Veckans The New Yorker-omslag tilltalar mig omåttligt. En av mina favorittecknare har tecknat min favoritårstid, favoritmiljö, favoritsysselsättning och … ja, mig, måste det ju vara.
Under rubriken Cover Story kan man läsa att personen på bilden ursprungligen höll i en läsplatta.
Tegelstenen har anlänt, Klas Östergrens Gentlemen och Gangsters i en volym. Eftersom jag leder läsecirkel om den förstnämnda snart högg jag tag i den när den kom med posten hit till Sturebibblan tidigare i dag, men jag har redan fått släppa den. En av våra stammisar dök nyss upp, hon hann inte anmäla sig till någon av höstens litterära salonger innan samtliga var fulla, så jag tipsade istället om Slussenbibblans Östergren-cirklar, som hon genast hakade på. Inte kunde jag då klamra mig fast vid boken. Hon fick låna den och jag återgår till den digitala versionen, som jag redan hade börjat på.
(Jag som gillar e-böcker – varför ville jag ens ha den tryckta, undrar ni. Jo, eftersom jag läser den för jobbets räkning är det bra att kunna läsa på jobbet, och om jag då sitter med näsan i mobilen ser det för besökarna ut som att jag Facebookar eller fördjupar mig i privata sms. Bättre då att det syns vad jag gör.)
Klockan är massor, jag Facebook-pratar med Noomie i Tumba, Anders i Solna och mamma i Colorado och kan inte sluta titta på den norska TV-serien ”I motorriksha genom Indien” eller, på originalspråk, ”Team Bachstad i India”. Fjärde och sista avsnittet sändes på SVT1 i dag, men jag började från början på SVT Play och noterar att första avsnittet kan ses där i nio dagar till, men på NRK:s motsvarande sida finns inget slutdatum. (Och de pratar riktigt begriplig norska, även om det är bekvämt med svensk text.)
Jag vill också korsa Indien i motorriksha, gärna tillsammans med de här två norska gubbarna. Nu vore jag ingen tillgång rent rikshamässigt – kan varken köra eller meka – men jag är rätt bra på högläsning och skulle kunna följa med i egenskap av ljudbok, tänker jag, under de många timmarna längs indisk landsväg.
Mireia flyttade i somras in i ett ledigt rum i Sofias lägenhet i Farsta och det firades i går med hemlagat katalanskt och högljutt prat – på svenska nästan hela tiden, Mireia har gjort massiva språkframsteg, och hon hoppade nästan jämfota av lycka när hon fick en svensk-spansk bildordbok av oss i inflyttningspresent.
En bit in i middagen kom hon med nyheten att hon från januari kommer att bo i Kristineberg. Vi begärde därmed att bli bjudna på uflyttningsmiddag, ytterligare en inflyttningsmiddag och därefter – eftersom tre av oss församlade då kommer att bo på samma ö – tapas varje fredag.
Är det okej med en liten fika på Kaffe innan man ska på inflyttningsmiddag?
Kollegan Helena och jag stod klistrade vid informationsdiskens datorskärm på Slussens bibliotek 13.00, vi hade riggat upp små högtalare, klickat fram SVT:s direktsändning och hade samtidigt en mycket trevlig Ekot-reporters mikrofon framför oss. Vi misstänker att han valt biblioteket utifrån dess läge, för med vår Stockholmsprofil är vi ett av stans allra minst relevanta bibliotek i Nobelprissammanhang. Eller som kollegan Nike uttryckte det, att såvida det inte är Strindberg som får priset postumt kan vi vara säkra på att årets Nobelpristagare inte finns representerad i våra hyllor.
Innan reportern kom gick vi igenom listan över eventuellt Nobelprisvärdiga författare som folk satsar pengar på och som sägs vara oväntat pålitlig. När vi pratade om vilka vi faktiskt läst sa frankofilen Helena att Patrick Modiano, som stod ganska långt ner på listan, tyckte hon om, så hon hoppades på honom – och därmed tjoade hon också till lite extra när det var hans namn Peter Englund nämnde.
Reportern var schyst nog att prata med oss båda, men nu var det ju Helena som faktiskt läst författaren i fråga. När det var färdigintervjuat och reportern packade ihop sig, eller med andra ord tog av sig hörlurarna och tog undan sin mikrofonförsedda iPhone, nämnde jag att nu är nog samtliga Stockholms stadsbiblioteks Modiano-exemplar utlånade och reservationsköerna börjar växa sig långa. Det där lät kul, tyckte reportern, så Helena började visa på skärmen hur många som reserverat de olika titlarna, en siffra som ökade bara under de sekunder då hon klickade runt.
Precis i början av Ekot kvart i fem trodde reportern att det här lilla reportaget skulle vara med, och det skulle det ha varit också, om inte ett helt annat inslag dragit igång, som tycktes handla om EU och engelsk politik. Nyhetspresentatören hördes snart igen: “Det där var fel inslag, vi hör något på engelska, vi vet inte vad det är, vi skulle till ett bibliotek i Stockholm för att höra hur det lät när Nobelpriset i litteratur tillkännagavs klockan ett i dag”, varpå Peter Englunds röst hörs och Helenas utrop. Mitt bidrag i inslaget var ett glatt ”Å!” i bakgrunden.
Det betydde alltså inte: ”Å, Modiano, en värdig vinnare!” utan: ”Å! Det var ju den där författaren som Helena gillade!”
När jag, Jenny och Karolina slagit oss ner vid matbordet, dukat på ett påvert och ogenomtänkt sätt som min mor aldrig hade kunnat stå bakom, ringde Bettan på dörren och Uffe stod och kollade från deras garageuppfart. Eftersom de har post- och vattningsansvar medan mina föräldrar är bortresta ville de se att det verkligen var jag och ingen obehörig som tagit sig in. En väl fungerande grannsamverkan.
Just för att det skulle vara någon i huset förlades veckans hemgruppssamling hit, jag sover också över och har uppdrag som har att göra med fallfrukt och inspelning av TV-program.
Sent i kväll – mitt på dagen för mamma och pappa – facetimade vi en stund, jag från vardagsrumssoffan, de från foajén i det pyramidformade hotellet Luxor i Las Vegas. Jag försökte fånga både dem och bakgrunden på bild, det gick väl sådär, men det var roligt och surrealistiskt – som vanligt, får man väl börja säga – att facetima från varsitt land och se en extremt annorlunda plats i realtid. Verkligen extremt annorlunda. Las Vegas är ett galet ställe.
Och det var långt ifrån första inblicken i päronens hejdundrande USA-resa, som började hos familjen Sidhu i Anaheim, varifrån vi familjemedlemmar och Facebook-vänner fått se en hel del glimtar. Paret Sidhu var vår familjs hyresvärdar i Granada Hills 1987-88 och vi har därefter hållit kontakten, med allt vad det inneburit – jag och mina vänner har bott i deras gästhus, brorsan och hans kompis Petter likaså, Petter med familj har därefter varit tillbaka och nyttjat gästfriheten flera gånger och mamma och pappa har förstås också hälsat på med några års mellanrum. De har umgåtts, ätit hemlagat indiskt, pratat tro – mamma och pappa är kristna, Harry och Gin sikher – och varit ute med båten och vattenskotrarna och vad det nu är för leksaker som Sidhus kan erbjuda. Den här gången var de ute och flög i Harrys lilla sportplan.
Den strida strömmen bilder är inte riktigt som att själv vara på plats – men nästan.
Det är viktigt att vara väl förberedd inför en resa till Hongkong. Jenny och jag fikade och såg Kung Fu Panda och som motvikt till barnfilmen bestämde vi oss för att se en informativ YouTube-film också. Det blev Jackie Chan’s Hong Kong, där han gör lite fåniga moves och guidar bland stans antikvitetsaffärer.
Theomis 