MCMLXXXV Det blev Chef’s Table

20977190

Den kostnadsfria Netflix-perioden är över. Jag hann se ett The Tudors-avsnitt (ingenting för mig) och tre av sex avsnitt i Netflix-serien Chef’s Table, varje avsnitt ett porträtt av en berömd kock. Snyggt och välgjort. Ofta mycket större fokus på kockens privata bakgrund och livsfilosofi än på maten, men det behöver inte vara fel, och är nog en mycket medveten inriktning.

Det var vad jag fick ut av Netflix den här gången. Om något år kanske de låter mig titta gratis ett tag igen.

MCMLV Netflix igen

Har just startat en tredje gratismånad på Netflix, med ganska långa uppehåll emellan. Oj så mycket bättre vi blir hela tiden, säger Netflix, men hittar jag något att titta på? Nej. Vissa dokumentärer verkar intressanta, men när Kunskapskanalen pumpar ut intressanta program med en mycket, mycket snabbare takt än man hitter se dem står man ju inte precis utan.

Eftersom jag gillar Downton Abbey rekommenderar Netflix The Tudors. Ja, kanske. Det finns 38 avsnitt, så gillar jag den har jag att göra den här månaden.

MCMXXXVII Friast i världen?

Amerikanerna har så höga tankar om sig själva. Man vet inte om man ska glädjas eller uppröras. I West Wing, som jag återigen tittar maniskt på, älskar de att säga att de arbetar för ”the leader of the free world”, men just här tar Vita husets pressansvariga C.J. Cregg självglorifieringen till nya nivåer.

    

Det var nog knappt ens sant på nybyggartiden.

MDCCXXXVI Downton Abbey och vi som klistras vid rutan

Den senaste veckan har jag sett om Downton Abbey säsong 3 och det julavsnitt som följde för att fräscha upp minnet, därefter osedda säsong 4 och dess julavsnitt, för att i går komma ikapp helt hemma hos Lena, där vi såg avsnitt 1 och 2 av just nu SVT-sända säsong 5 (som också går i engelsk TV med två avsnitts försprång). Självklart tittade vi också på TV-cirkeln, det korta nördprogram som visas direkt efter veckans Downton Abbey-avsnitt, med analyser, spekulationer, åsikter och känslor kring intriger och figurer.

Och så nu i kväll avsnitt 3, varpå jag twittrade loss med hashtagen #tvcirkeln tillsammans med för mig okända människor samt TV-cirkelns programledare Johanna Koljonen. Antalet aktiva personer var precis lagom för att det varken skulle bli stiltje eller kaos, jag tror att alla som ville fick komma in i värmen och vara delaktiga i små trådar – vem ska Mary gifta sig med? Vem tog Mr Green av daga? Och hur mår Edith egentligen?

MXXVI Melker Melkersson

MelkerVarför finns det ingen fan club för Melker Melkersson? Eller en Facebook-sida, allra minst? Jag och Jenny F fortsätter vårt Saltkråkan-maraton – den senaste träffen var den fjärde – och så här med vuxna öron och ögon kan jag visserligen många repliker och miljöer utantill, djupt inbäddade som de ligger längst in i hjärnan, men samtidigt är allt lite annorlunda.

Nu när jag till exempel har läst Astrid Lindgrens fantastiska böcker om Kati och annat hon skrivit för ungdomar och vuxna har jag en helt annan känsla och känslighet för hennes stil. Och farbror Melker är ju så nära besläktad med både Kati och kanske Astrid själv. Tokrolig när han trillar i sjön, upprörd men ändå snäll när han ryter till åt den retsamma Tjorven, hjärtslitande uppriktig i kärleken till familjen – och hejdlöst underhållande när han häver ur sig de mest välformulerade repliker med matchande mimik. Hade det funnits en Melker Melkersson-sajt hade jag kunnat hämta lämpliga exempel därifrån, men nu finns det mig veterligen ingen sådan och jag vill inte riskera att citera fel ur minnet. Säg till mig när den sajten finns.

MXXI Hermans historia: Svenska Ostindiska Compagniet

3895”Resan runt Afrika till Kanton tog ungefär sju månader. Det var trångt ombord i den tropiska värmen, för där skulle inte bara finnas plats för de över hundra besättningsmännen. Fartygen medförde också en stor mängd levande djur. På ett av dem, skeppet Finland, har man registrerat följande menageri: 3 oxar, 1 ko, 26 får, 13 svin, 60 gäss, 58 ankor, 60 kalkoner och 172 höns. Djuren åts upp på vägen. Därför fanns det vid Godahoppsudden utrymme för förstärkning från boernas bondgårdar, och på Java inköptes 7 bufflar, 400 höns, 72 änder, 6 getter, 24 sköldpaddor.”

Herman Lindqvists 90-talsprogram om olika delar av Sveriges historia är riktiga favoriter. I bokhyllan står också åtta av hans böcker i serien ”Historien om Sverige”, där man kan hitta stycken som återkommer i programmen, som det ovan. Just nu tittar jag parallellt på den amerikanska historiska serien  ”America – The Story of Us”, som börjar med de första västerländska bosättarna och deras möten med indianerna, och trots att jag är mer intresserad av vad som hände lite längre fram i historien kommer jag nog inte att orka följa med så långt. Det första och enda program jag sett är outhärdligt flashigt, med högt tempo i musik och klipp och skådespelare som återger våldsamma episoder med mesta möjliga flåsiga dramatik. Nä, tacka vet jag Herman, som inlevelsefullt men seriöst berättar om hur det var när det begav sig, där han står posterad på en stockholmsgata eller ute på en hed eller i en exotisk hamn.

Just avsnitten om Svenska Ostindiska Compagniet är inte de jag tycker mest om i serien, men de är intressanta på sitt sätt. Till viss del handlar det om specifika levnadsöden, men mest är det en beskrivning av affärsverksamheten i stora drag, hur de svenska skeppen tog med sig spanska silvermynt till kineserna och på hemvägen fyllde lastutrymmet med porslin, te, konsthantverk och annat, hur pengar tjänades av högdjuren och enkla sjömäns liv sattes på spel, vad besättningen sysslade med ombord och iland. Med dåtidens språkbruk kallades allt kinesiskt indiskt, och, vilket jag tyckte var omåttligt skojigt, alla affärs- och myndighetsmän i Kina var olika slags mandariner. Jag fnittrade hysteriskt varje gång det pratades om diverse överstemandariner och den högt respekterade tullmandarinen.