Hjälp! Tomatjuice med salt, peppar, Worcestersauce, citron och/eller något annat kryddstarkt och smakrikt är bland det bästa jag vet, men Big Tom Spiced Tomato Juice (köpt på Urban Deli vid Nytorget) går bortom allt jag tidigare smakat. Det sticker i hela systemet. Men det är gott. Men det sticker. Men det är gott. Kan inte sluta.
Det började visserligen med att Lotta berättade om den gång då hon fick håret klippt av Jean-Pierre Barda, medan jag stod och fixade enkel kvällsmat (”norrländska crêpes”, fyllda och ugnsgratinerade tunnbrödsrullar), men vi var snabbt inne på de stora, svåra frågorna. Det var väntat. Så blir det alltid. Om mänskligt lidande, rätt och fel, politisk korrekthet och den trygga för att inte säga skyddade tillvaro vi båda växt upp i, med kyrkan som främsta sociala sammanhang. Det är så mycket man slapp vara med om under en särskilt formande tid i livet. När vi började prata om personer som tvärtom hamnat i ovanligt skadliga sammanhang under uppväxten och får lida av det som vuxna visade det sig finnas riktigt brutala exempel, omöjliga för oss att sätta sig in i. Årechokladbiten jag fått gratis från Coop växte i munnen, vi sörjde det faktum att det är så tabu att prata om att det finns en god Gud att vända sig till, nämnde att det för Obama inte är någon omöjlighet att säga ”God bless you” i ett tal, föreställde oss hur det skulle tas emot om Stefan Löfvén gjorde något liknande, kanske skulle det tolkas som ett uttalande om Israel, Margot Wallström kom på tal och vi var tvungna att avbryta för att inte bli sittande vid mitt bord hela natten.
Fortsättning följer en annan gång. Vi sitter egentligen inte och pratar för att höra vad den andra tycker i en viss fråga, vi har för det mesta liknande uppfattningar och har också ovanligt lika erfarenheter, jag från biblioteksvärlden, Lotta från Konstfack, men bara det faktum att det förhåller sig så är intressant.
Thelins semlor. Fin, mjuk konsistens på bullen, god kardemummasmak. Grädden började få lite tråkig yta på kanterna, men det hade förmodligen att göra med att jag köpte semlorna vid lunch och Salomon och jag åt dem på varsin sen eftermiddagsrast. På det hela taget ett gott semmelfika i Sturebibblans arbetsrum med en kopp citronte.
Det var ett och ett halvt år sedan jag gav blod sist och nu ville jag verkligen att det skulle bli av i och med den kommande resan till Nepal, som jag misstänkte skulle innebära blodgivarstopp ytterligare ett tag framöver (fast det visade sig vara bara 28 dagar, om vi inte åker till ett malariaområde, då blir det ett halvår).
Jobbar man på Stadsbiblioteket – det vi kallar Asplundhuset på Sveavägen – kan man gå till Blodcentralen i Hötorgets tunnelbanestation på arbetstid, så det gjorde jag i morse. Lugnt och fridfullt, bara jag vid fikabordet med en macka från den fina fikabuffén, mer personal på golvet än blodgivare på britsar. Vilket gjorde att allt gick väldigt smidigt, även om man önskar att blodgivarna var fler, naturligtvis.
Som vanligt annonserade jag så snart jag låg på britsen att jag ogillar stick och inte kommer att titta i riktning mot högerarmen, och sjuksköterskan distraherade genom att ställa frågor om Nepalresan, som jag också nämnt, och det gick hur bra som helst att bli stucken och kopplad till en maskin och en blodpåse. Någon annan gång när jag sa att jag har svårt för att bli stucken, trots att det känns väldigt larvigt, fick jag höra att kroppen gör rätt i att vilja undvika att bli stucken med en vass nål och förlora blod. Det tycker jag låter rimligt.
Som blodgivningspresent valde jag en Viveca Sten-deckare. Den verkade minst brutal bland deckarna i stället och jag kan inte minnas att jag läst någon av henne. Ju fler deckarförfattare man provat på desto lättare att ge våra deckarläsande biblioteksbesökare boktips.
I går blev det äntligen tillkännagivet, under festliga former på rotundans scen, att årets Stockholm läser-bok är Det hemliga namnet av Inger Edelfeldt. Den finns nu i ny pocketutgåva med nyskrivet förord av Annina Rabe, snart på ett bibliotek nära dig, och även som e-bok att ladda ner från biblioteket.se. Till publikens munterhet lästes de på förhand publicerade ledtrådarna upp – de hade varit så svåra att ingen lyckats gissa rätt.
Det bästa av allt är att jag nu kan sluta bekymra mig för att råka försäga mig. Någon som vill komma och prata om boken med oss på Sture bibliotek torsdagen 31 mars?
Tova lärde jag känna i Korskyrkan för några år sedan, framför allt i samband med luncherna för hemlösa. Ska man hälsa på henne på jobbet finns flera adresser att välja på, men den hon rekommenderade var Kungsträdgårdsgatan 8, där Skandinaviska Enskilda Banken haft lokaler sedan 1915. Vi började med att titta in i mötesrum, jämföra inredningar och betrakta några av många tavlor med Stockholmsmotiv.
Gemensamt för alla rum var den föredömliga beredskapen för fika.
Det här preparerade mötesbordet tog priset – en bricka med semlor och varsin assiett.
I flera montrar fanns pengar från olika tider.
Sötsaksutbudet i matsalen var sällsynt generöst.
Jag blev bjuden på årets första semla och Tova svarade på mina frågor.
Vilken är din titel?
IT-arkitekt.
Hur länge har du jobbat på SEB?
Sedan 2002.
Finns det någon särskild arbetsuppgift som du gillar, eller sammanhang där du kan bli riktigt nöjd?
Jag gillar att skapa och det är viktigt att det blir vackert. Jag ritar kopplingar mellan system och på en kurs jag gick var jag den enda som fick höra att det jag gjort var vackert.
Vad innebär ”kopplingar mellan system”?
Det handlar om information som går mellan dem. Vi ska hålla koll på effektiviteten, att vi inte har flera system med samma funktioner. Det finns standardsystem, men ibland vill en kund ha en specialrapport som man bygger en särskild applikation för. Det är viktigt att kunden blir nöjd!
Hur ser fikakulturen ut på jobbet?
Fika ska man göra. Kaffet är gratis. Vi har jättemånga olika kaffemaskiner, hur många som helst, så alla kan hitta någon kaffesort man gillar, och matsalen har ett stort godisutbud. Det finns ingen särskild fikatid, det sker mer spontant. Men på fredagar har vår enhet fika halv tre. Då finns det bullar.
Finns det någon särskild fritidsaktivitet som är gemensam för personer som jobbar på bank?
Golf, segling, ridning. Kvinnor i hög ställning har ofta sysslat med ridsport.
Har du något boktips?
Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho. Det är den bok som har gjort störst intryck på mig.
Vad ska du göra i kväll?
Gå på body balance. Bli mjuk, smidig, stark och harmonisk.
Har tillbringat kvällen hos Ivana, som numera bor i Stureby. Som jag har konstaterat tidigare – tack vare en serbisk vän får jag se för mig okända bostadsområden i Stockholm. Först trodde jag att jag aldrig varit i Stureby tidigare, det var mörkt och de hyres- och radhuskantade gatorna präglades av grus och halvsmält snö och is, som resten av stan just nu, men även om det hade varit dagsljus och isfritt, så att man slapp gå med blicken i trottoaren, är det osannolikt att jag hade känt igen mig. Det är närmare tjugo år sedan Annika bodde i Stureby, under den tid då jag kom farande från Uppsala med jämna mellanrum för att ägna helgen åt att gå på TV-inspelningar med henne och sov över i hennes vardagsrum som vette mot tunnelbanan. Vi gick på det mesta, tävlingsprogram eller mer showbetonade grejer, lärde oss vid vilken studioingång det var mest strategiskt att vänta för att få de bästa platserna på Sen kväll med Luuk och hade en lista, även om den nog aldrig var nedtecknad, där vi rangordnade inspelningarna efter bjudfikat, toppad av det snabbt insomnade och bortglömda programmet Massor av sport. Jag har en minnesbild av hur vi satt i TV-huset med varsin god baguette under en paus i Massor av sport-inspelningen och såg Erik Blix gå förbi. Som stammisar på inspelningar började vi känna igen andra stammisar – i allmänhet pigga pensionärer – och vid ett tillfälle, mot slutet av den här intensiva hobbyverksamheten, avancerade vi från TV-publik till tipsmottagare i det då väldigt populära TV4-programmet På rymmen. Någon som minns Hjalle och Heavy? Annika och jag satt i en inglasad avdelning på estraden och svarade i telefon i ett avsnitt när de åkte fast.
Men åter till Stureby 2016.
Ivana läser nu en mer avancerad svenskakurs efter att ha gått klart på SFI och tycker att den högre nivån gör det lättare att se riktiga framsteg, även om hon och jag fortfarande alltid pratar engelska. Hon berättade om kursare från Italien, Syrien, Japan och Thailand som alla har olika förutsättningar att lära sig svenska, men svenskan är också deras enda gemensamma språk som de använder när de träffas och umgås hemma hos varandra eller på stan. Att de kommunicerar med begränsade språkkunskaper och dessutom har en humor som är mer drastisk och sarkastisk än den försiktiga svenska gör att hon brukar undra vad människor runtomkring tänker när de hör dem. Det lät som att de brukar ha väldigt roligt.
Som vanligt försökte vi reda ut ett och annat. Vi gick igenom allt från våra väldigt skilda uppfattningar om tiggeri till skillnaderna mellan renar, rådjur och älgar, vad mannagryn används till, vad man kan köpa från glassbilen och de typiska bakverken serber äter till frukost.
Jag trodde faktiskt att jag skulle hitta ännu fler titlar när jag letade reseskildringar i Sture biblioteks bestånd till tipsaffischen, jag vet att jag har satsat lite extra på det området, men de måste ha utrangerats. Kanske dags att fylla på.
Rubriken på dagens predikan i Korskyrkan var ”Att lära känna Jesus genom hans ord”. På sista tiden har jag frossat i de fyra evangelierna, särskilt Lukas och Johannes, och trots att jag genom jobbet med läsecirklar är van vid fenomenet att plötsligt upptäcka nytt innehåll i redan lästa texter häpnar jag över hur mycket – både själva innehållet och mina egna tolkningar – som känns helt nytt när jag plöjer de gamla texterna som jag måste ha gått igenom bra många gånger förr.
Jag blev också konfronterad i veckan av en man som kände en ung kille som sa sig vara kristen. Killen skolkade från skolan och ljög och verkade allmänt opålitlig, och jag vet inte vad den jag pratade med förväntade sig för svar från mig, men han var absolut inte nöjd med det jag sa, nämligen att gott uppförande inte hänger ihop med definitionen på kristen tro. Att vara kristen är att tro på Gud och välja att ta emot förlåtelse från Jesus – alltså ingår det i själva upplägget att vi människor inte kan låta bli att göra fel, men hur bra eller dåligt en människa lyckas med att göra rätt avgör inte huruvida han eller hon kan kalla sig kristen. Å andra sidan är det långt ifrån oviktigt att skilja mellan rätt och fel – om det inte spelar någon roll att man gör fel behövs ingen förlåtelse och behövs ingen förlåtelse hade inte Gud behövt ordna det åt oss genom offret på korset. Och om man som kristen tror på att Gud är Gud, alltså vet bättre än man själv, och älskar en oändligt mycket gör man i allmänhet sitt bästa för att leva i enlighet med vad Gud vill.
Allt det där var inte lätt – inte ens möjligt – att förklara i brådrasket, men det känns viktigt att försöka göra upp med missuppfattningar om kristen tro i stil med att man kan förtjäna en plats i himlen med hjälp av goda gärningar eller bli av med den om man begår synder. Det finns heller ingen gradering av synd, så det går inte att jämföra sig med någon riktigt ondskefull person och tycka att man själv ändå är ganska god och att Gud därför bör ha ett gott öga till en. Vi behöver alla förlåtelse, Gud erbjuder den genom Jesus och har vi tagit emot den så är det klart så. Varken mer eller mindre behövs. Det är kärnan i att vara kristen.
Ett avsnitt i Lukasevangeliet som visserligen inte är ett av dem som tett sig nytt för mig, utan är väldigt välbekant, men som exemplifierar moral kontra tro är liknelsen om de två bedjande männen.
En annan gång vände sig Jesus till några som skröt med att de alltid följde Guds vilja och som såg ner på andra människor. Jesus berättade en bild för dem, och sa: ”Två män gick till templet för att be. En av dem var farisé, den andre var tullindrivare. Farisén stod för sig själv och bad: ‘Tack Gud för att jag inte är en syndare som alla andra, och särskilt inte som tullindrivaren där borta! Jag lurar inte någon, jag stjäl inte från andra, jag är inte otrogen i mitt äktenskap, jag fastar två gånger i veckan och jag ger Gud en tiondel av allt jag tjänar.’ Men tullindrivaren stod på avstånd och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog händerna för bröstet i förtvivlan och ropade: ‘Gud, förlåt mig, jag är en syndare!’ Och jag säger er, att det var han, och inte farisén, som gick hem skuldfri inför Gud! För den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas.”
Lukasevangeliet 18:9-14 (Nya Levande Bibeln)
Theomis 