”Nämn en idol!” uppmanade workshopledarna på halvdagen för Kulturförvaltningens personal. Sedan började vi allihop brainstorma kring problemlösning utifrån den idol som ropats ut – Jonas Hassen Khemiri. Antingen var det en bibliotekarie som spontant nämnde vår kårs gemensamma fixstjärna, eller också tänker hela Kulturförvaltningen mycket på Jonas Hassen Khemiri.
(Men de inhyrda workshopledarna kunde tyvärr inte stava hans namn.)
Föräldrarna har tömt ett förråd och plötsligt var det dags för mig att göra mig av med min barndoms och skolgångs prylar. Men det gällde att titta ordentligt i högarna med ointressanta mattestenciler och långa listor över musik på olika skivor. Bland annat hittade jag det lilla gröna häftet ”Aktuellt från Filadelfiaförsamlingen, Uppsala, nr 3 1987, årgång 26”. Det hade ju inte specifikt med mig att göra, men innehöll den lilla texten ovan, om att kamrer Sporrenstrand med fru och barn skulle flytta till Los Angeles. Mammas uppsyn är inte representativ, men pappa från 80-talet känner jag väl igen. Fina minnen tränger upp till ytan, av hur jag och brorsan hängde på Pingstkyrkans expedition, hittade spännande saker i olika rum och störde de övriga som rörde sig där och som vi hade att göra med i diverse sammanhang. Min barnkörledare Birgitta, till exempel.
Dockklänningen fick jag ganska härliga vibbar av, men den rök tillsammans med andra, bland annat den zebrarandiga, som satt på den första Sindy-docka (billigare än Barbie och med flickigare utseende) som jag köpte för egna pengar. Den kostade 59.90 i Gottsunda centrum och hade röda skor till sin zebramönstrade klänning. Jag sparade och sparade och till slut var den min. Studentskylten skulle gå samma väg som dockkläderna var det tänkt, men mamma, som skjutsade mig till Östberga återvinningscentral, sa ifrån.
Sedan tog vi en repa på stan för att se julbelysningen som just tänts och tog en fika på Bageri Petrus med ett och ett halvt bakverk var.
Kungliga bibliotekets tidningssöksida, tidningar.kb.se, är en guldgruva. Om jag förstått saken rätt är alla texter som publicerats senast år 1900 tillgängliga att läsa i fulltext, ur dagstidningar från hela Sverige, inklusive de rikstäckande. Och slår man upp precis vilken sida som helst i en 1800-talstidning hittar man något intressant. Annonserna är fantastiska. Den här 15 timmar långa kursen i skönskrifning vid Mosebacke trappor skulle jag anmäla mig till bums.
Min tur att fixa fika till jobbhelgen på Sturebibblan. Saffranskaka med äpplen. Varför äpplen? För att det är gott, för att jag behövde göra av med äpplena och för att det rättfärdigar att dränka sin kakbit i vaniljsås.
Recept ur Sju sorters kakor. Plus äpplen.
Jag har blivit ombedd att sätta ihop ett bildspel med gamla Stockholmsbilder till Stadsbibliotekets entréplan och har suttit och bläddrat och bläddrat i Stockholmskällan. Den här favoriten stannade jag vid länge, tagen av Lennart af Petersens någon gång på 40-talet i Stadsbibblans rotunda. Möblerna! Lampetterna! Vågorna i håret! Det var bättre förr.
Helena och jag har längtat länge och i dag fick vi träffa Salomons hund Gunvald. På hundcafé! Himmelska Hundar vid Tessinparken, dit man kan komma med eller utan hund. Gunvald var ett riktigt litet yrväder, nyfiken på allt, helt enligt Salomons förvarningar. Hur söt som helst och med en omåttlig entusiasm. För att vara pedagogisk ska man tydligen backa om hunden visar tendenser att vilja hoppa upp mot en när man ska hälsa. Men det var ju omöjligt. Jag var lika ouppfostrad som Gunvald på den punkten.
Lite övertalning, bara, sedan gick kollegan med på att vi sätter upp adventsljusstaken i arbetsrumsfönstret.
Jag kastade mig över den så fort den kom till Sture bibliotek. Allt vi Seinfeldians vill veta. (Häxvrålschoklad från Helsingör.)
Högläsning ur Taipei.
Intervjuaren: ”When did you last read this?”
Tao Lin: ”One year ago.”
”How did you feel reading it now?”
”I was impressed.”
Min relation till Tao Lin består främst i att jag köpte hans kortroman Shoplifting from American Apparel i en förlagsbutik i Brooklyn och trots att jag inte var så förtjust i den – och det är fortfarande det enda jag läst – blev jag sugen på att höra honom när han nu är på besök i Sverige och gör flera framträdanden. Och så gillar jag ju verkligen The English Bookshops bokfrukostar, oavsett tema.
Ja, vad ska man säga att jag tog med mig från den här upplevelsen? Den stackars killen verkar ha drogat bort sin skärpa. Jag kan förstås inte med säkerhet säga att det förhåller sig så, men det handlade mycket om droger och om den fiktiva författaren han skrivit om i romanen Taipei som är ute på bokturné och går på olika droger under sina olika framträdanden. När man satt och lyssnade på den ganska fåordiga och ordentligt sävliga verkliga författaren var det omöjligt att inte dra vissa slutsatser. Intervjuaren gjorde ett bra jobb och fick till ett intressant samtal ändå – han fick stå för mycket av det själv – och Tao Lins förmåga som författare ska jag inte på något sätt nedvärdera, han verkar ha en hängiven fan club över världen.
Uppläsningen var bra och frukosten var god. 30 kronor och en morgontimme well spent.
Theomis 