Distansfilmklubb: Det sköra livet, del 2

Nu har LW och jag och vår Distansfilmklubb avslutat sviten om Pia. Vi såg i kväll den andra och sista delen av den sista dokumentärfilmen om henne, ”Det sköra livet”. (Tidigare filmer är omskrivna här.)

Flera år avverkas på 58 minuter. I en sekvens från 2015 träffar Pia en vän som fortfarande lever ett ganska trasigt liv och de går tillsammans och ser en utställning på Fotografiska, där en videoinstallation visar filmklipp från Kina. 2016 bläddrar hon fram två uppslag i Situation Sthlm där hon är intervjuad. Hela filmsviten börjar med att Pia säljer tidningen vid Karlaplan 2001, men nu, nämner Tom Alandh som speakerröst, är det knappt någon av försäljarna från den tiden som lever. 2017 flyttar Pia tillbaka till Stockholm från Hudiksvallstrakten där hon bott ett antal år. Det bidrar till att seriens cirkel sluts. 2018 följer vi med Pia och hennes mamma Ann-Mari – nu med en grav synskada – på en Lars Lerin-utställning på Liljevalchs. 2020 fyller Pia 65 och ska fira med familjen kring ett fikabord med tårta. När hon sitter med smink och spegel innan de andra kommer säger hon, med sin vanliga uppsluppna men svarta humor, att man måste måla sig mycket i den här åldern och dessutom måste hon bli så snygg att folk inte tänker på att hon, på grund av sin sjukdom, har slang i näsan.

Pias värld har smält samman med min. Kanske såg jag henne sälja de hemlösas tidning någonstans i Stockholms innerstad 2001 och kanske såg jag henne på Fotografiska eller Liljevalchs under 2010-talet – jag besökte de båda utställningarna. Även om jag till och med köpte ett tidningsnummer av Pia någon gång säger det sig självt att distansen är kortare till den som går runt och ser på konst i samma utställningslokal som man själv.

Nu har jag genomspoilat hela dokumentärfilmsserien, men bara det faktum att filmen från 2001 om missbrukaren Pia fått uppföljningar fram till 2020 avslöjar att hon inte går under. Hur som helst kan jag varmt rekommendera allihop, men inte fristående utan som en helhet, och även om det är svårt att recensera dokumentära livsskildringar har det också varit riktigt givande att ha filmklubbssamtal genom serien.

Nästa Distansfilmklubbsmöte handlar om något annat.

Dammsuga i mörker

Under en eftermiddag i en källarlokal hos Bonniers förra hösten var vi ett gäng bibliotekarier som fick godbitar ur vårutgivningen presenterade för oss. En av titlarna jag blev nyfiken på var en självbiografisk amerikansk roman, av och om en städerska. Ett ovanligt perspektiv, tänkte jag, och tyckte att det lät intressant att en kvinna som i verkliga livet städade hos förmögna personer och hade som konstprojekt att fotografera sig själv iförd deras kläder valde att skriva en bok om detsamma. Det var så den beskrevs. Udda och kaxig, men inte direkt oanständig. Det var nog en lite pryd förlagsperson som presenterade Dammsuga i mörker (Vacuum in the Dark). Den är direkt oanständig.

Och den uppfattningen bekräftar nog att jag själv är en pryd person. Jag blir ofta överraskad av att läsa recensioner av böcker som vältrar sig i obscent innehåll där recensenten kommenterar och bedömer allt utom just det, som om det inte borde höja ett enda ögonbryn, men i fallet Dammsuga i mörker representeras faktiskt två fullständigt olika hållningar på de stora tidningarnas litteratursidor – antingen är Jen Beagins andra roman en välskriven och rolig bok om de stora livsfrågorna eller också är den ett onyanserat hopkok av äckliga detaljer och borde väljas bort till förmån för vilken läsning som helst med lite substans. Det är förstås det förstnämnda som överraskar mig och det senare jag håller med om, med en liten avvikelse.

När HA och jag hade vår bokcirkel för två i kväll var det ingen tvekan om att vi båda såg allt annat än litterär kvalitet i den ena vulgära scenen efter den andra och HA hade haft svårt att ta sig igenom eländet. Själv led jag med både huvudpersonen, som i någon mån alltså är författaren själv, och med hela den sfär av förlag och läsare som efterfrågar tarvligheter och tillskriver dem existentiellt djup. Men jag hade trots allt inte svårt att läsa ut boken. Jag tror att det var en kombination av avtrubbning längs vägen, några motvilliga skratt här och där och uppbyggd motivation att helt enkelt ta reda på hur det går.

Märk väl – jag illustrerar det här inlägget med den enda av omslagsvarianterna som inte har ekivokt motiv.

Distansfilmklubb: Det sköra livet, del 1

”Det sköra livet” är sista filmen om Pia, men delad i två timslånga avsnitt. Nu har LW och jag sett del 1.

Vid det här laget har man hamnat långt ifrån den första filmens avsikt – att följa en människa som lever på samhällets baksida – vilket förstås är en fantastisk förändring. Det är med andra ord helt andra aspekter av livet än droger och hemlöshet nu definierar Pias liv. Den typen av problematik hör istället hemma i hennes jobb med missbrukande kvinnor – precis som i den förra filmen – och den finns också kvar hos gamla vänner som hon träffar på gatan i Stockholm ibland. Och hos dottern, som åkt fast för narkotikabrott. Dottern är fortfarande det stora orosmolnet. I övrigt behandlas vardagsliv, flyttar, vänner, sjukdom, mamma Ann-Maris kamp mot sin allt svagare syn, sonens nya flickvän och hennes två hundar. Nästan det enda som gör dokumentärens objekt – några familjemedlemmar i fyra generationer – speciella är att de varit med i en rad dokumentärfilmer och man undrar hur det ska gå för dem.

Vi tittar vidare.

En andra boktipssändning från Stadsbibliotekets styrelserum

Det här var andra gången jag och kollegan boktipsar under rubriken ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn” och konceptet har vidareutvecklats med ett tydligare genomgående tema – vi valde det lite publikfriande ”spänningslitteratur” vid det här tillfället – samt småkakor.

Varsågoda – sex bra böcker med spännande intriger!

Allt vi hann utanför landets gränser

En tyst överenskommelse mellan SB och mig på våra resor är att vi inte snålar på restaurangbesök. Här ses först två av flera vackra rum i lägenheten vi bor i (vi håller oss allra mest till gästrummet med utflykter till badrum och kök, men man måste bara gå runt litegrann och kika på resten av inredningen) och från lägenheten vid Nørreport tog vi i går morse en långpromenad till Vesterbro för brunch på Café Dyrehaven. Det går långsamt att läsa kulturdelen i Politiken över sina ägg Benedict, men det går, och vi hade inte bråttom.

En butiksrunda och en stunds vila senare inföll helgens främsta restaurangupplevelse – middag på Keyser Social, en nyöppnad restaurang i princip bokstavligen på krypavstånd från vårt boende. Det var vår värdinna som hade tipsat oss även om det här stället (liksom om Ferment i förrgår) och efter lite bokningstrassel – plötsligt kom nämligen den nya coronaregeln att restauranger ska stänga klockan 22.00 – hade vi ett bord och var laddade för spännande asiatisk mat. Så pass laddade var vi att det blev tiorättersmenyn.

Den ena rätten efter den andra dansade in, eller rättare sagt ett par åt gången. Vackert, smakrikt och mystiskt, inte bara för att många ingredienser var främmande för oss utan för att de hade presenterats på danska.

Allt. Var. Så. Gott.

Bönor med frön, kyckling i sås, inlindad gurka, krispiga flak, grytor, soppor, krustader. Så småningom började vi tro att de hade missuppfattat vår beställning och trott att vi ville ha den allra mest maxade menyn på tretton rätter, för så mycket fick vi, om inte mer. Men vi vet ju att det här med att räkna gör de på sitt eget sätt i Danmark. Det stod tiorättersmeny på kvittot.

Slog vi av på takten och åt en måttlig frukost efter gårdagens frosseri? Nej. Vi gick till Møller i Nørrebro och beställde frukostmat som täckte hela bordet, inklusive te från Cocoon Tea Artisans, som väckte vår entusiasm lite extra. Det var nämligen ett minne från vår vistelse hos The Norrmans för två år sedan, det löjligt läckra boutiquehotellet någon timme söder om Köpenhamn.

På krypavstånd från lägenheten låg också Bethesda-kyrkan, som hyser församlingen Københavnerkirken. Det finns förstås en mängd alternativ även för icke dansktalande när det gäller gudstjänst en söndagsförmiddag i Köpenhamn – den kyrka jag återkommit till mest är anglikanska St Alban’s – men den här gången avgjorde närhetsprincipen. Att de skulle ha tolkning till engelska framgick på hemsidan och det fanns hörlurar att låna, men en bit in i predikan försvann ljudet, mitt i en mening. Det gick inte att se var tolken satt någonstans och han kan mycket väl ha suttit och tolkat hela resten av predikan ut i tomma intet. Det var hopplöst svårt att förstå danskan från estraden – utom under sången, med text på skärm. På bilden syns texten till en barnsång, en av flera som sjöngs innan barnen hämtades till söndagsskolan av en person i en dräkt som såg ut ungefär som Bolibompadraken.

Innan vi tog tåget hem åt vi på Halifax Burgers, där man kan göra så många egna val att burgaren knappt ens blir en burgare. Den var kanske inte så fotogenisk, men jag tog en variant med rösti. Den stod man sig på länge.

Jag inser att det inte går att jämföra coronarestriktioner med gränser som stängts mellan länder av andra anledningar, men har sällan varit så tacksam över att ha släppts in i ett grannland och sedan fått åka hem.

Jag är en viljesvag människa i Köpenhamn

Två utlandsresor har ställts in i år och jag tänkte verkligen att jag skulle vänta tills det är möjligt att göra just de resorna, till USA respektive Norge, och inte resa bara för sakens skull om det istället skulle gå att komma in någon annanstans. Den självbehärskningen hade jag visst inte. SB och jag är i Köpenhamn.

För andra gången hyr vi gästrummet i den fantastiska lägenheten nära Nørreport, där vi också bodde för två år sedan (och där LW och jag bodde redan 2014, det är ett ställe man gärna återkommer till). Vi tränar vår danskförståelse med värdparet och har gångavstånd till det mesta, som Torvehallerne, där vi åt tacos från den lilla tacokiosen Hija de Sanchez till lunch, och Ferment, en liten asiatisk restaurang som värdinnan rekommenderade, där vi åt middag.

I det här landet är det munskyddstvång på vissa platser. Det känns verkligen inte naturligt, men det är väl en vanesak.

I höjd med Klara kyrkas torn

Jag hade aldrig ens tittat ut här tidigare, från restaurangen med takterrass på Åhléns City, men passade på i dag, när jag råkade gå förbi. Som så mycket annat i coronatider får man väl skjuta upp själva ätandet här på obestämd tid, men jag är väldigt glad över den några år gamla takterrasstrenden, som låter en se Stockholms innerstads kvarter ur nya perspektiv. Byggnader som man är van att se andra delar av och från andra håll grupperar sig på nya, nästan overkliga sätt.