Äntligen kan jag lägga Sanditon åt sidan

Ingen kan säga att jag inte gav ”Sanditon” en ärlig chans, TV-serien som inleds med och bygger vidare på Jane Austens romanfragment från 1817. Jag gav visserligen upp mitt i kampen och det blev en nästan halvårslång paus efter att jag stängt av mitt i avsnitt 5 i våras, strax innan den unga hjältinnan Charlotte ställer upp i den i övrigt helmanliga cricketmatchen. Jag fattar, jag fattar, den ödmjuka men företagsamma fattiga flickan från landet är samtidigt en Pippi Långstrump-figur, stark, rättrådig, egensinnig och bra på det mesta, hon bryter mot konventioner och slår alla med häpnad. Priset blir förstås att Charlottes hjältinneinsatser inte är ett dugg mer trovärdiga än när en manlig hjälte släcker en eldsvåda, stoppar ett slagsmål och fångar en tjuv innan TV-serieavsnittet slutar med att han klättrar upp i ett träd och plockar ner en kattunge. I Charlottes fall räddar hon hela staden Sanditons turistortsplaner från att gå i stöpet, förutom att hon står upp för de förfördelade, visar att beläsenhet är bättre än pengar, charmar stadens ungkarlar och tar hem cricketsegern åt sitt lag.

Omkring henne finns en rad sidohistorier med ett persongalleri som kan kallas färgstarkt. Eller grällt. Charlotte saknar Pippis käcka sturskhet – hennes lagom kavata frispråkighet i godhetens namn gör henne kanske snarare till en mer dämpad Anne på Grönkulla – men bland de mer utlevande bifigurerna har vi de lustiga, de ondskefullt intrigerande, de bortskämda, de driftiga och de hutlöst förmögna. De är klichéer, men de beter sig inte alltid som väntat, de kan till och med byta läger under seriens gång, och flera av dem står för frekventa skabrösa inslag. Eftervärlden har förstås ingen aning om hur romanen hade fortsatt om Jane Austen inte blivit sjuk och dött, men vi kan vara helt bombsäkra på att den inte liknat TV-serien från 2019.

Det hindrar visserligen inte somliga recensenter från att påstå att det här är något Jane Austen hade kunnat skriva om hon levt i dag. Ett anakronistiskt, överspänt mischmasch kryddat med incest? Nog för att hon har sina egna mönster och stereotyper, som de morska hjältinnorna och lyckliga sluten, men de förutsägbara elementen i det här manuset är istället starkt kopplade till politisk korrekthet i vår egen tid – vilket är synd, med tanke på att Jane Austen i original har mycket att säga som vi fortfarande kan läsa som progressivt – och när fyndig ironi ersätts med sarkasm, tokrolig men snäll humor med fars och ekivoka blinkningar, samtidens orättvisa samhällsordning med 2000-talets vänsterborgerliga ideal, ja, då är avståndet till Jane Austen ganska stort.

Seriens olyckliga slut har upprört många, men vid det laget brydde jag mig inte ett dugg om huvudpersonernas fortsatta öden. Sorgligast av allt var upptäckten att det faktiskt är samma man, Andrew Davies, som står bakom ”Sanditon”-serien och storfavoriten bland Jane Austen-filmatiseringar, ”Pride and Prejudice”-serien från 1995. Törs man ens hoppas på att det finns någon ny Austen-intresserad serieskapare där ute med mer originaltrogen inriktning?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s