Kategoriarkiv: Bild

21365 steg

Nu börjar äntligen det gråbruna övertaget lida mot sitt slut. Välkommen, vårgrönskan!

Varken SB eller jag är särskilt bekant med Lill-Jansskogen, och vad som tar vid i dess norra ände visste vi bara på ett ungefär när vi började vår efter-jobbet-promenad vid Storängsbotten. Efter att ha mött två hästar med ryttare och några enstaka flanörer såg vi folk mest på håll och hade gångvägen (som helt uppenbart också är ridväg) för oss själva.

Nu är det knappt fyra veckor sedan vår senaste coronaanpassade sällskapsaktivitet – Östermalmspromenad den gången – och under eftermiddagens uppdatering upptäckte vi ett par gemensamma erfarenheter från de senaste dagarna. Vi har båda sökt kurser inför höstterminen i sista minuten och tittat på lägenheter. I övrigt var samtalsämnet kolleger – hur man umgås på jobbet och utanför jobbet, när en kollega även är en vän, när en före detta kollega övergår till att vara en vän. (När jag tänker på det så här i efterhand låter det som en ganska typisk övernördig Seinfeld-konversation.)

Tack vare min miss i fredags eftermiddag, när jag packade ner datorn i ryggsäcken på jobbet men lämnade kvar strömkabeln, kan jag nu lägga ihop Lill-Janspromenaden med den timslånga jag tog i morse, till biblioteket tur och retur för att hämta kabeln, och är uppe i 21365 steg. Över 20000 andra dagen i rad. Det är bra, de återkommande hemmaarbetsdagarna är väldigt dåliga för mitt årsgenomsnitt.

Injeramiddag

Ibland äter jag mat som är fantastiskt god utan att jag förstår hur. Hur kan enkel vegetarisk mat i Indien, som jag själv har bevittnat tillkomsten av, bli så smakrik? Varför kan jag inte återskapa den hemma? Och hur kan en mild linsgryta, oansenliga gröna bönor, lök, potatis och syrlig injera utgöra en så perfekt smakkombination?

Matlådan köpte jag via Too Good To Go från Café Zeppelin, som ligger en kort promenad hemifrån. Jag har varken varit i Etiopien eller Eritrea, injerans hemländer, men förknippar de tunna, elastiska pannkakorna med min kompis AN, som tillbringade några månader i Eritrea för en massa år sedan. Jag minns inte sammanhanget, men någon gång, någonstans åt jag mina första injerabitar tillsammans med henne och instruerades i att nypa eller svepa upp gryta med dem.

I kväll, efter digital bokcirkel, blev hälften av lådans innehåll förträfflig comfort food att värma upp i en skål och äta med händerna. Längtar till i morgon kväll, när jag ska äta resten.

Stilig liten matsal på Radisson Collection Strand Hotel

Mitt i restaurangbesökssvälten fick jag i alla fall en anledning att ta en titt på den här fina och trendriktiga inredningen på Radisson Collection Strand Hotel vid Nybrokajen, där jag hämtade en Too Good To Go-kasse. Jag fick lite ögongodis och ett trevligt bemötande, men tyvärr inte så särskilt bra innehåll i kassen den här gången. Nåväl, you win some, you lose some. Den överblivna maten från frukostbuffén blev uppäten istället för att slängas, i alla fall.

Open House Stockholm: Trähus i city

Höj blicken nästa gång du passerar hörnet mellan Malmskillnadsgatan och Mäster Samuelsgatan! Jag har inte riktigt greppat ”Sergelhusen”, om det är hela kvarteret som hänger ihop under det begreppet, men det är hur som helst ett stort huskomplex som nu har rustats och, inte minst, fått nytt utseende. I delen som fått smakfull fasad i cederträ finns bostäder på 38-50 kvadratmeter, men de är inte för vilka stockholmare som helst, utan är kopplade till personalen som har kontor i huset. Hur som helst är det ett lyft för det tidigare så grå området. Tack vare Open House Stockholm-visningen i dag blev jag varse förändringarna längs Malmskillnadsgatan, som verkar vara på väg bort från sitt sorgliga rykte.

Open House Stockholm: Slussen-visning

Coronaanpassat Open House Stockholm är bättre än inget Open House Stockholm. Dagens Slussen-visning var visserligen så anpassad att det mer var ett digitalt föredrag än en visning, men efter att ha funderat en del på digitala lösningar i visnings- och stadsvandringssammanhang tyckte jag ändå att det var en inspirerande erfarenhet.

Vi var en gles samling människor – gles som i utspridd – på terrassen vid Klevgränd, med utsikt över Slussen-bygget. Antingen stod man tillräckligt nära guiden för att lyssna på henne direkt eller också hade man lurar och lyssnade genom sin egen mobil, där man också följde hennes bildspel i Zoom. I ärlighetens namn var det innehållsmässigt inte stor skillnad att ta del av just den här presentationen vid Klevgränd istället för hemma i soffan, med tanke på att själva Slussen bara kunde betraktas på ganska långt avstånd, men att vara på samma plats som talare och medåhörare är ändå alltid en betydelsefull dimension. Formatet – Zoom-möte i fält – tar jag med mig som en möjlighet vid andra aktiviteter.

Hur spännande det än är med landhöjning, brokonstruktioner och ny busstation kunde sådana väntade inslag inte mäta sig med presentationens mest intressanta punkt – fiskvandringsvägen för ”simsvaga fiskar”! Med undervattenskamera och skärmar med upplysningar om arter! Ytterligare ett skäl att fram emot att Slussen-bygget äntligen ska bli klart.

Distansfilmklubb: Trettioåriga kriget: Sveriges skräckvälde i Europa

I kväll har Distansfilmklubben sett tredje och sista delen i SVT:s dokumentärserie ”Trettioåriga kriget: Sveriges skräckvälde i Europa”. Jag skulle fortfarande inte kunna redogöra för hur kriget uppkom och utspelade sig, det är så komplicerat, men jag tar med mig en hel del matnyttigt ändå, som de ekonomiska förklaringarna. Med all destruktion och ödeläggelse är det lätt att nästan bara se det obegripligt besinningslösa i de gamla krigen, och möjligen någonstans i bakgrunden en strategi eller rentav en vag ideologisk kamp, men så fanns också de individer som tjänade på dem, bokstavligen. Adelsmännen, som var befäl, ägnade sig åt hämningslös men samtidigt sanktionerad plundring, och exemplet Wrangel fick en bra pedagogisk effekt för min del. Han fick med sig mängder av värdefullt gods från Prag och kunde därmed finansiera Skokloster slott, och har man varit i Prag – där den ena programledaren sågs promenera över Karlsbron – och på Skokloster slott blir det lättare att sätta ihop det ena med det andra, jämfört med att se filmklipp från anonyma fält där stora slag stod en gång, hur berömda de än är.

Om man tycker att överklassens plundringsförfarande är allmänt osmakligt blir historien ännu mer cynisk när det handlar om fotfolket. Dessa hålls ute i fält så länge som möjligt, där de lever på det de skövlar och stjäl, istället för att tas hem, där de skulle tära på Sveriges resurser. Det resonemanget var nytt för mig, liksom uppgiften om hur många länder som var inblandade i trettioåriga kriget, som därmed kan betecknas som världskrig. Läste man om trettioåriga kriget på mellanstadiet? Jag brukar skylla mina kunskapsluckor på att jag missade 5:an i svensk skola och 4:an helt och hållet.

Den obehagliga bilden ovan är ett utsnitt ur en större bild i verket Theatri Europæi från 1663 och föreställer slaget vid Prag 1648, den sista bataljen under trettioåriga kriget.