Fördjupning

Vi är nog relativt många i Korskyrkan som efterfrågar bibelstudier och annan fördjupning, som komplement till gudstjänster och de övriga större samlingarna. Vi är nog också relativt många som utnyttjar att det finns alla möjliga församlingar i Stockholm med bra undervisning och hittar alternativa ställen att gå till – kyrkorna kompletterar varandra och är öppna för alla, så vad vore egentligen mer självklart? – men så erbjuds emellanåt fördjupningstillfällen i Korskyrkan och då får man så klart se till att gå. För sin egen skull och för de andras. Vi är där för att lära oss tillsammans. Extra kul att några från Filadelfiakyrkan kom den här gången, med tanke på att vi alltid är ett antal med hemvist i Korskyrkan som regelbundet går på Filadelfiakyrkans kvällsbibelskola.

På kvällsbibelskolan skiftar ämnena, exegetik, apologetik, mycket grävande i den bibliska samtiden utifrån olika källor, men om det någonsin handlat om bibelläsningsmetoder är det så länge sedan att jag glömt det. Men om det pratade Jae Sung (uttalat som Jason på engelska, vår nya pastor som började när Jessica gick på föräldraledighet) under en bibelläsningsworkshop i går. Vi började vid tio, fick undervisning, tänkte enskilt, tänkte i grupp, hade lunchpaus, slutade vid två. Deltagare från femton år till åttio plus.

Innehållsmässigt var det mesta bekant. Det handlade bland annat om att Bibeln består av allt från poesi till brev och att man behöver anpassa sin förståelse, inte bara utifrån sammanhang utan också den aktuella litterära genren. Vi provsmakade olika läsmetoder längs med en lång skala, från minutiös grammatisk analys av en vers till öppenhet för personliga budskap – talar det här stycket av Guds ord till mig på ett andligt plan? Hur ska jag i så fall, rent konkret, låta det påverka mitt liv och mina handlingar?

Jag blev påmind om den cirkel som en av våra missionärer brukade rita upp, under det år som han och hans fru var hemma i Sverige och arbetade i Korskyrkan. Något talar till oss, en bibeltext eller något annat, och vi uppfattar att Gud gör oss uppmärksamma på någonting. Istället för att vifta bort det eller låta det falla i glömska bör vi reflektera över det, prata med andra, aktivt bestämma oss för hur tilltalet ska få oss att agera och sedan utföra den handling vi kommit fram till. Därefter kan vi få nya tilltal och börja från början och på så sätt växa andligt och bli använda av Gud.

Under året som gick dog den här missionären plötsligt och helt oväntat, när han och familjen var tillbaka i Paraguay, där de startat en församling. Hans fru är nu hemma i Sverige igen, hon fick fullfölja deras gemensamma arbete på egen hand och berättade om det på gudstjänsten i dag. Vi fick se bilder och videoklipp från församlingen och den nya kyrkobyggnaden och det var så oerhört uppmuntrande, framför allt det vi fick höra berättat, men också glädjen som sken igenom på bilderna. Arbetet fortsätter och arbetet är Guds. ”Förlåt att jag säger det, men svenskar är så självupptagna. Tillbringa lite tid i Paraguay, så blir det tydligt”, sa hon leende, och nämnde de knappa förhållanden och den korruption som präglar samhället. Att i egen kraft bygga på sitt eget livsprojekt är alltid en sämre idé än att låta sig bli buren av Gud och låta honom visa vad som är viktigt.

Hon har nu avslutat sin tjänst som missionär och kommer att arbeta med ungdomar i en församling i Älta. När hon och de tre barnen gick fram på estraden, som en officiell avslutning på deras tid som missionärsfamilj, kunde alla som ville komma upp och vara med i bönen för dem. En stor grupp anslöt sig. Det var fint att se.

När jag nu tittar på ett blad med ett antal punkter från gårdagens bibelläsningsworkshop tänker jag på att metoderna vi övade på visserligen inte var nya för mig, och även bibeltexterna var bekanta, men att jag vid åtminstone fyra tillfällen häpnade över att jag missat innebörden i skeenden och formuleringar som jag hört många gånger förr. Hur är det möjligt? Och hur kan det hända så ofta? Fortfarande? Jag jobbar med litteratur och tycker mig vara bra på det här med läsning, och ändå, djupet i bibeltexterna verkar vara oändligt. Jag skulle kunna ta mig an den där cirkeln igen och igen och igen. Ett problem i sammanhanget är att jag är en självupptagen svensk som ofta lägger tid och engagemang på fel saker och är medveten om det. Men när jag tänker på att Bibeln är en bra tjock bok och Guds tankar ”är högre än mina tankar” (fritt från Jesaja) blir jag bara peppad, varje gång, över insikter som väntar och som aldrig kommer att ta slut. Jag kommer nog alltid att vara i startgroparna på min andliga resa.

CCCXXXVIII Indiskt-svenskt sällskap på kinesisk restaurang

Den som vill höra förstahandsuppgifter om hur evangeliet om Jesus sprider sig i norra Indien, i det område som tidigare var känt som ”missionärernas kyrkogård”, kan på Korskyrkans hemsida hitta gårdagens predikan av Victor John (med smårolig tolkning från engelska till svenska av vår brittiske pastor Andrew) – ladda ner här eller lyssna direkt här.

Den grupp från Indien som var med på Korskyrkans gudstjänst bestod mestadels av personer som vi svenskar träffade när vi hälsade på förra hösten. Indierna, vi som varit med på resan och Korskyrkans missionsråd gick efter gudstjänsten och åt kinesisk buffé, och jag och Anna E, som också var med i Indien, hamnade mitt emot en man som vi inte träffat där, men som var engagerad i samma verksamheter som de vi besökt, som skolorna i slummen.

Det var svårt att tänka sig att den västerländskt klädda mannen som så självklart satt och åt söndagslunch på en restaurang på Sveavägen aldrig varit i Europa förut. Kanske hade han rest till andra delar av världen, det frågade jag inte om, men de svenska, luftigt folktomma gatorna var väldigt främmande, han hade fotat mycket, sa han på helt obehindrad engelska med det typiskt indiska uttalet. Kenneth i missionsrådet började apropå efterrättsfrukten prata om att svenskar som reser till tropiska platser först då förstår hur frukt egentligen ska smaka. Jag mindes våra fruktinköp i Gorakhpur och kunde bara hålla med. ”Men jag har smakat era körsbär”, sa indiern, ”och de är större och godare än våra.” ”Då har vi en typ av frukt som är bättre än er!”, sa jag triumfatoriskt, men så är det nog också bara den enda.