MMCDLXXXIX Festlig konsertafton

Konserthussäsongen är öppnad! Mattan var inte röd utan guldglittrig.

Kungliga Filharmonikerna spelade Berlioz, Mendelssohn och Strauss.

Det är inte ofta det är läge att bära det här vitfluffiga numret, men nu kändes det rätt (att det är ett second hand-plagg från Brooklyn kan man ju prata om i ett annat sammanhang, men under den här galakvällen säger jag bara ”päls”).

Och örhängen från Sibiu i Rumänien med torkade blommor.

Besök Konserthuset du också! (Särskilt om du är under 70. Jag tror att fler ungdomar på 20, 30, 40, 50 och 60 behövs.)

MMCDLXXII Limbo i Grünewaldsalen

Vill man höra klassiskt swingig jazz i Stockholm är Stockholm Swing All Stars det bästa tipset. En höstkonsert i Grünewaldsalen i Konserthuset tycks vara tradition, det här var andra tillfället för mig, men framför allt var det en födelsedagspresent till pappa, och mamma hakade också på. Den limbouppvisning som musikerna bjöd på under en låt hade min mor bevisligen kunnat vara med i.

MMCCXCVIII En dos konstmusik

I går skickade en kollega ut ett mail till alla på Stadsbiblioteket om att hon hade en Konserthusbiljett till samma kväll som hon inte tänkt använda. Jag gick raka spåret till den plats där hon skrivit att hon lagt biljetten och knep den.

Kungliga Filharmonikerna och Stockholms Kammarbrass, eller Stockholm Chamber Brass, framförde ”Memories from a Cloud” (inte ”of a Cloud” som det står på biljetten) och efter pausen fick vi höra Allan Petterssons Symfoni nr 4. Den sistnämnda förlyssnade jag på på Spotify på låg volym under tiden jag jobbade, så åtminstone mitt undermedvetna var förberett. Ingetdera var lättlyssnat, men upplevelsen var ändå riktigt fin.

Så här i efterhand gör jag lite research. På Stockholm Chamber Brass Soundcloud-sida finns stycken som är betydligt lättare att ta till sig. Allan Petterssons musik, däremot, har inget vidare hopp om att kunna omfamna. Men en som gjort det är ”a Wisconsin-born, corn-fed American currently based in Helsinki”, som mellan 2011 och 2014 bloggade under rubriken ”Allan Pettersson 100 år” (svensk rubrik av någon anledning, bloggtext på engelska). Amerikanen skriver i den här posten: ”Pettersson’s Symphony No. 4 marks the end of his ‘early’ period, which consists of the works written during the 1950s. […] Although the Symphony No. 2 is now my favorite of the early symphonies, before I began this survey I considered the Symphony No. 4 to be superior, at least in terms of its surface accessibility.” Eftersom jag bara vid några få tillfällen upplevde accessibility, om än ytlig då kanske, är det förmodligen ingen bra idé att ge sig på någon av de andra symfonierna. Men jag är glad över att ha hört den fjärde där i Konserthuset. Om man inte tränar öronen kommer man aldrig vidare.

MCCCLXXXVII 2013 års julkonsert i Konserthuset

20131221-091551.jpg
Skulle till exempel en hyllningsgala för USA:s urinvånare börja med att konferencieren berättar att ”jag kände två indianer och de var dumma i huvudet”, varpå publiken spontant applåderar när konferencieren vidare talar om att han minsann satte dem på plats? Förhoppningsvis inte. Men Mark Levengood inledde kvällens julkonsert i Konserthuset med att berätta om två ”religiösa” personer i sin närhet, nämligen mormor och farmor, varav den ena var milt skenhelig i sin religiositet och den andra rent elak.

Det är klart att jag blir upprörd över farmodern som betedde sig riktigt illa i moralens namn, men jag blir inte särskilt glad på Mark Levengood heller. Förutom att man blir trött på att gång på gång få höra hur riktigt illvilliga kristna människor lyfts fram som typiska och skämt på kristnas bekostnad, eller som i kväll både och i samma historia, så var det här en julkonsert. Skälet till att julen firas är känt för de flesta och om man är osäker är det bara att lyssna på texterna i många av de sånger som framfördes i kväll. Som den här: ”O helga natt, o helga stund för världen, då Gudamänskan till jorden steg ned. För att försona världens brott och synder, för oss han dödens smärta led.”

Annars gillar jag Mark. Han är bra på det han gör och har i allmänhet fin fingertoppskänsla. Fast inte just den här gången. Jag förstod aldrig poängen med historien om hans religiösa släktingar.

Konserten i övrigt får medelbetyg. Orkestern och den gigantiska kören gjorde precis vad de skulle och hade gärna fått ta ännu mer plats. Solisterna Lisa Nilsson, Hannah Holgersson och Fredrik Lycke var det inget fel på heller, men, som Jenny F sa, det var lite för mycket ”något för alla”. När Hannah Holgersson brast ut i ”Gloria in excelsis Deo” med kören bakom sig kom alltihop till sin rätt, men det var ganska mycket mellanprat, ett par humorinslag med överraskningsgästen Pia Johansson, en snapsvisa på Drottningholmsmusiksmelodi som repeterades ett antal gånger och förvånansvärt många låtar på engelska. Det var både de smäktande och de jazziga som jag annars är störtförtjust i, men när de tog upp hälften av Konserthusets årliga julkonsert började jag undra om man tycker att det inte finns tillräckligt många julsånger på svenska eller om de inte är tillräckligt bra. Även sånger som har svensk text hade man valt att sjunga på engelska. Jag har mycket svårt att tro att man på en traditionell julkonsert i ett engelskspråkigt land skulle välja att framföra hälften av sångerna på ett annat språk.

Men om jag slutar leta fel så var det förstås en läcker och stundtals stämningsfull julkonsert med fin dekor i lokalen, som var fullsatt såvitt jag kunde bedöma. Förutom att just platserna framför Jenny och mig var tomma. Perfekt. Efteråt var det för kallt att stå och prata på Hötorget, där man dessutom fick hoppa undan för maskinen som körde runt och sopade bort spåren av frukt, grönsaker och blommor, så vi gick in på Bagatelle Café i Kungshallen och fikade med utsikt över torget och ännu mer julmusik i högtalarna. Sedan gick jag hem till julklappsinslagningen och Jenny till polkabrowniebaket.

MCCCLXVIII Dollhouse på KonserthusetPlay

Frost
Nu ligger Dollhouse på KonserthusetPlay. Även om man sett och hört Dollhouse live ger inspelningen en extra dimension, med alla vinklar och inzoomningar som visar sådant man inte ser från sin plats i publikhavet. Ljussättningen är för övrigt spektakulär (vilket väl var mest effektfullt på plats, men ändå).

KonserthusetPlay är kanske inte en jättevälfylld sajt – än – men en fantastisk gratistjänst för den som vill ta del av Konserthusutbudet hemma, eller var som helst på mobilen.