Jag kan meddela alla intresserade att SJ har uppdaterat den frukostlåda som ingår i en förstaklassbiljett tidigt på morgonen (och prisvärda förstaklassbiljetter hittas ofta tre månader före resan). Någonstans här under finns även en liten bit Valrhona-choklad. Hej från tåget mot Oslo!
Flera av mina kolleger tipsar i sociala medier om den här serien och nu gör jag det också. Sevärd för den som är intresserad av läsning och dess betydelse eller av kriminalvård. Själv är jag intresserad av både och. (Sedan kan jag bara gratulera Roger – på bilden – till att han upptäckt den allra bästa läsningen!)
Kollegan Helena gav mig en deadline i höstas – vid årsskiftet skulle mitt anskrämliga mobilfodral vara utbytt. Det var jättefint när jag köpte det på Beckmans konsthantverksförsäljning för ett antal år sedan, men sedan dess har jag använt det dagligen, inte för en mobil utan två, och på sista tiden har jag gått runt med en trådig mobilsele som nätt och jämnt har hållit ihop.
På sjukhuset Green Pastures i Nepal besökte vi en liten butik där patienters, antar jag, hantverk såldes och där hittade jag en liten väska där två mobiler gott och väl får plats och som är vadderad och stabil. Nu ska Helena slippas skämmas för mig, även om min deadline överskreds.
I går var det avskedsfika för en av mina favoritkolleger på Stadsbiblioteket som går i pension om en vecka. En av cheferna och hon själv sammanfattade hennes 30-åriga gärning över tårtassietterna i det fullsmockade lunchrummet och konstaterade att hon är en av dem som kom till ett manuellt bibliotek, med kortkatalog och utan vare sig låneautomater eller Google, och lämnar en genomdatoriserad arbetsplats.
Google var för övrigt en snackis under min praktik på Internationella biblioteket under bibliotekarieutbildningen hösten 2000, det var väl ungefär då Sverige slutade använda Altavista och började googla och bibliotekarieyrket på allvar började kräva en ny typ av informationssökningsexpertis.
På ett sätt – eller många – har det hänt otroligt mycket i boktemplet på Sveavägen, som slog upp portarna för snart 90 år sedan. Å andra sidan finns ju de grundläggande funktionerna kvar. Där finns en boksamling tillgänglig för alla. All grundläggande service är kostnadsfri. Till och med en sådan basal funktion som läsplatser – bord och stolar – är fortfarande enormt efterfrågad. Biblioteksidén är still going strong.
Den här bägaren i mässingsliknande material lämnar en brunaktig utfällning på de stackars tulpanerna, men den påminner mig om den röriga – eller extremt välsorterade – lilla järn- och husgerådsaffär i Pokhara i Nepal där jag köpte den och en till likadan, så självklart ska den användas.
Så kom vi slutligen till Tribhuvan International Airport i Kathmandu, Nepals enda internationella flygplats, namngiven efter landets kung under 1900-talets första hälft. Har man senast rört sig på Dohas flygplats är kontrasten påtaglig, istället för blanka ytor, glastak, restauranger och märkesshopping möts man av rött tegel, även invändigt, och lysrörsbelysning i smått förvirrande lokaler.
Efter att alla elva gått igenom visumproceduren och fått sina väskor tog vi oss till ankomsthallen, där Ulla och Peder tog emot oss på ett härligt hjärtligt sätt. De berättade senare att de hade tänkt ge oss antingen de traditionella gula blomgirlanderna eller små mönstrade halsdukar och bestämde sig för halsdukarna, ett bra val, nu har jag min halsduk här hemma, i rött, grönt, vitt och svart. På bilden kramar Ulla om Magnus, Peder står bredvid och Bernt har kört fram bagagevagnen där min svarta ryggsäck tronar högst upp. Då visste jag knappt vad mina medresenärer hette, men jag visste att det skulle gå fort att lära sig alla namn. På min senaste liknande resa, till Sydafrika, var vi 31 personer och det gick som en dans. Man umgås ju från morgon till kväll.
Vi checkade in på The Sacred Valley Home på den lilla gatan Brahmakumari Marg mitt i virrvarret i stadsdelen Thamel, som sedan hippietiden varit Kathmandus turistområde, fullt av små hotell, matställen, hantverksbutiker och förmedlare av diverse äventyrliga friluftsaktiviteter för resenärer som ska ta sig vidare ut i naturen. När vi senare gick omkring i området var jag hela tiden försiktig med att visa alltför mycket intresse för de varor som låg eller hängde utanför butiker där jag bara ville titta, inte handla, både för att det är besvärande att bli föremål för övertalningskampanjer och för att det kändes tråkigt att göra butiksinnehavare besvikna under en period när det, enligt uppgift, inte var särskilt många turister i landet. Jag undrar hur det är i Thamel under de mer populära höstmånaderna. Jag tyckte ändå att vi såg en hel del förmodade västerlänningar. Min favoritskylt hängde för övrigt i en av många butiker med kashmirsjalar nära hotellet: ”No pushy sales here! Welcome to browse at your leisure.”
Atmosfären på hotellet var mycket personlig och vi var det enda större sällskapet på plats. Västerlänningsvänlig kvällsmat hade förberetts i den lilla matsalen på översta våningen, soppa, toast, pommes frites och kokta grönsaker. Färska grönsaker fick man tyvärr se upp med.
Så här såg hotellets framsida ut i dagsljus, om man tittade en bra bit upp från den dammiga gatunivån, som gav ett helt annat intryck.
Den här bilden hamnade också i mobilens bildsamling den här söndagen, skickad av mamma via WhatsApp. De lyckostarna hade varit och lyssnat på Samuel Ljungblahd. Innan jag åkte hade jag ingen aning om hur mycket och ofta jag skulle ha tillgång till wifi, men det visade sig finnas på alla möjliga ställen, både boenden och restauranger (även om uppkopplingen i allmänhet var oändligt långsam), så familjen och jag skickade bilder och meddelanden tvärs över världen i en stadig ström.
Varje detalj kommer inte att kunna täckas in, men med tanke på alla delar av Nepalresan som varken kommit med i filmen jag la upp i går (vars längd behövde begränsas) eller i bloggposterna under själva resan (då absorberande av intryck var viktigare än att sätta dem på pränt) börjar här den retroaktiva rapporteringen.
Qatar, som vi mellanlandade i på söndagsmorgonen 21 februari, är ett märkligt litet land, ett emirat som utgörs av en utstickande landsflik från Saudiarabien och bildar en halvö i Persiska viken. Under de två timmar vi var ute på sightseeingtur med buss i huvudstaden Doha fick vi framför allt se ett futuristiskt område med blanka skyskrapor av blandade modeller och, vad jag kunde skönja, inga ytor som inbjöd till att röra sig till fots. Allt såg välputsat, modernt och påkostat ut. Men det märkligaste av allt är att bara ungefär 13 procent av invånarna är medborgare, resten är gästarbetare, bland annat från Nepal.
Det första stoppet var vid en utsiktsplats över en manhattansk skyline, där det strök omkring tufsiga men enormt sällskapliga katter, det andra vid ett ”pigeon tower”, där en mängd vita duvor flög fram och tillbaka eller vilade på pinnarna som stack ut från tornet. Platsen var i övrigt ganska ödslig. I byggnaden intill fanns en restaurang tillhörande Al Jazeera.
Längst stannade vi vid det tredje och sista stoppet, marknaden Souq Waqif. Erica och jag följdes åt genom gångarna med butiker som tycktes vara grupperade i ett klädområde, ett kryddområde, ett husdjursområde och så vidare. Innanför fönstren där Erica sitter på en soffa säljs falkar för falkenering. Sedan åkte vi tillbaka till Hamad International Airport – där det fanns en Argo Tea! En favoritkedja i New York. Men jag begrep det först när jag såg en skylt med latinska bokstäver som kompletterade den gröna ovan, där det lär stå ”Argo Tea” på arabiska.
Och så flög vi vidare mot Kathmandu.
Chans att läsa. Just nu är det spännande. Hur ska det gå för Conor i de nepalesiska bergen, i sökandet efter de bortförda barnens föräldrar?
Nu är den äntligen klar! Mitt förstlingsverk i iMovie, 25 minuter Nepal.
Man är inte precis bortskämd med förmåner i biblioteksbranschen, men det finns en och annan liten bonus, om man har lust att ta del av dem.
Vissa av förlagen på den senaste förlagsdagen, för ungefär en månad sedan, delade ut några nyutgivna böcker på plats till oss deltagare (även om det nästan aldrig finns tillräckligt många i förhållande till oss som vill ha). Andra nämnde i sina presentationer att man kan höra av sig om man vill ha tryckta läsex. Ytterligare andra, har det visat sig, är ganska öppna för att dela med sig av e-böcker till bibliotekarier. I går mailade jag till Norstedts, hänvisade till förlagsdagen och bad om fyra av vårens titlar. Två av dem – de som är utgivna, båda precis nu i dagarna – kom med vändande post. Så nu har jag Kungsträdgårdens svarta hål och Älskade terrorist i iBooks, redo att öppnas när jag kommer till den punkt då all min läsning inte prompt måste handla om Nepal.
Theomis 