Nej, man kan inte inte blogga om det en dag som denna. Jag lånar några twittrade ord från Johan Heed, som råkar vara tillförordnad chef för Östermalmspolisens närområde, även om det inte har med saken att göra. Så här kommenterade han det som inträffat: ”Det kom massor av töser till världen inatt. Alla betraktas nog som prinsessor. En av dom kommer att ha det som jobb. Grattis till er alla!”
Kategoriarkiv: Text
DLXX Sense and sensibility
Andra kan ha sagt det förr, men Jane Austens humor, distans, klarsynthet och förmåga att skildra personer med helt olika sinnelag – vilken fröjd det är att ta del av hennes världar!
De två senaste kvällarna har jag levt i Förnuft och känsla-världen, medelst filmen från 1995. När de ogifta systrarna Emma Thompson och Kate Winslet opponerar sig mot den jovialiske släktingens erbjudande att bjuda på middag varje dag får de svaret: ”No refusals! I’m quite deaf to them.” Typisk, skön Austen-dialog, tänkte jag, men nu har jag kollat och just de replikerna är faktiskt inte hämtade ur boken. Kudos, manusförfattaren.
DLXVIII Bibliotekarien som kan
Yes, det lönade sig! Som det ju ofta gör. Biblioteket i P1, som jag lyssnade på på hemvägen i går kväll, handlade bland annat om Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre och Clownen Jac. Och självklart kom det fram en dam till informationsdisken på Östermalms bibliotek i eftermiddag och frågade efter just dem. ”Clownen Jac”, sa hon, ”var det hans första roman?” ”Nej, det var nog snarare hans sista”, sa jag, för jag ville minnas att det sas så i programmet. Och bara så där växte en av våra låntagares förtroende för mig som yrkesperson.
DLXIV Cancerhjälp som alla kan åstadkomma
När jag kom till Korskyrkan lite före elva i förmiddags var det full aktivitet i alla utrymmen inför gudstjänst med påföljande lunch och årsmöte. Men jag skulle inte vara med på någotdera – jag var på väg till jobbet – utan skulle bara lämna en låda med några portioner paj med purjolök och champinjoner. Det är nämligen en kvinna i församlingen som nyligen fick besked om en snabbt växande cancertumör. För att göra vardagen enklare för henne, hennes man och deras tre barn är vi ganska många som hjälps åt att laga mat, som placeras i en frys i kyrkan och levereras till familjen varje vecka. Och självklart ber vi. Hon är ännu inte frisk, men nyligen nåddes vi av det besked som fick läkaren att upprepa flera gånger att det här var verkligen ett mirakel – tumören har efter en cellgiftsbehandling minskat med 40 %. Men, som det på en gång sas i mailinglistan när nyheten skickades ut, vi nöjer oss inte med mindre än 100.
DLXII Tiggeri i Stockholm
Lyssnade på inslaget om tiggeri från dagens P1 Morgon. Ska man ge pengar eller inte? Som vanligt fick man inga tillräckligt bra svar, och förlåt P1 Morgon och filosofen, men antagandena som professorn i praktisk filosofi bidrog med var ungefär i linje med de oinformerade funderingar man håller sig med själv. Hur ska man se på individens kontra samhällets ansvar? Kan jag rättfärdiga mitt val att gå förbi den som säger sig vara i nöd?
Nej, skippa filosofin och ge oss hårda fakta. I själva reportaget får man nosa lite snabbt på tre intressanta källor – ett hjälpcenter för hemlösa EU-immigranter, polisen och en av Stockholms kvinnliga tiggare från Rumänien. Representanten från hjälpcentret svarade, utan någon riktigt tillfredsställande motivering, nej på frågan om att ge pengar till tiggare. Polisen sa att fallen där ligor organiserar tvångstiggande – en av våra favoritursäkter för att inte ge bort pengar – är mycket sällsynta. Tiggerskan sa att hon har sex barn där hemma och inget jobb. Jag blev bara mer osäker på vad som är rätt och fel, men tror att det är från de här personerna, som finns nära själva företeelsen, som man har en chans att få relevanta argument.
Men när det gäller en viss sorts tiggeri har jag ett förslag. När jag väntade på tunnelbanan vid Hötorget i eftermiddag stod några musikanter precis bredvid, och två av dem, en med dragspel och en med fiol, klev liksom jag på tåget mot Hässelby. Å nej, tänkte jag. De drog ett medley med det vanliga, någon tårdrypande visa, någon syster till Kalinka, någon aggressiv tango och gick sedan runt och ville ha pengar. Men hur skulle det vara om de övade in ett helt annat material? Tänk ”Bra vibrationer” på dragspel och fiol, följd av ”Livin’ on a prayer” och kanske ”Oops I did it again” (borde inte den kunna arrangeras som en tango, förresten?). Den dag jag skiner upp och undrar ”vad kommer de att bjuda på nu, tro?” när romska musikanter banar väg genom tunnelbanevagnen med sina instrument, då ska jag betala generöst för underhållningen.
DLXI Funnet foto
Efter förra höstens Indienresa fick jag frågan om mina foton därifrån fick användas i EFK:s (Evangeliska frikyrkans) material, till exempel kataloger med information som rör satsningar i den delen av världen. Visst, sa jag, det är fritt fram. I dag ramlade jag över ytterligare en av mina bilder, som används på EFK:s webbplats ihop med rubriken ”Pionjärer grundar nya församlingar”. Nu är jag ganska övertygad att den läsande mannen i moskén Jama Masjid inte har så mycket att göra med grundandet av kristna församlingar. Men han tillhör målgruppen.
DLX Extraläcker blåbärspaj
Blåbär i gräddfil – en mycket bättre idé än man tror! Tog en vaniljsåsdränkt bit framför TV:n i kväll av den paj som blev över efter lördagens Pride and prejudice-maraton. Receptet hittade jag här, det blir som ett skal av, ja, hård, tunn sockerkaka, kan man väl säga, med en krämig fyllning. Jag trodde aldrig att gräddfilsröran skulle stanna, den skvalpade runt där i när man rörde formen, trots att pajen fick stå i ugnen en kvart extra. Men efter några avsvalningstimmar på köksbänken var konsistensen perfekt.
(Ett tips är att undvika att använda en form med löstagbar kant. Ugnen blev full av droppande smör, som lösgjorde sig från den mjuka pajskalssmeten och kom ut genom formens inte hundra procent täta botten. Rökutveckling i lägenheten.)
DXLIX Biblioteksvardag
En tisdag på Sture bibliotek. Tempot var lite högre än vanligt, men blandningen ganska representativ. Vi hade en kvinna som klappade händerna av förtjusning över att kopiatorn även fungerar som scanner, en man i övre medelåldern som behövde hjälp med att kontakta telefonbanken men inte trodde mig när jag påstod att det går att det går att göra knappval med mobiltelefon, en typisk tant i beige kappa och marinblå basker som berättade om de fantastiska recept hon hittat i Elin Eks tanthyllningsbok Supertanten, en lång rad besökare som blev upprörda över att våra publika internetdatorer fungerade osedvanligt dåligt i dag, en tonårskille som fick en liten chock när jag sa att boken om Zlatan hade 300 reservanter, men som blev väldigt intresserad och nyfiken när jag introducerade alternativet e-bok, en grupp entusiastiska danskar på oanmält studiebesök, en ung tjej som tydligen blev imponerad av mina udda, improviserade boktips och undrade om jag läser jättemycket, en anonym person som såg en negativ kommentar i vår uppslagna ”tyckbok” och kontrade med att ge biblioteket fina komplimanger, en man som bredde ut sig om det löfte han trott sig fått om att vi skulle köpa in den fina nya boken om Stadshuset och tycktes bli ganska besviken över att det exemplar han reserverat blivit ditskickat från ett annat bibliotek, ett äldre par som sökte en resehandbok om Sri Lanka och fick de nedslående beskeden att vi inte hade någon alls och att alla exemplar var utlånade på alla andra bibliotek, men att ett beräknades komma med en sändning till Östermalms bibliotek om ett par dagar, varpå de tackade och gick och pratade med varandra i trappan ner om att vi erbjöd så bra service. Med flera besökare, naturligtvis, som ville ställa undan böcker, sitta och plugga, ta en kopp kaffe, skaffa lånekort …
DXLVII Skuldförskjutning
Läser ett blogginlägg om att Stefan Löfven identitetkapades på Twitter. Blogginlägget vill påminna om ”vikten av att säkra sitt namn i olika sociala medier”, vilket är en intressant diskussion och inte fel i sig, men jag studsar inför vinklingen. Liksom jag exempelvis gjorde när det för ett par veckor sedan rapporterades i media om att en anställd på Systembolaget sålt alkohol till en 18-åring som ljög om hur gammal han var och om att en annan anställd, som då var på lunch, skulle kunna intyga hans ålder. Jag hörde ett antal radioinslag där det pratades om åtalet mot den anställda och flera olika personer förde fram åsikter om hur viktig ålderskontrollen är och Systembolagets ansvar att leva upp till reglerna.
När flyttades skulden över från förövarna till offren? Varför har vi börjat uppröras mer över den lurades naivitet än över illvilligheten hos den som är skyldig?
Identitetskapningen och ålderskontrollen är bara två exempel från två särskilda sammanhang. Idén finns även i betydligt mer vardagliga situationer – jag behöver väl inte nämna hur upprörd jag blir över fenomenet att man ”gjort sig skyldig till grov oaktsamhet” om ens bankkort stjäls ur ens ryggsäck? Att man mer eller mindre får skylla sig själv om man glömt låsa cykeln, om man genar genom en park i mörkret, om man skriver på Facebook att man ska vara bortrest i två veckor?
Börjar vi prata om vikten av boka upp sitt namn på nätet i den händelse man blir partiledare någon dag (och heter man Stefan Löfven gäller det att knipa ”stefanlofven”, ”stefan_lofven” och varför inte ”(s)lofven”?) innebär det att vi svalt budskapet från de hackare som ställer till med masskapningar av diverse konton och säger sig ha gjort en god gärning när de påmint blåögda webbanvändare om att återanvändning av lösenord är riskfyllt. Det är ni som är risken, lösenordshackare! Utan klåfingrighet på nätet skulle vi inte behöva lösenord över huvud taget.
För övrigt ogillades tack och lov åtalet mot den anställda på Systembolaget: ”Domstolen bedömer att försäljningen vid det aktuella tillfället inte har skett på grund av slarv eller oaktsamhet. Den anställde har helt enkelt blivit lurad av kunden.”
DXXX Foton vid Fältan
I eftermiddags stod jag och lutade mig mot ett träd och pratade med Kerold Klang. Allt enligt fotografens beställning. Vi sågs vid Fältöverstens entré och gick bort mot träden närmare Karlaplansfontänen, för att det skulle se ut som att vi var i ”vilken skog som helst”, och stod sedan och hängde mot en vägg i närheten. Någon av bilderna, eller kanske ett par, vad vet jag, kommer att användas till en artikel som ska marknadsföra våra lokaltidningsbloggar, som båda rör Stockholms historia.
Men jag ligger i lä på det området. Av oss två är det bara Kerold som tillbringat hela sin uppväxt här, med regelbundna båtfärder på Stockholms vatten, tydligen, och var ute och plåtade stan på 60- och 70-talen.
Theomis 