MCMI Det behövs ingen lång tidsomställning för att man ska få jetlag

Har vänt på dygnet efter den sena, och dessutom försenade, flighten hem i förrgår kväll. Vistelsen på Heathrow i väntan på att gatenumret skulle dyka upp var visserligen riktigt trivsam, jag satt på samma plats vid Starbucks smala bord i bardiskhöjd, med utsikt över flygplanen, som precis en vecka tidigare, och Facebookade loss efter att ha behövt avstå i flera dagar av hemlighetsskäl.

Väl vid gaten får vi information om förseningen och man har inget annat val än att hänga där i närheten. Jag utnyttjar flygplatsens gratiswifi och chattar med Maria i Bristol, om nagellack, skor, Waitrose och chicklit, får sedan äntligen gå ombord, har ett litet, gnällande barn på raden framför och bredvid det lilla barnet ett något större vars mormor läser för henne. Sätter lurarna i öronen för att lyssna på ett nedladdat avsnitt av Tendens, planet är fortfarande stillastående men mullrar, så jag hör dåligt och höjer volymen. Inser att jag aldrig satte i lurarna i mobilen och spelar upp Tendens för hela planet.

Så småningom, efter att ha taxat omkring i en oändlighet, lyfter vi.

Smörgåsutdelning. Den sympatiskt pratglada flygvärdinnan frågar min granne vad han vill ha att dricka till mackan, men han säger nej tack. ”Really? No drink? When you get off the plane you will look like a raisin”, säger hon och pekar förklarande på sitt eget ansikte, hans engelska verkar vara begränsad. ”Water? Juice? Whisky? Brandy? Tea? Coffee?” Killen ger sig och tackar ja till en kopp kaffe.

Jag slår på stort, ber både om ett glas vatten och bästa flygplansdrycken tomatjuice. Varför tomatjuice är bäst? Till skillnad från te och kaffe är det inte vätskedrivande, det är roligare än vatten, den billiga apelsinjuice som finns på flygplan smakar sällan särskilt bra och – framför allt – man kan få tomatjuicen med is, citron och Worcestershiresås och kanske en liten pinne att röra med. Det är bra av flera skäl. Det ser festligt ut, det är gott förstås och det känns lite sådär matigt, för en som nästan alltid är hungrig uppe i luften.

När jag lämnade Sverige i fredags hade jag pass i Facksal 4 fram till 13.00 (som jag smet en aning tidigt ifrån) och planet skulle lyfta 15.00, så vägen till flygplatsen behövde vara den snabbast möjliga. Väl i London skulle jag hinna träffa Airbnb-värden och fixa tunnelbanekort till mina föräldrar och därefter komma och möta dem vid Victoria, så där hade jag inte heller någon tid att förlora. Sista dagen i London visste jag inte riktigt hur den skulle se ut, efter födelsedagsfirandet, så det var bäst att ha möjlighet att förflytta sig snabbt till Heathrow och vid ankomsten på Arlanda skulle det vara mitt i natten och arbetsdag morgonen därpå. Med så små marginaler blev det expresstågalternativet vid samtliga förflyttningar till och från flygplatser. Jag kom med en av de sista Arlanda Express-avgångarna in till stan och hade inte ro att vänta på någon nattbuss vid Centralen, utan promenerade hem i duggregnet, packade upp och kom i säng vid tre.

Dags att komma i fas. Men, äsch, snart är det påskledighet.

Uppdatering 17 maj 2015 angående tomatjuicen! Ytterligare skäl, som jag inte var medveten om.

Screen Shot 2015-05-17 at 21.11.41 PM

MDCCCXCIX Årets födelsedagssatsning

Tänk att vi rodde det här i hamn – föräldrarna och jag lyckades hålla vår London-vistelse från i fredags kväll hemlig för rätt personer fram till dagens familjelunch på Planet Hollywood. Brorsan fyller 35 i dag och kom till London i går tillsammans med frugan, barnen, svärföräldrarna och svågern med fru och barn. Av dem visste alla vuxna utom Samuel att våra föräldrar skulle komma. Att även jag var med visste ingen. Mamma och pappa och jag höll oss gömda och spejade utanför restaurangen och när vi – eller jag, som hade bäst position – såg att de kom ringde mamma och pappa upp för att gratta på födelsedagen och kom strax därefter in på restaurangen. Några minuter efter den överraskningen gjorde jag samma sak.

Överraskningsfiranden är ett släktdrag. Mammas jämna födelsedagar är legendariska, särskilt 40-årsfirandet på Finlandsfärja, som började med att själva kryssningen var en överraskning som sedan visade sig inbegripa inte bara mamma och pappa utan också mig, brorsan, syrran, mammas sex syskon med diverse respektive och några av mammas och pappas vänner, alla uträknat uppdykande i omgångar ombord på färjan och slutligen samlade till middag vid långbord.

Självklart hann mamma och pappa och jag göra en del annat i London också. Det kommer att bli en del retroaktiv rapportering.

MDCCCXCVIII Bästa radioprogrammen

Ekot
Ekots lördagsintervju
Gudstjänsten
Jazzradion
Kaliber
Kino
Klassikern
Klotet
Kluvet land (sommarserie)
Konflikt
Kulturnytt
Kulturradion special
Lundströms Bokradio
Luuk & Lokko (avsomnat)
Medierna
Nya Vågen (avsomnat)
OBS
P1 Dokumentär
P1 Specialprogram
P3 Dokumentär
Radiokorrespondenterna
Språket
Stil
Studio Ett
Söndagsintervjun
Tendens
Vetandets värld
Vetenskapsradion Forum
Vetenskapsradion Historia
Vetenskapsradions nyheter
Vetenskapsradions veckomagasin

Så ser min favoritprogramlista ut i SR-appen. Såvitt jag förstår kan man dessvärre inte logga in och ha sin lista även på webbplatsen, men i övrigt älskar jag funktionen. Vilka program har jag missat?

MDCCCXCVI Det vi inte vet om Kungsgatans historia är inte värt att veta

Tämligen oförberedd och idélös kom jag till Chriss på Salong Novo, där jag bokat tid för att göra en 30-talsfrisyr, men det var långt ifrån några problem med den saken, Chriss hade stenkoll och berättade att hon sett så mycket fram emot det här uppdraget och till och med hade pratat om det med sin man, som anklagade henne för att vara överengagerad i sitt jobb. Vågigt hår skulle man ha, och ganska kort, med eller utan hatt. Av två hattar hon tagit med hemifrån valde vi en och så fick jag en fejkat kort vågfrisyr. Det var ovanligt många kunder på plats i salongen och alla var nyfikna på vad som föranledde en så ovanlig makeover. Jo, två bibliotekarier har gått in för årets Stockholm läser-bok Kungsgatan till hundra procent och tänker nörda loss på 20-, 30- och 40-talstema inför publik – gissningsvis en handfull äldre damer – på tidskriftsavdelningen på Östermalms bibliotek. (Men de sistnämnda detaljerna sa jag inget om.)

När jag kom till biblioteket var Helena redan där, på gång att byta till 40-talsklänning med blombrosch, och vi satt ett tag vid varsin dator och satte ihop kvällens bildspel och skrev på våra manus, innan vi gjorde vårt bästa för att skapa en tekniskt fungerande och hjälpligt trivsam programhörna i en hopplös lokal. Syltkakor, mandelkubb och en orkidé från köket gjorde sitt till.

När allt var över – alla gamla Kungsgatsbilder visade, spännande detaljer berättade och intressanta texter upplästa, inför ett gäng damer, några herrar, mina vänner Sofia och Anna, totalt 16 personer – klappade vi oss själva ordentligt på axeln. Inte för att vi var proffsiga och förberedda, utan för att vi helt sonika höll föredrag ändå, trots att den ena knappt visste vad den andra skulle prata om.

MDCCCXCIV Dags för nattliga smörgåsrån

Höll nyss på att freaka ut av stress i och med att jag parallellt studerar Kungsgatan under tidigt 1900-tal, organiserar nästa lunch för hemlösa och bokar restaurang i London, samtliga uppgifter brådskande, vilket mina medmänniskor med rätta påminner mig om. Sedan stannade jag upp – jag är ju helt såld på Stockholms historia, det är en ynnest att få vara med i gänget som arrangerar hemlösluncher och lyxen att äta i London ska vi inte tala om. Visst, klockan är mycket och ögonen svider en aning, men här finns gott te, en ny sort som jag köpte i Portishead häromdagen, tulpanerna på bordet har slagit ut så där lagom just nu och eftersom jag ska vara uppe en stund till tänker jag lyssna på en eller två favoritlåtar medan jag värmer mer vatten och brer några smörgåsrån.

Nu känns det mycket bättre.

Medan jag knaprar på smörgåsrånen ska jag läsa igenom Sven Auréns betraktelse, publicerad 1938, om Kungsgatan som Stockholms Broadway. En fantastisk text. Sedan ska jag sova.

MDCCCXCIII Folk med kameror i biblioteket

Det är kul att vara tillbaka på Stadsbiblioteket! Vaddå, ni har hört det förr? Jo. Men jag kan säga det många gånger.

Och här är en anledning bland många – de täta mailen man får från Stadsbibblans informatör om vilka främmande element som rör sig i huset, med specialtillstånd att utföra diverse grejer. Den här veckan: Aftonbladet fotar och intervjuar Babels Jessika Gedin och Electric Banana Band spelar in video i en facksal.