MDLXV Jag älskar böcker, men samlar inte på dem

20140528-233606-84966373.jpg
Tack och adjö till den här högen böcker, som nu hamnat hos Stadsmissionen.

För en tid sedan fick jag frågan om jag inte önskade att jag bodde större så att ett rum kunde avsättas som bibliotek. Frågeställaren utgick nog ifrån att så var fallet. Jag hade förstås tänkt på min relation till böcker många gånger tidigare, men när jag så här konkret skulle svara på frågan stod det extra klart – nej, det skulle jag inte prioritera. Plats i hemmet att samla böcker och bokhyllor på ett mer överskådligt och sammanhållet sätt – ja. Bibliotek – nej. Det skulle uppmuntra till ett boksamlande som jag är ganska säker på att jag vill undvika, hur frestande det än kan te sig ibland.

De böcker jag läser ut är för det mesta biblioteksböcker som jag då lämnar tillbaka på en gång. Är det böcker jag äger tar jag ofta med dem till Stadsmissionen. Därmed utgörs min brokiga boksamling av olästa böcker eller sådana jag vill ha kvar för att jag fått dem i present eller för att de är signerade eller speciella på något annat sätt. Den som skannar av mina bokryggar – de som inte står i skåp eller är gömda på annat sätt – får alltså inte precis en representativ bild av min litterära smak. (Inte den som kollar mina lästa böcker på exempelvis Boktipset heller, eftersom jag ofta läser de böcker jobbet kräver att jag läser, men å andra sidan tilltalas jag av idén att inte alltid välja sin läsning själv. Men det är ett helt eget ämne som jag får ta upp en annan gång.)

Att jag gärna gör mig av med böcker har förstås med platsbrist att göra, men det beror ännu mer på att fysiska böcker blir mindre och mindre betydelsefulla för mig. Älskar inte en bibliotekarie att omge sig med böcker? Jo, på sätt och vis, men jag kan ju inte tillgodogöra mig innehållet genom att titta på dem. Den som tror att man kan göra det borde testa att just jobba som bibliotekarie. På ett litet bibliotek, som Sture bibliotek, kan jag tycka att jag har full koll på beståndet, eftersom jag hela tiden ser böckerna, lär mig känna igen dem och ganska ofta har läst om dem – tills någon besökare ber om boktips och jag inser att det är väldigt få av alla dessa bekanta böcker som jag mer ingående kan beskriva och säga vad jag har för åsikt om. Nämligen de jag läst.

Jobbet som bibliotekarie har säkert också gjort sitt till för att jag ska undvika att samla på mig ett privat bokbestånd. Böcker är ju till för att läsas! De ska inte samla damm, hellre gå vidare till nästa läsare.

Nu ska jag läsa lite till i den tjocka romanen Fältöversten. Tjock om man läser den som fysisk bok, alltså. Jag har min i mobilen. E-böcker är förträffligt.

MDLIV Äntligen Donna Tartt

20140519-181132-65492956.jpg

Håll i er, här kommer ett skrytinlägg i genren ”o vad jag är berest, beläst, nere med Stockholms kulturelit och hela resten av Stockholm och, ja faktiskt, resten av världen”. Men mest handlar det om en efterlängtad kväll på Internationell författarscen.

Jag tog den grönmönstrade tygpåsen från Daunt Books i London – för att jag tyckte den matchade min just framgrävda second hand-kavaj från 90-talets Uppsala – och la ner plånbok, nycklar, ett litet paket lakrits- och kaneltabletter av det tyska lakritsmärket Kado köpta på den lilla biografen fsk Kino i Berlin samt mitt storpocketexemplar av den massiva The Goldfinch köpt på The English Bookshop på Lilla Nygatan i Gamla stan. Jag skulle nämligen äntligen få höra författarsamtalet med Donna Tartt, intervjuad av Jan Gradvall på Kulturhuset.

Redan för många månader sedan förkunnade Kulturhusets hemsida att Donna Tartt skulle besöka Internationell författarscen under våren, men medan alla andra litterära vårprogram spikades och biljetter såldes förblev Donna Tartt-programmet datumlöst och utan biljettförsäljning. Det snackades och spekulerades på Twitter – min personliga favorit var den ängsliga uppdateringen från tjejen som inte ville gå på ett eftermiddagsmöte, för tänk om Donna Tartt-biljetterna släpptes just då! – och många otåliga påtryckningar gjordes på Kulturhuset. Och så skedde det, man meddelade att biljetterna skulle släppas på webben klockan sex på morgonen torsdagen 20 mars till Donna Tartts framträdande söndagen 18 maj – och Twitter tystnade. Alla tycktes samtidigt inse att ju fler som nåddes av information om programmet desto större konkurrens om biljetterna.

Själv ställde jag förstås klockan och var bland de första som ryckte och slet i biljetterna, jag hade problem med själva betalningen – det måste ha varit trångt i cyberrymden – men i slutänden hade jag min biljett, till en plats allra, allra längst fram. Man hade klokt nog upplåtit Stadsteaterns stora salong istället för den vanliga hörsalen med färre, och onumrerade, platser. Jag bevakade försäljningen och såg att de allra flesta biljetterna, flera hundra, såldes första dagen.

Det var en sorlande, myllrande folkmassa kring och i salongen när jag kom dit, och väktare både här och där, vilket förvånade mig mycket. Vad trodde de skulle hända? Var det bara för att vi var så många hardcorefans? Fanns det något hot? Kräver amerikanska bästsäljande författares agenter väktare vid större framträdanden? Publikens sammansättning förvånade mig också en aning. Jag hade sett framför mig att alla platser skulle upptas av boktokiga kvinnor i min egen ålder, vi som var sexton eller däromkring när The Secret History kom på svenska, Den hemliga historien, och som låg vakna på nätterna och läste och förfasades över krypande obehagligheter bland studenterna på Hampden Collage i Vermont. Men det var en ganska blandad skara, olika åldrar, kvinnor och män. Donna Tartt är ju numera Pulitzer-prisad, för den senaste romanen, och kanske därmed extra välkänd, men den nyheten kom först långt efter att biljetterna sålt slut.

20140519-173403-63243018.jpgDet var fotoförbud under intervjun, så här ses Ingemar Fasth presentera kvällen.

Under intervjun framkom att Donna Tartt blev publicerad första gången när hon var tretton, då en dikt av henne i sonettform kom med i ett litterärt magasin hemma i Mississippi. Hon har också skrivit en essä om cheerleading, som hade legat länge i en byrålåda och som hon fick publicerad då hon blivit berömd efter utgivningen av The Secret History. Den skulle för övrigt bli film, var det tänkt, men det blev inte av, vilket Donna Tartt är tacksam för. Om The Goldfinch berättades att hon periodvis skrev på den i ett särskilt forskarrum på New York Public Library, där man hade ett möte med den ansvariga en gång om året då man genom redovisning av sitt arbete skulle hävda sin rätt att ha tillgång till rummet. Till skillnad från forskarna lånade Donna Tartt böcker inom vitt skilda ämnen, så hon fick förklara att hon faktiskt inte gjorde slumpmässiga lån för att det skulle se ut som att hon använde bibliotekets resurser, utan att det för hennes arbete behövdes litteratur om både Amsterdam och sportbetting. Men något om Stockholm blev det inte, som det ursprungligen var planerat. Vi fick även, till folkets jubel, höra att en ny bok var på gång.

Så fort intervjun var över reste sig alla och trängde sig mot utgången och signeringen. Jag hamnade någonstans i mitten av den långa kön som bildades och hade gott om tid att uppdatera och kolla läget på Twitter och Instagram. Särskilt för oss som var där utan sällskap blev det en tyst men ändå livlig ventilering, man taggade sina inlägg #donnatartt, responerade på varandras och undrade var i lokalen ens samtalspartner fanns, eller om de redan gått därifrån och satt på tunnelbanan. Med Maria T, tidigare i biblioteksvärlden, numera på Kulturrådet, och Josefine Lindén, nydebuterad författare som jag inte känner, men som jag tror att min förlagsengagerade vän Anna B är bekant med, hade jag en Twitter-diskussion om huruvida Donna Tartt som person är sympatisk eller ej. Det är det där som är så spännande med Twitter, man vet aldrig vilka som hakar på. Jag försökte hur som helst att inte låta mig påverkas innan jag själv kommit fram till själva signeringen. Erfarenheten blev positiv. Jag började förbereda mig långt innan det var min tur, starstruck som jag var, på att säga att jag varit ”a big fan” sedan jag var sexton och att jag som bibliotekarie rekommenderat The Secret History till unga läsare. Det blev … ungefär så. Hon såg väldigt glad ut, vi skakade hand, hon signerade min bok och berättade att hennes familjemedlemmar antingen jobbar på bibliotek eller tillbringar all sin tid där ändå. Sedan lämnade jag plats åt nästa nervösa beundrare, konstaterade att den väktare som stod närmast Donna Tartt var samma som den som patrullerade på Sture bibliotek på vårt jubileumsfirande för en vecka sedan och twittrade vidare, bland annat om att jag också noterat att en i kön fick ett biblioteksexemplar signerat. Det gillade mina medtwittrare. Jag gjorde samma grej när Erlend Loe var på besök i Kulturhuset för många år sedan, starstruck då också, särskilt efter att ha hört en av de bästa uppläsningar jag varit med på någonsin. Efter framträdandet fick jag en signatur i Hornstulls biblioteks exemplar av Fakta om Finland. Parallellt med twittrandet och instagrammandet (där jag såg många dokumenterade Donna Tartt-autografer i grön tusch eller i svart, som i min bok) deltog jag för övrigt i en ivrig Facebook-chatt med Lena och vår vän Marie i Köpenhamn, som vi ska hälsa på om en vecka. Nu återstår att välja stadsdel att träffas i.

När jag kom hem packade jag upp min nysignerade The Goldfinch, vari jag som bokmärke använder ett kvitto från den berlinska lilla street food-restaurangen Mammam, som serverar vietnamesisk mat på en kvällslivlig gata i Friedrichshain, och kollade det senaste av många mms från mamma och pappa på Malta. Sedan gjorde jag varm choklad på Whittard-chokladpulver från Bath med en stor vaniljmarshmallow från London och tänkte på förmiddagens predikan i Korskyrkan, om våra stora bekräftelsebehov, som får oss att vilja briljera med valda delar ur våra liv i sociala medier. Hrrm.

MDXXX Tillbaka till sekelskiftet

Stuckatoren
Vilket gäng vi blev på Slussens biblioteks läsecirkel i Stuckatörens våning! Jag hade glatt mig åt att flera av de anmälda inte hade namn som Elsabritt och Majvor – alla Elsabritt och Majvor är självklart välkomna, men eftersom den allra mest frekvent förekommande läsecirkeldeltagaren är en äldre, svensk kvinna var det roligt med flera utländskt klingande mansnamn i listan. Jag fick också uppfattningen att de kände varandra. Det gjorde de – det var tre italienska män, oerhört intresserade av stuckatur! Och Stuckatörens våning beboddes alltså från 1880-talet fram till 1920-talet av en familj där fadern var italiensk stuckatör. Dessvärre hade bara en i trion läst boken. Fast inte riktigt hela. Och så var det ytterligare en man och en kvinna i gruppen, som gärna påminde om att det var Henning Bergers Drömlandet vi var där för att diskutera, inte i första hand stuckatur. Och min chef, som för första gången var med på en av våra cirklar. Och så jag, cirkelnörd.

Drömlandet från 1906 handlar om sjuttonårige Helge och utspelar sig runt sekelskiftet 1900 på Norrmalm, Södermalm, Helgeandsholmen och Gamla stan. Är man särskilt intresserad av den tidens Stockholmsliv är boken en guldgruva. Här skildras byggnader och torg, vattnet som glittrar och himlen som skiftar, tidens yrken och samhälleliga hierarkier, familjeliv och granngemenskap – i detalj! Det finns en intrig, framför allt kring en arvstvist, men den är sekundär till de ingående och ofta sentimentala beskrivningarna ur tonårsperspektiv. Inget för den som vill ha en spännande bladvändare, men nostalgikern kan här ge sig hän totalt.

MDXXI Babel med Torgny, Sigge och Gunilla

20140417-002352.jpg
Här sitter Torgny Lindgren, Sigge Eklund, Jessika Gedin och Gunilla Brodrej och småpratar under Babel-inspelningen medan Helen Sjöholm sjunger säsongens specialkomponerade Benny Andersson-melodi, i dag med text av Beate Grimsrud, i ett inslag som vi i publiken ser på skärmar.

Maxad kulturnamedropping, eller hur?

Det gick lätt att gissa vilka i publiken som tillhörde Torgnys respektive Sigges fan club, och det var Torgnys fans som märktes mest. Vilket inte var så konstigt. Sigge var seriös under intervjun, inte alls svår, men allvarlig. Publiken kunde bara lyssna andäktigt. Torgny var istället klockren mysfarbror och lockade fram skratt efter skratt från tanterna i bänkarna. Jag vet inte om Gunilla också hade en fan club, det är ju inte omöjligt. Hur som helst så hade jag läst en intervju med henne i Fyrahundrafemtio och var hyfsat insatt i hennes bok Shopstop, om ett år utanför konsumtionssamhället. Trevligt nog hade hon några för mig nya detaljer att dela med sig av, så att det inte blev som vanligt – samma författare berättar samma saker om samma böcker i Babel och Lundströms bokradio och i landets få litterära magasin och så kan det bli ytterligare repriser om man hör dem prata i Kulturhuset eller vid andra evenemang, i någon bokhandel eller något bibliotek.

På söndag kväll får man se hur Babel-programmet blev.

MDXX En Drömlandet från 1909

BergerIngen kommer att ha ett snyggare exemplar av Henning Bergers Drömlandet på läsecirkeln nästa vecka! Den kom ut på nytt 2011, med ett ganska fult omslag om man frågar mig, och eftersom jag hade problem att få tag på ett av Stockholms stadsbiblioteks exemplar (varav de flesta är fula nya) till mig själv efter att cirkeldeltagarna fått sina har jag nu lånat den här snygga boken som stod i Stadsmuseets bibliotek.

MDVIII Bara om det gäller Stockholmsundulater

Inte för att jag vill driva med seriösa författare och förläggare, men jag blir ibland smått irriterad och ibland full i skratt när jag läser all reklam för nyutgivna böcker som landar i inboxarna för Sture respektive Slussens bibliotek, båda starkt profilerade. Om vi vill köpa ryska klassiker till stockholmsinriktade Slussens bibliotek? Nej. Och inte undulatböcker heller, hur bra de än är:

”Vi är glada att Stockholm har köpt in vår nyutkomna bok ‘Undulaten som sällskapsfågel – en färggrann liten personlighet’. Vi hoppas att de av era bibliotek som ännu inte har köpt in undulatboken, frågar de bibliotek som redan har köpt in boken, vad de tycker och anser om kvalitén på boken. Det vore ju tråkigt om ni skulle missa tillfället att delge era låntagare en modern undulatbok som passar hela familjen, även barn från 10 år och uppåt.”

Gör lite research samtidigt som ni samlar på er biblioteksadresser. Det skulle uppskattas.

MDI Releasefest för Blodapelsin

20140404-111155.jpg
Det blev en stor produktion på ett litet bibliotek, den i många avseenden roliga och lyckade releasefesten för Anna Vogels roman Blodapelsin. Anna själv hamnade vid mixerbordet, monster till högtalare monterades upp och Salomon fick provprata medan de ställde in ljudet. Under ett bra tag lät det som att de spelade in en skräckfilm i undervattensmiljö, men det ordnade upp sig. Anja Bigrell och hennes basist Jesper Skarin fick till det så det aldrig låtit bättre på Sture bibliotek.

20140404-111212.jpg
Vi tror att det var ungefär 50 personer på plats för att gratta Anna och ta del av programmet. Glad stämning, många blommor.

20140404-115346.jpg
Efter uppläsningar och musik och paus för mingel och signering tog en kort paneldebatt vid, om att applicera Bechdeltestet på litteratur (istället för på film, där det vanligen används). Från vänster: Filmkritikern Isabelle Espinoza, litteraturvetaren Katarina Carlshamre, författaren och förläggaren Karin Ström (syster till Anna) och artisten Anja Bigrell.

20140404-111255.jpg
Det dracks blodapelsindricka.

20140404-111302.jpg
Och varsin blodapelsinpava, samt blommor, gick till mig och Salomon. Fin överraskning. En samarbetspartner som verkligen belönar oss värdar och medarrangörer. Tack förlaget Aglaktuq!

MCDXCI En kväll på Kåkbrinken, och i Kairo

20140325-233122.jpg
För ett år sedan var jag för första gången med på en av seriebokhandeln Comics Heavens läsecirklar och i kväll var jag på en till träff. Jag tror att det var idel stammisar och jag. På mina typiska läsecirkelträffar i biblioteksregi är de äldre damerna i överlägsen majoritet. Här, i butikens lagerlokal i en Kåkbrinkskällare, var medelåldern låg och könsfördelningen jämn. På biblioteken: Vi pratar stil, språk och händelseförlopp. I källaren: Genus och stereotyper. På biblioteken: Mysstämning med fikat som en naturlig beståndsdel och en diskussion som kan bölja både upp och ner. I källaren: Fika, så klart, men framför allt intensiv diskussion.

Källaren i fråga var för övrigt ny för mig. Bedoirsgränd var adressen förra gången och den här gången alltså Kåkbrinken, men även här var trappan ner farligt brant och valven gamla.

Jag ska inte säga att jag aldrig skulle ha läst seriealbumet Cairo av G. Willow Wilson om jag inte anmält mig till cirkeln – ibland breddar jag mitt ordinarie spann, inte minst när det gäller grafiska romaner – men det är inte min favoritgenre. Äventyr, saga, myt och magi. Men det var en underhållande berättelse, och jag tror inte att jag uppskattade den enbart för att den utgjorde en paus i plöjandet av kurslitteratur, ett tvärt kast från frihetstidens Stockholm till legendernas Kairo. Å andra sidan kunde själva cirkelmiljön inte har varit mer i linje med mina studier. Total samklang, total kontrast.

MCDXC Tysk-spanska Läsesalong Pilen

20140324-224339.jpg

I dag hade Läsesalong Pilen sin första öppetdag, Goethe-institutets och Cervantes-institutets gemensamma bibliotekslokal. Båda har haft sina bibliotek högre upp i huset på Bryggargatan 12A, men har nu flyttat ner i gatuplan. Med sitt centrala läge, studieplatser längs med fönsterraden och öppettiderna 11-20 måndag till torsdag önskar jag dem en strid ström av litteraturintresserade, Tyskland- och Spanien-intresserade, studerande och förbipasserande besökare. Officiell invigning torsdag 3 april.

Jag återlämnade en film och en skiva och blev av bibliotekarien Maria frestad att plocka på mig diverse litteratur, film och musik inför den kommande Berlinresan, samt påskgodis.

20140324-224347.jpg

Men i kväll fördjupar jag mig växelvis i Stockholms historia – hemtenteinlämningen kryper närmare – och seriealbumet Cairo inför morgondagens läsecirkel. Som jag ska delta i, inte leda. Lyx.

PS För alla som undrar – i bokhyllebilden är det en del av en bortre bokhylla som syns uppe till vänster. Det är inte en sektion för miniböcker.