Det var ett och ett halvt år sedan jag gav blod sist och nu ville jag verkligen att det skulle bli av i och med den kommande resan till Nepal, som jag misstänkte skulle innebära blodgivarstopp ytterligare ett tag framöver (fast det visade sig vara bara 28 dagar, om vi inte åker till ett malariaområde, då blir det ett halvår).

Jobbar man på Stadsbiblioteket – det vi kallar Asplundhuset på Sveavägen – kan man gå till Blodcentralen i Hötorgets tunnelbanestation på arbetstid, så det gjorde jag i morse. Lugnt och fridfullt, bara jag vid fikabordet med en macka från den fina fikabuffén, mer personal på golvet än blodgivare på britsar. Vilket gjorde att allt gick väldigt smidigt, även om man önskar att blodgivarna var fler, naturligtvis.

Som vanligt annonserade jag så snart jag låg på britsen att jag ogillar stick och inte kommer att titta i riktning mot högerarmen, och sjuksköterskan distraherade genom att ställa frågor om Nepalresan, som jag också nämnt, och det gick hur bra som helst att bli stucken och kopplad till en maskin och en blodpåse. Någon annan gång när jag sa att jag har svårt för att bli stucken, trots att det känns väldigt larvigt, fick jag höra att kroppen gör rätt i att vilja undvika att bli stucken med en vass nål och förlora blod. Det tycker jag låter rimligt.

Som blodgivningspresent valde jag en Viveca Sten-deckare. Den verkade minst brutal bland deckarna i stället och jag kan inte minnas att jag läst någon av henne. Ju fler deckarförfattare man provat på desto lättare att ge våra deckarläsande biblioteksbesökare boktips.