Kategoriarkiv: Text

DXXIX Breddad blogg

Från och med i dag är min historiska Kungsholmenblogg en historisk Stockholmsblogg som kan läsas på alla fyra innerstadstidningars webbplatser, Vårt Kungsholmen, Vi i Vasastan, Östermalmsnytt och Södermalmsnytt. Inte för att jag på något sätt uttömt Kungsholmens historia, men det här öppnar ändå upp för väldigt mycket annat roligt som jag gärna skulle skriva om och som utspelat sig utanför min egen ö.

Tyvärr har jag aldrig studerat Stockholms historia på något organiserat sätt, men det går ju inte att arbeta sex år (tror jag det blev) i Stockholmskällans tjänst utan att få vissa historiska favoritepisoder. För att inte tala om Harald Norbelies Gata upp och gata ner-böcker, som jag slukade på Stadsbiblioteket i Uppsala just när mitt stockholmshistoriska intresse började spira och som jag insett emellanåt är källorna till vissa små fakta jag råkar känna till om olika platser och företeelser ur Stockholms förflutna. Utan Gata upp och gata ner-ingången hade det kanske aldrig blivit något av intresset.

Ibland blir jag irriterad på mig själv för att jag i och med den stockholmshistoriska bloggen tagit på mig ytterligare ett obetalt jobb. Men andra gånger – som nu – är jag mycket tillfreds med att över huvud taget ha anledning att gräva bland källorna och dela med mig av det jag hittar.

DXXV Bra radio

Under förra året upptäckte jag mer och mer intressant radio genom att testa olika programserier och både lyssna på aktuella sändningar och program ur arkiven. Det blev viktigt att alltid ha några nedladdade program i mobilen, gärna dokumentärer.

Här är några av favoriterna, som fortfarande är lyssnings- och nedladdningsbara. Allihop sändes i somras.

Verkligheten i P3, 27 maj 2011:
Verkligheten i Sydkorea & Syskonen tävling
”Benjamin pluggar koreanska i Seoul. Men han är inte intresserad av Sydkorea – utan Nordkorea. Hans dröm är att kunna ta sig in i världens mest stängda land, prata deras språk och se hur det egentligen är där, bortom alla myter och fantasier.”  Och: ”De är jurister, schackspelare i elitklass och tv-producenter. De heter Adriana, Antonia, Amelia, Alfred och Albert – och de är syskonen som tävlar om allt.”

P4 Dokumentär, 26 juni 2011:
Utan min pistol är jag naken
”Det här programmet handlar om amerikanska vapenälskare och deras resonemang. Möt den unga tvåbarnsmamman som går beväpnad när hon hämtar barnen på dagis. Hör om cowboy-historikern i Arizona som har två pistoler i hölstret. Och möt prästen som ber till Gud att vapenlagarna inte ska ändras.”

P4 Dokumentär, 3 juli 2011:
När polismannen är en kvinna
”Jag har jobbat mycket med kriminaljournalistik och har blivit nyfiken på hur det är att vara en tjej i kåren. I dag är vart fjärde polis en kvinna, för tio år sen var de vart femte. Är man bara en i gänget? Eller får man kämpa sig fram som poliskvinna bland polismännen? Möt Johanna, Kerstin och Ella, tre generationer kriminalpoliser.”

I övrigt kan man ladda ner valfria avsnitt av jättelättsamma, jätteseriösa Jättestora frågor (värdelöst nog har inte alla avsnitt beskrivningar, men man kan ladda ner på måfå, alla är bra), charmigt nördiga Språket, reportage från extra aktuella platser i världen i Radiokorrespondenterna eller naturligtvis Biblioteket, med reportage och intervjuer kring det senaste och det klassiska i bokväg.

DXXIV Sociala medier-stress

I dag var Regionbiblioteks-kollegan Anna-Stina Takala med i Epstein i P1 och pratade Twitter tillsammans med mediestrategen Brit Stakston och journalisten Yasmine El Rafie. Mest slående var programledaren och nybörjartwittraren Louise Epsteins egen ståndpunkt, en jag hört tusen gånger vid det här laget. ”Inte nog med att man ska jobba, man ska ha Facebook och man ska blogga och nu ska man twittra också!” Inte ett ordagrant citat, men ungefär så där lät det, uttalat fort och med hög röst.

Det är så här det är just nu. Jag är så nyfiken på om det lät likadant när telefonen kom. Om det finns någon likhet med verkligheten i Marillas grannes hållning i Anne på Grönkulla-serien så gjorde det det, grannkvinnan såg telefonen som ett allvarligt hot mot människors naturliga sätt att umgås, öga mot öga. Men sedan har vi lärt oss att leva med telefoner och skulle mista en otroligt viktig kontaktväg om de försvann.

Jag skulle kunna säga mycket om det här, men ska försöka fatta mig kort den här gången. Sociala medier är ett redskap. De är varken goda eller onda i sig, allt beror på hur man använder dem. Man kan missbruka dem, man kan råka ut för andras missbruk av dem, man kan låta dem ta för mycket av ens tid, man kan bli stressad av att använda dem, man kan bli stressad av att inte använda dem när så många andra använder dem. Eller också byter man förhållningssätt, blir herre istället för slav.

Var kommer frustrationen ifrån hos dem som levererar den där harangen om alla besvärliga sociala medier man tvingas använda nu för tiden? Det måste ju i de allra flesta fall vara en reaktion på att de hör andra prata om hur mycket nytta de har av de här för vissa obegripliga tjänsterna. Om andra har nytta av dem men inte jag – vem har fel? Jag, för att jag inte fattar? Eller de andra, för att de är så dumma så att de har fallit för den här trenden? Vänta bara, snart går de in i väggen och får hjärtinfarkt och depression och jag får rätt.

Släpp pressen och stressen. Hjälper inte sociala medier dig i din vardag? Strunta i dem. När du en dröm att få lika stor nytta av dem som Anna-Stina, Brit och Yasmine och att ingå i nätverken istället för att stå utanför? Lär dig dem i din takt och skräddarsy dem efter dina behov. Men klaga inte. Jag har under de senaste åren kommit i kontakt med väldigt många personer som aktivt tar steg för att lära sig använda sociala medier, och det är just dessa personer som klagar allra högst. Nyfikenheten och skepsisen går hand i hand.

DXXII Recensionskursen

Jag såg först i dag Leif Zerns recension av Stadsteaterns ”Lycka” från i förrgår på dn.se och slås av hur olika vi tycker. Det han såg som trams hade jag omåttligt roligt åt (vilket jag bloggade om här).

Men jag uppskattar alltid att läsa Leif Zerns recensioner, för att jag gillar hans stil, men framför allt för att jag hade honom som lärare i ett moment av kursen ”Kritik och dagskritik (Estetik B2)”, som jag läste en termin i Uppsala. Det sas åtminstone då att det här var det närmaste man kunde komma en kurs på universitetsnivå i att recensera, och i Europa kunde man läsa den här typen av kurs bara i Uppsala och i Budapest.

Den del som Leif Zern undervisade i var den praktiska, som innebar att vi gick och såg en pjäs eller en film eller en konstutställning (Uppsalas konstmuseum hade vi i samma hus som institutionen, nämligen slottet) eller läste en bok och sedan skrev allihop varsin recension. Jag var inte den skarpaste kursdeltagaren, men tyckte det var väldigt kul.

Ett delmoment som gick mycket bättre för min del var B-uppsatsen. Om jag minns rätt kunde jag i mitt tajta schema hitta fem dygn i sträck att lägga på uppsatsen, från research till färdigskriven produkt. Den handlade om recensioner i svensk press av Toni Morrisons böcker och huruvida det var någon skillnad på omdömena beroende på om recensionerna skrivits före eller efter att Toni Morrison tagit emot Nobelpriset. Jag minns inte mycket av mitt resultat, men däremot att jag fick bra betyg.

DXIX Bön

I dag planerade jag och min medledare Jonas den kommande hemgruppsterminen. Den kommer att handla om bön, i praktik och teori, den mest underskattade kommunikationsformen av alla, även av oss som har all anledning att veta bättre. Direktkontakt med världens skapare, universums härskare, uppfinnaren av gravitation, celldelning, klorofyll, norrsken, mjölktänder, samvete, vänskap och drömmar. Finns det någon man kan prata med om allt så är det han. Nämnde jag att han är allsmäktig och har räknat varje hårstrå på våra huvuden?

DXII 2011 års läslöfte

Nej, jag klarade det inte. Målet var 52 böcker 2011, alltså i snitt en i veckan, men ambitionen gjorde sannolikt att jag tog mig igenom fler hela böcker än jag hade gjort annars. Det blev 47, nämligen de här. Långa och korta, svåra och enkla, fiktion och fakta, alla räknades, bara jag läst dem från pärm till pärm.

  • Banglatown (2011) av Daniela Wilks. Grafisk roman. 23-årig tjej flyttar till London, har pojkvänsproblem, festar för mycket, saknar sin mamma. Deppig men bra berättad.
  • Bibeln i världsperspektiv (1984) av Erland Wendel-Hansen. Brutalt torrt berättad oerhört intressant bibelspridningshistoria. Bloggade om den här.
  • De tolv (1985) av Leslie B. Flynn. Innan jag läste den här tyckte jag att jag hade pinsamt svårt att hålla ordning på Jesu lärjungar, men nu känns det bättre. Inte för att jag har så mycket bättre koll, utan för att jag nu vet att de omtalas med olika namn och att några av dem är nästan helt okända.
  • Doppler (2005) av Erlend Loe. Lättläst skrattahögtbok med Loes vanliga blandning av humor, melankoli och galenskap. Bloggade om den här.
  • Embroideries (2005) av Marjane Satrapi. Grafisk roman. Kvinnliga släktingar (till författaren, får man anta) berättar öppenhjärtigt om relationer i det förflutna. Man vet vad man får när det gäller Marjane Satrapi. Hon är bra.
  • Ett litet snedsprång (2010) av Denise Rudberg. För ett antal år sedan läste jag en av hennes chicklitromaner och konstaterade att det inte alls var något för mig. Men så såg jag i en annars pålitlig blogg att Rudbergs ”elegant crime”-debut var värd att testa oavsett vad man tyckt om hennes tidigare böcker, så jag gjorde det. Men nej. Det enda som roade mig var att handlingen vid ett par tillfällen utspelade sig på mitt lilla fik på hörnet.
  • Fallet Jesus (2002) av Lee Strobel. Vad säger källgranskningen – är dokumentationen kring Jesus sann eller uppdiktad? Framställningen tyckte jag var fånig och krystad, men själva granskningsredogörelsen högintressant.
  • Flickvännen (2009) av Karolina Ramqvist. Många berättar om maffiamän, få berättar om deras flickvänner. I den här romanen står de i fokus. Hur lever de? Hur mycket får de veta? Hur står de ut? Romanen har bra driv och är intressant. Man blir väldigt nyfiken på hur nära verkligheten den kommer.
  • Footnotes in Gaza (2009) av Joe Sacco. Undersökande journalistik kring massakrer i Gazaremsans förflutna presenterad i serieform, kan det vara något? Ja! Bloggade om den här.
  • Frankenstein (2010) av Jason Cobley, Declean Shalvey och Mary Shelley. Grafisk roman. Den skulle vara så fantastisk, sa de som vet något om äventyrsserier, men jag var kanske inte fullt så imponerad. Men det är en helt okej tolkning av en klassisk berättelse.
  • Främmande jord (2009) av Jhumpa Lahiri. Novellsamling. Välberättat om hur kulturkrockar uppstår inom familjen när föräldrarna utvandrat och barnen växer upp i det nya landet. Bloggade bland annat om den här.
  • Förtrollningens problem (2010) av Evert Taube. Den här var pinsamt svårläst, ibland förstod jag helt enkelt inte vad han menade, den gode Evert, men vilket hejdlöst spännande liv han levt. Bloggade inför läsningen av den här.
  • Förvandlingen (1915) av Franz Kafka. Kortromanen om mannen som en morgon vaknar i insektsskepnad. Den gjorde inget större intryck på mig, men som tur var läste jag den inför en läsecirkel vars diskussioner fördjupade den mycket.
  • How I made it to eighteen (2010) av Tracy White. Grafisk roman, eller snarare självbiografi, garanterat 95 % sann, enligt författaren. En skildring av hennes vistelse på en institution där hon fick hjälp att vända på sitt självdestruktiva beteende. Svart men hoppfullt.
  • Huvudjägarna (2010) av Jo Nesbø. Efter att ha läst vad andra tyckt verkar jag ha valt sämsta möjliga ingång i Nesbøs deckarproduktion. Ska ge honom ytterligare en chans, så många förtjusta biblioteksbesökare kan väl inte ha fel?
  • I hjärtat av Klara (1995) av Bo Ancker. Krångligt uppbyggd, men innehållet är intressant. Hur nostalgisk ska man tillåtas vara när det gäller de gamla Klarakvarteren? Var det mer slum än idyll?
  • Jag är inte men jag känner Jag är (2008) av Louie Giglio. Vi vill gärna tro att livet och världen och allt som sker kretsar kring – mig. Det gör det inte. Men var och en är en viktig del i den stora livsberättelsen. Bloggade ett citat här.
  • Kafka (2007) av David Zane Mairowitz och Robert Crumb. Ett bra exempel på hur textsidor och serierutor kan komplettera varandra och göra berättelsen både informationstät och lättillgänglig, i det här fallet ett koncentrat av Kafkas liv och verk.
  • Kyrkan som aldrig sover – berättelsen om Dream Center (2007) av Matthew Barnett. Det som började som en dröm blev en församling som satsar på drömförverkligande. I Los Angeles International Church – Dream Center – har många utslagna, utblottade och kriminella fått sina liv förvandlade. Det här är grundarens egen berättelse. Bloggade bland annat om den här. (Och Matthew Barnett twittrar här.)
  • Mad Men – the illustrated world (2010) av Dyna Moe. En skön mix av företeelser från det tidiga 60-talet presenterade ihop med karaktärer och händelser ur de första säsongerna av Mad Men. Här finns allt från världspolitik till middagsrecept.
  • Mina vackra ögon (2011) av Nina Hemmingsson. Seriestrippar. Här ställs alla konventioner på ända. Ibland roligt, ibland sorgligt. Ofta smart.
  • Moderna Indien (2006) av Per J. Andersson och Mikael Lindström. Intressant och mångbottnat. Många enskilda indier kommer till tals för att visa på landets utveckling i stort.
  • New York Trilogy (1986) av Paul Auster. Det är bara att erkänna  – det här är svårläst, kufiskt, bisarrt. Men klassiskt, och jag är glad att jag tog mig igenom alla tre delar med sina sorgliga existenser.
  • Norrtullsligan (1908) av Elin Wägner. Den här tyckte jag om. Framför allt är det förstås ett inlägg i kvinnosaksdebatten – varför har de kvinnliga kontoristerna så löjligt låga löner och varför kan inte deras överordnade respektera deras personliga integritet? – men bilden som lever kvar starkast i huvudet är bostaden på Norrtullsgatan där fyra unga kvinnor bor och överlever på minimala inkomster. Det är ett fattigdomsromantiserande, men ett välkommet sådant. Det tuffa livet tycks ha haft en bohemisk charm även för samtiden.
  • Nya röster sjunger samma sånger och andra krönikor 1985-2010 (2011) av Liza Marklund. Hon kan konsten att engagera, inom vitt skilda områden. Bloggade om den här.
  • När himmelriket tränger fram (2008) av Bill Johnson. Det finns så mycket mer att hämta! Så många av oss kristna har för låga förväntningar och struntar i att göra anspråk på det Gud har lovat oss. Bloggade ett citat här.
  • Octopus Pie: There are no stars in Brooklyn (2010) av Meredith Gran. Grafiska noveller. Märkliga men medryckande episoder ur twenty-something-gängets vardag.
  • One day (2009) av David Nicholls. Mycket bättre än jag trodde. Relationsroman 2.0, smartare, klurigare. Bloggade om den här.
  • På Broadway (2011) av Kristian Wedel. Korta berättelser om samtid och historisk tid längs Manhattans långa och uråldriga indianstig. Bloggade bland annat om den här.
  • Robot dreams (2007) av Sara Varon. Söt, ordlös grafisk roman om vänskap i en värld befolkad av förmänskligade djur och robotar som får liv. Bloggade om den här.
  • Ru (2011) av Kim Thúy. En känslomässigt stark och poetiskt berättad historia om flyktingfamiljen från Vietnam som slutligen hamnar i Kanada. Bloggade om den här.
  • Samtidigt (2008) av Emma Adbåge m.fl. Grafiska noveller. En antologi där en del är bättre än annat. Bäst var den av Emma Adbåge, ”Limited edition”, om olycklig kärlek mellan två grannar. Snyggast var Loka Kanarps ”5 saker min lillasyster inte gillar”, om tjejen som ser det äckliga i tillvaron, som simhallar, där alla delar på bassängvattnet på ett obehagligt sätt.
  • Sandhamn (2011) av Jens Liljestrand. En liten Novellix-novell som enligt mig handlar om en man som på grund av sin kändis- och hjältestatus har tappat greppet om var gränserna går och hur unga tjejer det är okej att vara intim med. Går egentligen bortom min gräns för vad som är uthärdligt att läsa. Enligt de övriga i läsecirkeln handlade den om Sandhamn och den kategori människor man förknippar med den miljön. Bloggade bland annat om den här.
  • Shoplifting from American Apparel (2009) av Tao Lin. Nyskapande, modern kortroman, säger vissa, en småtrist skildring av likgiltiga unga vuxna, säger jag.
  • Shutter Island (2009) av Christian de Metter och Dennis Lehane. Grafisk roman. Utan att kunna jämföra vare sig med boken eller filmen verkar det här vara en relativt lyckad överföring av historien till ett nytt medium. Teckningsstilen illustrerar den obehagliga stämningen på ett bra sätt. Bloggade om den här.
  • Still midnight (2009) av Denise Mina. En deckare vars kanske främsta förtjänst är den nyanserade bilden av förövarna och hur det är deras relation till varandra som avgör att, och på vilka sätt, brotten begås. Bloggade bland annat om den här.
  • Stockholm Arlanda Airport (2009) av Johan Fredin-Knutzén. Fotobok och faktabok om de många aspekterna av en flygplats. Bloggade om den här.
  • Stockholmsnatt (2010) av Pelle Forshed och Stefan Thungren. Seriestrippar. Jag är svag för stereotyphumor och det här faller mig i smaken. En studie i trendkänsliga söderkisar (och något färre bönor) och deras livsstil som inte lämnar något åt slumpen. Här presenteras klubblivet, musiksmaken, modet och det maximalt förfinade sinnet för inne och ute. (Seriestripparna kan följas här.)
  • Till mina vänner och ovänner (2006) av Loka Kanarp. Grafisk roman. Stilen är snygg, men det här var lite för mycket traditionellt nu-hänger-jag-ut-mitt-eget-vuxenblivande, om man frågar mig.
  • Träd och vattenspeglar (1955) av Gustaf Adolf Lysholm. Naturromantiska dikter som hör till en annan tidsålder än 50-talet. Skön läsning. Bloggade om den här.
  • Two generals (2010) av Scott Chantler. Grafisk roman. Välskrivet och vältecknat stycke andra världskrigethistoria. Brutalt och personligt. Bloggade om den här.
  • Vad är konst II – 100 nya jätteviktiga frågor (2010) av Ernst Billgren. ”Vad är konst”-böckerna får en att känna sig både upplyst och smart på samma gång. Svaren på frågorna är genomtänkta och intressanta och så enkla att hänga med i att man lättat tänker att det här med konst kanske inte är så svårt ändå. Men tvåan hade kunnat göras tunnare, det mesta besvaras redan i ettan. Bloggade om den (tvåan) här.
  • Vardagsbön i praktiken (2007) av Lena Arvidson-Artman. En enkel bok som framför allt sätter fingret på alla missuppfattningar vi odlar i vårt förhållande till Gud och till bönen. När man får ord på dem blir det tydligt hur galet man många gånger tänker, och därmed får man chansen att tänka om.
  • Vunnet och försvunnet (2004) av Bodil Jönsson. Den här antistressboken fick motsatt effekt på mig, väldigt bokstavligt. Jag fick hjärtklappning bara jag tittade på den. Jag som annars gillar Bodil Jönsson blev irriterad och mycket mer stressad än vanligt när jag läste om hur hela världen håller på att gå åt skogen som en följd av effektivisering och maximering av den tid vi har. Nä, ska man åstadkomma förändring funkar det inte att klaga, då måste man rationellt peka på för- och nackdelar med effektiviseringen och föreslå alternativ där man anser att det behövs. Böcker i den här stilen funkar bara som bekräftelse för alla som ser ner på sina stressade medmänniskor.
  • Världens lyckligaste folk (2009) av Lena Sundström. Besvärande, informativ och nedslående läsning om dansk främlingsfientlig politik, i en bok skriven då Sverigedemokraterna ännu inte tagit steget in i riksdagen. Men det är så pass personligt och nyanserat att intresset – och hoppet – hålls uppe hela vägen.
  • Världens mått (2007) av Daniel Kehlmann. Den här romanen lyftes fram som ett exempel på att tyskar visst kan skriva humoristisk litteratur. Nja. Jag vet inte. Den handlar om de två vetenskapsmännen Humboldt och Gauss som under 1800-talets första hälft experimenterar och undersöker världens beskaffenhet på olika områden. De flesta äventyr som beskrivs lär vara påhittade, men trots att författaren tar ut svängarna blir jag inte särskilt road.
  • We the animals (2011) av Justin Torres. En roman som är liten i formatet och tämligen hyllad, vad jag har sett, men som jag inte riktigt ser storheten i. En ung kille beskriver sin uppväxt i en familj med tre bröder och två föräldrar som har ett stormigt och instabilt förhållande. Det godtyckliga våldet lurar alltid runt hörnet. Kapitlen är ett slags fristående historier snarare än delar av en kronologisk berättelse, vilket är en snygg och fungerande teknik, men det maler på, utvecklingen går långsamt. Och så kommer slutet, en total uppgörelse, ett avslöjande som chockerar och som hade varit en intressant vändning om det inte var så extremt. Bloggade lite kort om den här.

DVI Mellandag på jobbet

Första arbetsdagen efter den rekordkorta julhelgen.

Främsta arbetsuppgiften: Skriva slutrapport för projektet ”Sociala medier : nåt för alla”. Extremt svårt att hålla koncentrationen uppe. Tankarna vandrade iväg till listan över böcker jag läst 2011 och dokumentären om regalskeppet Vasa som jag eventuellt skulle hinna hem till efter kvällens extraknäck hos Lena L på Stockholms syncentral (jag hann nästan, missade bara de första minuterna).

Främsta samtalsämnet på kafferasten: Stormen Dagmar, våra medmänniskor i tågkaoset och vilka skador som uppstått och inte uppstått i stormens spår. Jag nämnde bland annat ett radhustak som blåst av huset, något jag hörde en TV-reporter säga helt kort och som han inte, och därmed inte heller jag, visste några detaljer om. Men ändå förde jag det vidare. Det är så här rykten sprids.

Dagens lunch: En riktigt tråkig och kärlekslös halloumisallad på annars väldigt trevliga Non Solo Bar. Mest en stor näve isbergssallad med några halloumiskivor på, men det var ju inget särskilt fel på det, skivorna var inte brända och salladen var inte osköljd, så när avdukaren frågade om det smakade bra klämde jag bara fram ett oengagerat ”jadå tack”, istället för att erbjuda en lektion i halloumisallad.

Dagens miss: I samma sekund som jag smällde igen dörren i morse visste jag att jag låst mig ute. Jag hade inte lagt ner nycklarna i väskan. Som tur var skulle mina föräldrar till kyrkstädningen efter jobbet och kunde svänga förbi mitt jobb och lämna extranycklarna till mig, men det här innebär att samtliga fyra existerande nyckeluppsättningar för närvarande finns här hemma. I morgon bitti ska jag ha minst en med mig ut.

DII Dan före dan på Sture bibliotek

Man skulle kunna tro att den 23 december, med öppettiden 12-16, skulle vara en fridfull dag på Sturebibblan, men så blev det inte alls. Dagen rivstartade med vikarieintroduktion, farbror som behövde omplåstring, ett antal reservationsärenden i snabb takt och övriga generella frågor av besökarna som kom upp för trappan i en stadig ström. Studenterna lyste med sin frånvaro, men annars var det full aktivitet.

När biblioteket väl stängt fick jag på olika sätt mota bort sex personer som inte gillade att vi stängde så tidigt och försökte ta sig in ändå. Det är när biblioteksservicen inte erbjuds som det blir som tydligast hur efterfrågad den är.

Men för mig var de två extra timmarna betydelsefulla, jag kunde snabbt ta mig iväg till Storvreten, där nu julen börjat storstilat, med första Sickan Carlsson-filmen sedd, pusslet påbörjat och skinkan provsmakad.

CDXCV Tillbaka i cyberrymden

Vilken pärs. När mobilens uppkoppling försvann hux flux i går eftermiddag trodde jag först att det var något övergående, men så var det inte. Då gick jag igenom alla åtgärder jag kunde komma på, starta om, ta bort de senaste eventuellt störande apparna jag laddat ner, frigöra utrymme, ta ut simkortet, mixtra med inställningarna för mobilt nätverk, men inget hjälpte. Och saknar mobilen uppkoppling saknar datorn uppkoppling, och jag överlever inte utan någondera. Jobb-iPaden har jag visserligen, men där kan jag varken checka in på Foursquare eller skriva några längre blogginlägg. Kunde jag kanske dela iPadens uppkoppling med datorn? Jag letade i inställningarna och hittade inte det alternativet, men lyckades i samband med det blockera anslutningen. Det var i det läget jag gick ut i trapphuset, testade alla våningar och slutligen hittade en vrå vid en piskbalkong där det fanns en svag signal från ett olåst nätverk, som jag kunde utnyttja för att uppdatera blogg och Facebook och lugna mina nerver.

Sedan vände det. Jag hittade ett återställningsalternativ i paddan och den hoppade igång. Plötsligt var jag mer än nöjd med att ha den att tillgå. Och så i dag var jag hos Telia på Kungsgatan. I min fantasi var det själva mobilen det var fel på, och det är ungefär en månad kvar av min bindningstid och jag skulle inte ha råd att skaffa en ny mobil innan jag kan binda upp mig på en ny avbetalningsperiod och de skulle vara stenhårda med den där bindningstiden, ja, ungefär så skulle samtalet låta, men istället var det någon inställning som av någon anledning ställt om sig, och vips så var jag uppkopplad.

Det är ungefär som när man är riktigt förkyld. Det är outhärdligt medan det pågår men nästan värt det när man upplever det ljuvliga tillfrisknandet, vaknar feberfri och plötsligt kan andas genom näsan. I dag har jag tittat kärleksfullt på de små pilarna högst upp på mobilskärmen som blinkar så frejdigt.