen som står bakom verken i vår aktuella utställning, ”Hemmet”. Han hade med sig två polare och visade inte bara sina bilder utan svarade också på deras frågor om biblioteket. Det är så man får nya besökare. Mun-till-mun-metoden är den billigaste och bästa marknadsföringen.

Mobilbild. Apropå konstnärer mailade Emma Virke, en av bibliotekets huskonstnärer, i dag och frågade om hon får använda en bild jag tagit av henne till en webbsida om en kommande konstjulmarknad (eller något i den stilen). Det är den här bilden, minus nödutgångsskylten vid huvudet, den hade hon klokt nog redigerat bort. Självklart får hon använda den. Man ska inte underskatta hastigt tagna mobilbilder!

Oui. Jag tycker det låter så fejkat när fransmän och fransyskor svarar ”oui” i filmer där det i övrigt pratas engelska eller svenska eller något annat språk, men just så gjorde damen som jag visade PressDisplay för i dag. Hon såg att en annan besökare satt och läste en fransk dagstidning på den ena PressDisplay-skärmen och gick fram till honom och frågade om saken – på franska, så jag förstod inte exakt vad de pratade om, men det slutade med att han överlämnade platsen åt henne. Och därefter vinkade hon alltså till sig mig och ställde frågor med sjungande brytning och många ”aaahhh!” och ”oui”. (Ännu roligare var det när jag hade PressDisplay-kurs med en 89-årig dam för en vecka sedan. Precis som fransyskan hade hon lite svårt för det här med att navigera runt på tidningssidor med musen, men hon saknade inte erfarenhet av datorer. Runt 1985, berättade hon, fick de sin första dator på Fysikum, där hon jobbade. Alla ville använda datorn, och forskarna hade första tjing, så det var bara att lämna över den.)

CDXXXVIII Försvarslös

Kvällstidningsjournalistik. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Men det viktiga är att inte falla för tricken och tro på rubrikerna.

Peter Englund skrev i går i sin blogg Att vara ständig om hur han konfronterades av en kvällstidningsjournalist på vars fråga han svarade så konfliktmotverkande det bara var möjligt, för att därefter läsa en lika osann som braskande artikelrubrik om sig själv.

Journalisten borde skämmas.

Och det gjorde han eller hon, hedrande nog, för efter något slags påpekande, som inte framgår i bloggen, ändrades både rubrik och artikeltext.

Det mest frustrerande i hela historien är att vilket svar som helst på journalistens fråga skulle ha varit fel. Så fort frågan är ställd har man åkt dit.