Författararkiv: Sandra

Arbetsglädje

I går, innan jag ringde 1177, hade jag helt seriösa förhoppningar om att få höra att mina luftvägssymtom är så försvinnande små och så många veckor gamla att jag genast skulle kunna styra kosan mot biblioteket, men så blev det inte. Min jobba-hemifrån-period förlängs.

Just i dag hade jag visserligen suttit hemma ändå, för mötesfria tisdagar är Stockholmskälledagar. Jag saknar kollegerna, men det är något visst att kunna fokusera helt framför skärmen. Lunchen slevade jag i mig samtidigt som jag svarade på mail och till slut insåg jag att jag rivit av en tolvtimmarsdag, och då räknade jag inte stunden på slutet, när jag inte kunde ge mig innan jag hittat Fredrika Bremers bostadsadress på 1850-talet. Några digitala källor jag hittade gav vissa ledtrådar, men bäst information stod i en bok i min egen bokhylla. Bra att ha en liten stockholmianasamling.

Förutom påfyllning och redigering i Stockholmskällans databas gick jag loss i KB:s just nu fritt tillgängliga tidningsarkiv och skrev ihop några nostalgiskt betonade Facebook-inlägg till Stadsbibblans sida, bland annat om bibliotekets första tid i slutet av 1920-talet. Nu kanske det mest är jag som inte kan få nog av bilder som den här, men titta bara!

Helt fullt på invigningsdagen för mer än 90 år sedan – inga coronaregler där inte – då fint folk som statsråd, direktörer och prins Eugen lyssnade på tal och levande musik. (Helt oavsett corona får vi absolut inte möblera så där i dag, de tänkte inte alltför noga på utrymningsmöjligheterna på den tiden.) Bilden är från en artikel i Svenska dagbladet, söndagen 1 april 1928.

I morgon är det inte Stockholmskälledag och jag ska vara till större nytta i nuet – svara på kundtjänstfrågor – men i dag har jag stormtrivts i den bästa kombination som finns, Stockholms historia och digitala tjänster i skön harmoni.

Hemmafilmade boktips

Efter att ha rådslagit med en kollega – är det för konstigt att lägga upp en bild från sitt eget hem på Stadsbibliotekets Instagram-konto? – blev det ändå så att jag visade upp min filmstudio för världen. Vill man kunna utföra de uppgifter man skulle ha gjort på jobbet trots att man är i hemmaisolering med småsymtom får man plocka fram sin inre MacGyver – och vi har ju inte precis någon riktig studio att tillgå på Stadsbibblan, så det är inte säkert att resultatet skulle ha blivit bättre där.

Just nu tipsar vi förstås lite extra om litteratur och andra resurser som är digitalt tillgängliga, så alla mina sju tipsfilmer (något ”spännande”, ”Nobelprisat”, ”posh”, ”roligt”, ”dystopiskt”, ”upplysande” respektive ”ironiskt”) gäller nedladdningsbara böcker. I går lades den sista upp.

Pandemipåsk

Det blev en påskafton ändå, i goda vänners lag på en altan på Ekerö. Vi höll oss utomhus i princip hela tiden och åt mat från kök och grill. Den laboratoriearbetande läkaren i sällskapet hade jour och smet iväg till sin dator ett slag, för att sedan komma tillbaka och rapportera om hur många nya covidsmittade som just bekräftats. Man kommer inte undan sjukdomen långa stunder i sträck.

Efter att tre av oss suttit lite lagom utspridda på en buss steg vi av i den här miljön.

Piffigt och påskigt.

Äggjakt i terrängen! Oj vad jag uppskattar att man inte behöver vara så förskräckligt vuxen hela tiden.

Och så en lämpligt lantlig påskbakelse.

Tack för i går, kära värdpar i obygden!

Vi och några till på Mr Cake

Efter att länge bara ha träffat vänner digitalt var det en väldigt trevlig normalitetsupplevelse att sitta med kompisen J och äta varsin knallröd red velvet-croissant på Mr Cakes uteservering, granne med Engelbrektskyrkan. Avstånd hölls, givetvis, och när vi kom vid öppningstid var det vi och två sällskap till på plats på stans annars mest fullsatta café. Gott om utrymme, många oanvända bord.

Socialt distanserat fika – eller: Hej därborta!

Först var det bestämt, sedan var det tveksamt, sedan blev det av ändå – påskfika med föräldrarna på Skeppsholmen! Det är så svårt att göra rätt under de konstiga rådande omständigheterna, men såvitt jag minns har jag inte firat en enda påsk utan föräldrarna sedan jag föddes, och jag tror vi lyckades ordna en relativt smittmässigt säker lösning. Mamma och pappa tog bilen till Stockholm och vi satt kanske två och en halv meter ifrån varandra på en lång bänk. Riskerna är ju större för dem än för mig, så mamma hade gjort matsäck till oss alla, medan jag bara hade köpt macarons från Petite France, i separata cellofanpåsar, hanterade med handskar. Ett paket med mackor låg förberett på min plats, kakor kastade vi bokstavligen mellan oss. Sedan halvskrek vi över avståndet och var inte lite uttittade vid promenadstråket längs med vattnet, men folk förstod nog precis vad vi höll på med.

Under promenaden hem – SL-kortet brinner inne nästan helt den här perioden – fick jag en notis om pågående Facebook-sänd körkonsert från Kungsholms kyrka. Jag lyssnade medan jag gick längs Hantverkargatan och hade den sluttande kyrkogården till höger om mig, med kyrkan uppe i backen. Det är långt ifrån samma sak att gå ute på gatan och att sitta i en kyrkbänk, men vad roligt det är ändå, att sådana här framträdanden görs så tillgängliga.

Melodifestivalen 1987

När morgonstjärnan brinner och skuggorna försvinner
närmar du dig land, styrs ditt skepp i hamn.
När stormen är över är allt du behöver se
stjärnan som tänds för dig.

Konversationen med den något yngre Instagram-kontakten började handla om Melodifestivaler från förr och jag rekommenderade den från 1986. Den hade hon ingen koll på, sa hon, det var ju året hon föddes. Jag nämnde ”Dover-Calais” med Style, ”ABC” med Anna Book och ”Kärleken är evig” med Lena Philipsson. ”Jaha, dem kan jag ju!” Misstänkte det – det var ett riktigt klassiskt år.

Jag inspirerade säkert mig själv mer än henne och gick genast till Öppet arkiv för att kolla Melodifestivalutbudet. Just 1986 har jag sett så väldigt många gånger, så jag klickade fram 1987, som jag har sett väldigt många men något färre gånger. Efter att ha sjungit med i ”Alexandra” med Sound of Music och den mer bortglömda, poppigt dansbandsklingande ”Nya illusioner” med Annika Jonsson bräkte jag på tillsammans med Cyndee Peters om morgonstjärnan. Och sedan vidare, med Arja Saijonmaa och Robert Wells … Det var så mycket bättre förr. Hälsningar från 70-talisten.

Bokbud

I går ringde jag till Söderbokhandeln, i dag levererades den bok jag önskade (vår majbok i bokcirkeln) personligen till dörren. 142 swishade kronor. ”Vill ni ha kvar er lokala bokhandel i morgon – stöd den idag!” utropar de och erbjuder under den pågående krisen egenutförd leveransservice i centrala Stockholm och billig postleverans i övriga landet. Den här nöjda kunden hoppas verkligen att affärerna går hyfsat.

Pesten i gammal översättning

På träffen med min privata bokcirkel för fem veckor sedan nämnde en av deltagarna att Pesten av Albert Camus har lyfts fram i media som en återaktualiserad roman och tyckte att den vore intressant som cirkelbok till nästa tillfälle. Visserligen skulle den läsas som en krigsallegori när den kom 1947, men det är förstås som epidemiskildring den är intressant i våra dagar, och inte behöver man vara någon särskilt skarp litteraturanalytiker för att se parallellerna.

Det börjar med några få sjukdomsfall för att sedan öka. Myndigheterna rapporterar dödssiffror, men invånarna i den drabbade staden har till en början svårt att tolka dem, eftersom de inte vet i vilken takt människorna där dör under vanliga omständigheter. Samhället får brist på viktigt material. Vissa butiker stänger. Vården går på högvarv och begravningsfrågan blir mer och mer akut. Sjuka måste isoleras och deras anhöriga får inte träffa dem.

Hade jag läst boken för bara några månader sedan hade jag inte haft en aning om hur realistisk beskrivningen av förloppet är och förmodligen hade jag upplevt den som ganska tradig, särskilt som den svenska översättningen från 1948 är styltigt gammalmodig. Trots att jag hade goda incitament, med en cirkelträff framför mig och all igenkänning, var språket ett visst hinder – så när jag för bara några dagar sedan upptäckte att den nyöversättning jag gärna hade önskat alldeles snart kommer ut på Bonniers visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Cirkelträffen hade vi i går, så tajmingen för oss var inte perfekt, men hur perfekt är den inte för det läsande Sverige som just nu inte verkar vilja något hellre än att läsa Pesten? På biblioteket är den gamla översättningen väldigt efterfrågad och när den nya kommer blir det förmodligen rusning.

Det var inte så dumt att prata av sig med de andra – i WhatsApp – särskilt som det handlade om något vi alla berörs av. Men jag har bestämt mig – jag ska läsa Jan Stolpes översättning också, med förord av Per Svensson, så snart jag kan.