New York Times-podden ”The Daily” har länge varit en av mina favoritkanaler för det senaste inom amerikansk politik och de dagar det handlat om något annat har jag varit benägen att hoppa över lyssnandet, det är såpoperan starring Trump med supporting cast från båda partierna jag varit ute efter. Men under de senaste veckorna har både mitt poddflöde och mina lyssningsvanor ändrat karaktär. Även poddarna som annars uteslutande rapporterar om Vita husets förehavanden handlar mest om coronapandemin, och det har till slut fått mig att frossa extra mycket i litteraturpoddar istället. Man klarar inte hur mycket pandemirapportering som helst.
Men av någon anledning lade jag ändå in ett ”The Daily”-avsnitt i lyssningskön, ett som inte rörde amerikansk politik alls utan hade hade fullt coronafokus. Det var en intervju med en läkare i norra Italien och det starkaste jag hört i ämnet. Sjukhuspersonalen sliter som djur, har slut på skyddsutrustning och behöver göra omöjliga prioriteringar mellan människor. Läkaren säger att han inte längre kan föreställa sig tiden före 23 februari. Lyssna – om du orkar.
Redan någon gång i höstas svarade jag på några frågor från en gymnasietjej till hennes ambitiösa litteraturblogg Tusen sidor. Om du inte får nog av bibliotekarievardag i den här bloggen kan du titta i hennes, där undertecknad beskriver sitt jobb.
Kul, Lexie, att du ville intervjua en i vårt skrå!
Trots att jag sällan påverkas av väder (utöver mina starka känslor för nederbörd, naturligtvis, som är det bästa jag vet) måste jag säga att dagens solsken lyfte livslusten lite extra. Whittards te nummer 7, det gröna med mango och bergamott, hade jag väntat in säsongen för – det är ett ypperligt vårte – och Anthon Bergs Fugleæg börjar dyka upp i butikerna.
Dessutom var jag helnöjd med dagens outfit, med den lite tantiga blommiga klänningen, en bortglömd kofta som kom fram vid en garderobsrensning förrförra veckan och det ljusblå nagellacket som inte är ett av mina mest använda.
I kväll skulle kollegan J och jag ha haft den tredje och sista läsecirkelträffen om Den högsta kasten, men som all programverksamhet inom Stockholms stadsbibliotek just nu var den inställd. Det är en så otroligt märklig situation. Media rapporterar knappt om något annat än coronarelaterad utveckling i världen. Man oroar sig för de sjuka, sjukvården och sig själv som potentiell smittspridare. Min fritid, som normalt är fylld av sammankomster av sociala och kulturella slag, har helt vänts uppochner. Och jobbet har alltså också ändrat karaktär, med avblåsta program, glest mellan besökarna och kolleger som har tusen åsikter om hur vi bör se på handspritsanvändning och vår samhällsbärande roll. Stockholms stadsbiblioteks interna Facebook-grupp är hyfsat aktiv i normala fall och nu mer välanvänd än någonsin.
Något annat välanvänt i dessa tider är Stockholms stadsbiblioteks kundtjänstnummer. Jag och två kolleger satt och svarade ihärdigt i telefon från 9.00 till 13.00, sedan hann jag sitta vid mitt eget skrivbord en stund innan jag bemannade på barnavdelningen, och istället för att börja förbereda kvällens läsecirkel kunde jag därefter gå hem före mörkrets inbrott och jobba någon timme med Stockholmskällan. På väg över Barnhusbron såg jag som vanligt displayen på Trygg-Hansa-huset, som växlar mellan att visa tid och temperatur. Ibland visar den fel. I dag hade den hög feber.
Jag hade sett fram emot att åka till universitetet på tisdagskvällar och gå på föreläsningar under kursen ”Stockholm i litteraturen” från och med nästa vecka, men så blir det alltså inte. Det kommer många mail av den här typen just nu, sådana som berör mig specifikt, som det här, och mängder av uppdateringar från biografer, museer och andra kulturaktörer jag får nyhetsbrev från och som stänger eller förändrar sin verksamhet, för att inte samla människor i dessa tider då vi behöver hålla fysisk distans.
Jag kanske är sällsynt blödig, men det faktum att universitetsrektorn inleder mailet med ”Kära studenter och medarbetare” istället för att formellt och fyrkantigt gå rakt på smittskyddsinformationen väckte omedelbar vi-känsla istället för besvikelse. Läget är jobbigt, men vi gör vad vi kan.
Här syns delar av mitt nya drottningdöme – medicinavdelningen i Facksal 2. Tio sektioner bokhyllor, ofta stökiga av flitig användning. Självklart har jag tagit tillfället i akt att sätta upp för våra tider lämplig hälsoinformation i affischhållarna mellan sektionerna och strävar i övrigt efter att studenter (vår blivande vårdpersonal) och allmänt kunskapstörstande ska hitta ett välorganiserat bestånd.
Kanske motverkar det eviga hyllstädande jag dragit igång att studenterna leker krig bland böckerna, eller vad som nu sker så fort man vänder ryggen till, men jag ska inte hoppas för mycket.
Vintern var konstig, men våren är normal. Sol och fågelkvitter ena dagen, snöstorm andra. Storm kanske är att ta i, men det snöade när jag gick till jobbet i morse och jag kom att tänka på ”Snöstorm över Stockholm”, en fem minuter lång film från 1934 som delades i någon av de Stockholmsnostalgiska grupperna på Facebook för några veckor sedan. Är väldigt förtjust i sådan vardagsdokumentation. Klicka på bilden och dimp ner mitt i 30-talet (via Filmarkivet)!
Jag väljer nästan aldrig bort att gå på gudstjänst på söndagsförmiddagar och det här var definitivt första gången jag låter bli att gå till kyrkan på grund av smittrisk trots att jag inte är sjuk. Korskyrkan, liksom många andra församlingar, anpassade sig genom att livesända på Facebook. Oj oj oj, det var ingen teknisk succé, men till slut var det ordning på både ljud och bild. Predikan – ”De obetydligas Gud” – gick att höra och se utan problem, hållen av Daniel, som bland annat hämtade stoff från sin vardag inom Frälsningsarmén, där han jobbar med utsatta människor.
Efteråt hade JH och jag planerat in ett möte inför vår kommande USA-resa. Det blev inget möte och det blir sannolikt ingen USA-resa, åtminstone inte vid den tidpunkt vi tänkt oss, nu när gränserna är stängda. Vi tog ett strategisnack över telefon istället och hoppas att vi inte kommer att förlora alltför mycket pengar.
I tre år i rad har jag fått en måltid på Västeråsrestaurangen Agrill i julklapp av min bror och svägerska, en och samma måltid, alltså, som skjutits upp i tre år. För två år sedan sockrades julklappen med ett besök på ett escape room i samma stad. Den här lördagen hade varit inbokad ganska länge och nu måste det bara bli av! Gårdagen blev därför en rysare, när jag stannade hemma för att jag kände av en – mycket mild och hostfri – halsåkomma, men under kvällen kunde jag med gott samvete säga att jag inte kände mig sjuk. Jag skulle alltså ta tåget till Västerås som planerat.
Jag hade förväntat mig en nästan tom tågvagn, men så var det faktiskt inte, däremot tillräckligt glest för att man skulle kunna hålla coronaanpassat avstånd. För att först kunna sitta ett tag på Västerås stadsbibliotek (jag vet, jag är en oförbätterlig biblioteksnörd) tog jag ett tidigt tåg och hann bara med nöd och näppe med min lördagsmorgonrutin – lyssnade på Naturmorgons grodspecial, köpte tulpaner på ICA Kungsholmstorg och gick sedan raskt till Centralen.
På biblioteket fick jag musikrummet helt för mig själv och valde platsen med bäst domkyrkoutsikt. Där satt jag och läste, skrev, åt choklad och drack te (försiktigt och diskret, jag frågade aldrig om förtäringsreglerna) tills brorsan, svägerskan och brorsonen kom till stan och vi möttes på gatan utanför för att ta en kort promenad till escape roomet Quezzle på Hantverkargatan 2A. Det var en vanlig port med porttelefon och vi började undra om utmaningarna att öppna lås och dörrar började redan där. När vi släpptes in tog vi trapporna upp som angivet och kom till en vanlig lägenhetsdörr. En helt normal trappuppgång har aldrig känts så mystisk.
Jag ska inte avslöja för mycket och förstöra någons upplevelse, men kan säga så mycket som att vi kom in i ett neutralt ”väntrum”, fick några instruktioner och sedan släpptes in i ”Piratens hydda”, där vi skulle ta reda på vilka uppgifter som skulle lösas, lösa dem och därefter kunna ta oss ut. Brorsan har varit på escape rooms på olika håll i Östeuropa och sedan i Sverige, och tidigare erfarenhet är definitivt en fördel. Utan något annat att förhålla mig till än det jag såg skulle jag ha fokuserat på de fysiska tingen i rummet och inte börjat leta efter olika slags … tecken. Det gick att fuska med ledtrådar och vi tog några stycken. Jag hade behövt alla.
Sedan åt vi gott på Agrill. Trivsamt, få gäster, personlig service, blå himmel utanför fönstren. Mycket, mycket bra julklapp.
Jag kände efter och kände sedan efter lite till. Hade jag inte en annorlunda, ansträngd känsla i luftrören? I går, när jag jobbade till stängning, var det ödsligare än någonsin i salarna, många av våra besökare tar varningarna och rekommendationerna i coronatider på allvar, och det ska jag så klart också göra. Det var därför den där känslan, som jag inte skulle ha brytt mig om i vanliga fall, upptog mina tankar så till den milda grad.
Efter att ha tagit tempen flera gånger – under 37 grader – men ändå inte kunnat skaka av mig antydan till sjukdomssymtom ringde jag jobbets sjukanmälningsnummer, tjugo minuter för sent. Sedan sms:ade jag med min chef och det landade i en arbetsdag hemma. Det drabbar mina kolleger, som får ta extra pass i disken, men jag är glad att jag slipper bekymra mig för att möjligen utsätta våra besökare för smitta.
Theomis 