De två senaste veckorna har varje ögonblick varit fullmatat med nya intryck, i dag har jag inte gått utanför dörren. Å andra sidan har jag efterhandsläst om Nepal och kommit en bit i det massiva bildredigeringsarbetet, så mentalt är jag kvar, förutom att jag inte med jämna mellanrum stannar upp och räknar in de övriga i gruppen, för att se om någon hamnat på efterkälken vid något intressant fotoobjekt eller smitit iväg för att köpa frukt från en av tusen överlastade fruktcyklar, de flesta med ett identiskt clementin-, banan- och druvutbud. Jag kanske är överdrivet blödig, men jag tyckte att det var jobbigt att ta farväl av allihop på Arlanda. Från vänster till höger: Paul, Karin, Lennart, Ulla, Peder, Gunnar, Magnus, Noomie, Bernt, skyddsängel (?), jag, Erica, Susanna och Ewa. Fotot är Karins, taget med hennes kamera balanserande på en väska, på tryggt avstånd från de betande bufflarna där nere vid sjön Rupa Tal, medan hon sprang in i bilden.

Gårdagen började på hotellrummet i Doha, där jag gick upp en liten stund innan det skulle komma en wake-up call från receptionen 5.30. Jag skulle precis hinna med en dusch, var tanken, men väckningen var fem minuter tidig. Som en övertydlig symbol för skillnaden mellan Plaza Inn i Doha och det dåligt strömförsörjda, enkla etablissemang vi bodde på i Kathmandu visade det sig inte vara nödvändigt att tassa ut till nattduksbordet när det ringde, det gick att svara i telefon även i badrummet.

Mellan Doha och Stockholm åkte vi med en Dreamliner. Jag hade fönsterplats och kunde sitta och leka med den fräsiga dimfunktionen som gör rutan blåtonad, när jag inte lutade mig halvt bakåt i en obekväm vriden ställning för att speja ut bakom vingen, där det då och då syntes berg med varierande mängd snö. Under hela vistelsen i Nepal rådde en besatthet i gruppen av att se de höga snötäckta bergen, som oftast var helt dolda i dis. För mig var det aldrig särskilt viktigt, men det var ju roligt att se hur lyckliga de blev de få morgnar när sikten var hjälpligt klar.

Erica och jag tog flygbussen in till stan. Mitt SL-kort var utlånat, så jag promenerade över till Kungsholmen med min enorma ryggsäck – kanske hade jag gjort det i vilket fall som helst, det brukar jag ju göra – och jag misstänker att jag var den första av oss alla att komma hem. Efter att ha tagit emot en leverans från Mat.se (suverän komma-hem-från-resa-rutin) och packat upp det allra mesta åkte jag ut till föräldrarna, dit brorsan och svägerskan skulle komma direkt från Skavsta för att hämta barnen, som varit hos farmor och farfar medan de varit i London. En chans att umgås allihop en stund var för frestande för att avstå ifrån, trots mitt vimmelkantiga tillstånd. Vi åt mat, jag fick tre påskkort som Edith hade färglagt och berättade några slumpmässigt utvalda episoder från resan, vilket blev svårare och svårare ju senare det blev, på grund av den efterhängsna Kathmanduhostan. Mamma försvann till köksbänken och kom tillbaka med en brygd på ingefära, citron och honung – precis den varma dryck som flera av oss beställde i princip dagligen på Third Eye Inn i Pokhara. (Men som förkylningsmedicin hade mamma fått för sig att det skulle vara smör i också, det slapp vi som tur var när vi satt på hotelltaket med våra koppar och pratade om livet.)

Det kommer säkert att utkristallisera sig vilka delar av resan jag kommer att berätta om framöver för alla som vill höra på, men än så länge är allt en enda följd av sammanhängande upplevelser, det är inget som riktigt sticker ut som en egen historia. När Karin, Erica och jag träffades på Buddha Nepal, den nepalesiska restaurangen i Årsta, en vecka före Nepalresan kom Karin och Erica att tänka på en rad händelser som inträffade när de var i Indien i december 2012. Det handlade mest om sådant som gått oväntat galet och vi satt och undrade vilka gemensamma upplevelser av det slaget vi skulle ha efter att ha kommit hem från Nepal. Det märkliga är att vi inte riktigt har det. Allt har gått som smort. Förutom att vi på grund av felaktig information kom till kyrkan i lördags när gudstjänsten redan hade börjat, så vi fick invänta nästa. Det var väl ungefär det.

Med facit i hand får man väl säga att den mat vi åt i Årsta var ganska korrekt komponerad, förutom att linserna bör vara mer som en soppa – men priset! I Nepal blev vi bortskämda med väldigt god mat för väldigt lite pengar.

Traditionell mat med traditionell musik och traditionell dans var sista programpunkten på sista heldagen i Nepal. Precis all mat under de här två veckorna (minus någon enstaka grönsak som jag inte är van vid och ett glas juice som smakade plåt) har varit hur smarrig som helst, men vad gäller klassisk nepalesisk cuisine tror jag att kvällens måltid tog priset. Så vällagat och smakrikt, extra många tillbehör till riset och linserna och ingenting var för starkt.

En höjdpunkt under kvällen inträffade redan i början. Efter att vi i vanlig ordning sjungit en nepalesisk tackbön före maten kom en man från ett annat bord fram och hälsade med den nepalesiska kristna hälsningen (som jag inte kan återge). Han sa att det var så roligt att höra en kristen sång och att personerna i hans sällskap, som jobbade på tyska ambassaden, också var kristna. Med ett ”God bless you!” gick han och satte sig igen på en av matsalens alla benlösa stolar i golvhöjd.

Nio och en halv timme tog det för oss att åka buss mellan Pokhara och Kathmandu i går. När vi åkte i motsatt riktning en dryg vecka tidigare var det till en början ganska obehagligt att se stupet ner i dalen strax utanför vägen, sedan vande sig blicken och det var bara att lita på förarens skicklighet och omdöme, även om man instinktivt lutade inåt bergväggen då och då och tyckte att omkörningarna var i onödigaste laget. Den här gången var det inga större problem att speja ner i bråddjupet eller för den delen att nicka till emellanåt.

De sista timmarna kröp vi fram i en kö av bussar och lastbilar, och krypandet i sig är ju ett frustrationsmoment, men nu är det bevisat – när utsikten är intressant och sällskapet trevligt tröttnar jag inte på att åka buss. Det var inte långtråkigt en sekund och jag hade gärna fortsatt att dra runt på Kathmandus gator ett tag till, när det plötsligt och abrupt var dags att gå av vid en trottoarkant och stuva in hela gänget i taxibilar. Bilen där jag hamnade körde efter den med tre väskor på taket, min, Karins och längst bak Ericas röda, inte fastsatta på något sätt, och med tanke på hur vi svängde runt i trafiken, den branta backen uppåt och den sällan jämna asfalten tycktes det vara en tidsfråga innan väskorna skulle tumla ner i dammet och bli överkörda av oss.

Men inget hände. Vi och alla väskor kom fram till The Sacred Valley Home, där vi alla har samma rum som sist.

Till råga på allt hade bussen wifi (som fungerade ibland), precis som när vi åkte sträckan åt andra hållet. Brorsan hörde av sig från England under tiden vi slingrade runt i bergen och jag passade på att beställa en påse Phizzy Pig Tails från Marks & Spencer.