Nu har jag sett klart de tre delarna i dokumentärserien Guldfeber på SVT Play, om ”stölderna på Myntkabinettet”, och egentligen om överdriven samlariver och stölder av sällsynta dyrbarheter överlag. Och om Myntkabinettet. Det är klart att det finns braskande inslag och djupt sorgliga aspekter, men en true crime-serie fri från mord och fysiska övergrepp, det är ändå uppfriskande.

En kollega och underordnad till den chef som står anklagad för stora stölder säger när hon blir intervjuad att han är en ”idiot” som föll för frestelsen, han kunde ju ha haft ett så bra liv. Det lät hårt när hon sa det, de båda hade ändå haft en nära kollegial relation, men det sammanfattar ju det man så ofta tänker när en respekterad person åker dit för en brottslig handling och på ett ögonblick blir klandervärd och patetisk i omvärldens ögon. Hur kan det vara värt det?

Historien om brotten och brottslingen är tragisk, på flera plan, men visst är den spännande att följa, det ska jag inte hymla med, och som bonus gläntas det på dörrar till dolda världar, samlarnas, handlarnas, ordnarnas. Inget kan slå Timmermansorden i elegans och kvalitet, menar en av dess medlemmar, det är Sveriges finaste sällskap för herrar. Jag respekterar traditioner, och kvalitet kan ju i somliga sammanhang vara något objektivt jämförbart, men vad som är finast är ju ändå upp till betraktaren. Så är det med mycket i de här kretsarna, även värdet på de historiska mynt som står i centrum för intrigen.

Poliserna i serien gillar jag nog mest, en kvinnlig och en manlig, som hämtade ur en deckare. Kompetenta, kanske lite för sympatiska och jordnära för att platsa i fiktionens värld. De kommer helt enkelt från verkligheten.