MDCCCXCI Jag och Leila K på väg hem från England

Som vanligt tog resan mellan Hannover Quay i Bristol och Kungsholmen i Stockholm en hel dag. Upp, äta frukost (yoghurt med fruktsallad och en hot cross bun, kryddigt, traditionellt engelskt långfredagsbröd), pressa ihop den rågade packningen, promenad till busstationen och drygt två timmar på motorvägen till Heathrows Terminal 5.

Väl där hade jag riktigt god marginal och satt och åt en blåbärsmuffins på Starbucks medan jag läste vidare, ganska storögt, i Petter Wallenbergs Historien om Leila K. Författaren menar att den biografi han skrivit är en upprättelse av 90-talsstjärnan som tappade fotfästet i tillvaron och under lång tid varit mindre känd som rappare och mer känd som den hemlösa före detta rapparen, med utflippad stil och utflippat beteende. Men till och med själva boken blev skandalomsusad när den kom för ett och ett halvt år sedan. Den är för skvallerbetonad, anser vissa, där den utgår från författarens egna möten med den härjade Leila K, och hennes gamla kompisar och kompanjoner som uttalar sig omväxlande kärleksfullt och uthängande. En av kompisarna i fråga ansåg dessutom att han inte blivit informerad om att det han berättat skulle publiceras i det här sammanhanget.

Jag vet inte varför jag vid anblicken av boken på Sturebibblan för någon vecka sedan spontant började läsa i den, sensationsreportage är sannerligen inte min genre, men medan Stockholms klubbscen, där Leila K höll hov några år, hade kunnat utspela sig på en avlägsen planet är dagverksamheterna för Stockholms mest utsatta faktiskt en liten del av min värld, och det är där hon hittas av Petter Wallenberg, som letar upp henne för att försöka inleda ett musikaliskt samarbete.

Så mellan engelsk landsbygd i vårsol och inflygningen över ett fläckvis frostigt Uppland var jag bland pundare på Plattan, när jag inte hängde med på turnéer där Leila K framför eurodance-hits eller in i en stockholmsk hemmastudio där det rappas svordomar och de mest osammanhängande rim – möjligen något slags mental bro från semesterhelgen på andra sidan Nordsjön till ankomsten vid Centralen, varifrån jag rasslade hem med kabinväskan längs grusiga trottoarer. (Den där sista formuleringen kan vara avsedd att distrahera från det faktum att jag för att få tiden att gå läste förlagsutgiven skandaljournalistik på buss, flyg och tåg.)

För övrigt är det bra att ha mellanmål med sig på flygbussen, som portionsförpackad cheddar.

MDCCCXC Lamor och andra djur

När Maria och jag körde omkring i vackra Gloucestershire i går och tillbringade några timmar i den pittoreska lilla staden Cirencester noterade vi en rad olika djur och jag började anteckna. Hela listan:

Massor av får
Tre åsnor
Hundar, blandade sorter
Änder
Grävling, död
Hästar
Höns
Lamor i olika färger
Diverse småfåglar

Lamor, liksom! Betande på en grön kulle, i silhuett mot blå himmel. Det mest sannolika att kunna lägga till i listan var kor, men vi passerade mest bara fårhage efter fårhage. Men i dag! På väg till Waitrose i Portishead – en hage med en skock olikfärgade kossor. Djurspottingen var komplett.

MDCCCLXXXVIII På tåget

Det är molnigt, kompakt grått. Klickar iväg en beställning från mat.se, tvättmedel, röda linser, tonfisk. Får ett meddelande från Tova om att hon bakar två kladdkakor till hemlöslunchen på lördag. Snart framme vid Paddington. Englandshelgen kan börja!

MDCCCLXXXV Fråga mig vad som helst om Marcelle

När jag senast ledde läsecirkel, för drygt två veckor sedan, läste jag sista sidan i boken sekunden innan det var dags att duka fram fikat. Den här gången gällde det Novellix-novellen Marcelle av Simone de Beauvoir, som jag lätt läste i sin helhet sent i går kväll, och under dagen i dag gick jag igenom större delen av den en andra gång, grundligt, med omfattande anteckningar som följd, och jag hittade också en del tämligen akademiska noteringar om berättelsen i ett par verk genom Google Books. Oj så förberedd jag var, det här samtalet skulle gå som en dans.

Nu vet jag att man kan överförbereda, eller rättare sagt förbereda på fel sätt. Trots att jag ansträngde mig för att tona ner min roll som facit i läsecirkelgruppen var det nästan omöjligt att inte komma med djupa analyser och citera rader ur minnet (vilket underlättades av att jag nyss skrivit av dem i min iver att hitta spännande nyckelscener). Vad jag skulle ha gjort istället? Förbereda för ett samtal, förstås! Olika frågeställningar, öppna diskussionsämnen, förslag på perspektiv, vad som helst som skulle vidga tankarna, inte styra dem.

Jag borde ju ha koll på det här. Jag har lärt ut läsecirkelteknik till andra. Förhoppningsvis fick deltagarna ut en del i alla fall, men jag tar med mig den överanalyserande erfarenheten och försöker undvika diket i framtiden.

MDCCCLXXXIV En rak promenad



Årets tredje stadsvandring, i strålande vårsol, ledde oss i gruppen från Mosebacke torg längs Östgötagatan ner till Katarina Bangata. Idén med vandringen var att det går att gå hur långsamt som helst längs en enda gata och på vägen passera oändligt historiskt stoff. Det funkade så klart, om man inte ser det som lite fusk att de nämnda historiska sammanhangen, kring hus och gatunamn, nästan oftare hörde till någon av de korsande gatorna än just Östgötagatan, som vi följde. Men det gjorde ingenting, allt var intressant, från arkitektoniska detaljer och street art till rivna kapell och nedlagda bryggerier.

MDCCCLXXXIII En farbror tittar in

Den första av tre tider att lämna in hembakta kladdkakor till Korskyrkans nästa lunch för hemlösa var under gudstjänsttid i dag, och därmed satt jag och Jenny i foajén för att ta emot kakor närhelst de kunde dyka upp. Hänger man i foajén under gudstjänsten märker man att det ganska ofta kommer äldre, mer eller mindre slitna personer och tittar in, för att leta sig bort till Linnésalen och få en kopp kaffe, för att smyga in ett slag i kyrksalen eller bara för att växla några ord med den eller de som råkar befinna sig där innanför ytterdörrarna. En sådan liten farbror kom i dag. Han undrade om han glömt ett par grå vantar där, Jenny letade men hittade inga och grävde till slut fram ett par vantar ur skänklådan, där kläder till just hemlösluncherna hamnar, medan farbrorn satt bredvid mig och väntade och sa att min småprickiga klänning hade pärlhönemönster. Han blev nöjd med de svarta fingervantar han fick. Sedan ville han berätta några roliga historier. Sedan ville han veta vilken buss som gick till en adress i Bredäng. Sedan gick han. ”Hej då, pärlhönan!” sa han i dörren.

MDCCCLXXXII Hongkong-minnen

För att ha något att visa familjen och ett par intresserade kolleger gjorde jag tidigt ett litet urval Hongkong-bilder, hastigt hopplockat men hyfsat representativt för resan som nu ligger fyra månader tillbaka. I dag visade jag dem också för Lena. Förr eller senare måste jag göra en komplett genomgång, lägga upp på Flickr, kanske skryta med några highlights på Facebook, och varför inte ha ytterligare en familjevisning, den här gången en helkväll, och naturligtvis lägga upp en del här i bloggen.

Jag börjar nu. Här är tre stadsvyer.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC