Så kom vi slutligen till Tribhuvan International Airport i Kathmandu, Nepals enda internationella flygplats, namngiven efter landets kung under 1900-talets första hälft. Har man senast rört sig på Dohas flygplats är kontrasten påtaglig, istället för blanka ytor, glastak, restauranger och märkesshopping möts man av rött tegel, även invändigt, och lysrörsbelysning i smått förvirrande lokaler.

Efter att alla elva gått igenom visumproceduren och fått sina väskor tog vi oss till ankomsthallen, där Ulla och Peder tog emot oss på ett härligt hjärtligt sätt. De berättade senare att de hade tänkt ge oss antingen de traditionella gula blomgirlanderna eller små mönstrade halsdukar och bestämde sig för halsdukarna, ett bra val, nu har jag min halsduk här hemma, i rött, grönt, vitt och svart. På bilden kramar Ulla om Magnus, Peder står bredvid och Bernt har kört fram bagagevagnen där min svarta ryggsäck tronar högst upp. Då visste jag knappt vad mina medresenärer hette, men jag visste att det skulle gå fort att lära sig alla namn. På min senaste liknande resa, till Sydafrika, var vi 31 personer och det gick som en dans. Man umgås ju från morgon till kväll.

Vi checkade in på The Sacred Valley Home på den lilla gatan Brahmakumari Marg mitt i virrvarret i stadsdelen Thamel, som sedan hippietiden varit Kathmandus turistområde, fullt av små hotell, matställen, hantverksbutiker och förmedlare av diverse äventyrliga friluftsaktiviteter för resenärer som ska ta sig vidare ut i naturen. När vi senare gick omkring i området var jag hela tiden försiktig med att visa alltför mycket intresse för de varor som låg eller hängde utanför butiker där jag bara ville titta, inte handla, både för att det är besvärande att bli föremål för övertalningskampanjer och för att det kändes tråkigt att göra butiksinnehavare besvikna under en period när det, enligt uppgift, inte var särskilt många turister i landet. Jag undrar hur det är i Thamel under de mer populära höstmånaderna. Jag tyckte ändå att vi såg en hel del förmodade västerlänningar. Min favoritskylt hängde för övrigt i en av många butiker med kashmirsjalar nära hotellet: ”No pushy sales here! Welcome to browse at your leisure.”

Atmosfären på hotellet var mycket personlig och vi var det enda större sällskapet på plats. Västerlänningsvänlig kvällsmat hade förberetts i den lilla matsalen på översta våningen, soppa, toast, pommes frites och kokta grönsaker. Färska grönsaker fick man tyvärr se upp med.

Så här såg hotellets framsida ut i dagsljus, om man tittade en bra bit upp från den dammiga gatunivån, som gav ett helt annat intryck.

Den här bilden hamnade också i mobilens bildsamling den här söndagen, skickad av mamma via WhatsApp. De lyckostarna hade varit och lyssnat på Samuel Ljungblahd. Innan jag åkte hade jag ingen aning om hur mycket och ofta jag skulle ha tillgång till wifi, men det visade sig finnas på alla möjliga ställen, både boenden och restauranger (även om uppkopplingen i allmänhet var oändligt långsam), så familjen och jag skickade bilder och meddelanden tvärs över världen i en stadig ström.