MDLXXXIII Det anade inte Björn Skifs 1977

I kväll var det Seriedebutbar på Stadsbiblioteket, det återkommande evenemanget där debuterande serieskapare intervjuas om sina verk. Serieälskaren Patrik höll i trådarna.

Ett av de roligaste inslagen, om man frågar mig, var när en av serietecknarna, som svar på frågan vad han har på gång nu, berättade att han håller på att skapa ett antal serieberättelser utifrån konvolutbilden till Björn Skifs skiva ”Watch Out!”. Han beskrev hur den såg ut, Björn Skifs vid hissen och personen i trappan, vars gest han härmade. Jag kunde inte låta bli att googla fram bilden. En så härligt random inspirationskälla.

”Watch Out!” kom 1977. Här finns smakprov.

MMCCCXCV Patience, äntligen

PATIENCE_FC_Colors2 copy

Så kom den äntligen, Patience på engelska till Sture bibliotek, ett bra tag efter att den svenska översättningen anlänt, märkligt nog. Av Daniel Clowes har jag tidigare bara läst Ice Haven och Ghost World (och sett filmen med samma namn), men när den kommande utgivningen av Patience blev uppmärksammad på olika håll sveptes jag med och började längta jag också.

Det är småstads-USA, som tidigare, och jag måste säga att jag är glad att jag inte läste några recensioner, för det dramatiska genrebytet några sidor in i berättelsen blev en chock. Det är fortfarande inte klassisk superhjälteserie, en inriktning jag i allmänhet hoppar över, men ändå långt ifrån diskbänksrealism. Jag började i morse, har läst stötvis i informationsdisken och blev klar i kväll. Nu säger jag inte mer. Läs den, om du törs!

MMCCCLXVII Tack vare Rocky

Är ingen Rocky-läsare till vardags, men i dag utrangerade jag vårt äldsta Rocky-album, nummer 22, från Sturebibblan och började bläddra. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle skratta högt åt det som hände på Utøya, men när jag kom till ruta tre på sidan 45 …

MDCCXCIX The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists

250px-TheGreatNorthernBrotherhoodOfCanadianCartoonists-coverDen som redan från början är intresserad av kanadensiska tecknade serier genom tiderna kan nog läsa The G. N. B. Double C (The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists) av den levande legenden Seth med stor insikt och behållning. Vi vars kunskap är begränsad (till ett par nu verksamma kanadensiska serietecknare, som Seth) kan läsa den med behållning, men utan att ha en aning om vilka delar som stämmer, vilka som är påhittade och vilka som är överdrivna. En jagperson, misstänkt lik Seth, berättar om seriesällskapet The G. N. B. Double C, dess forna glansdagar under 1900-talets mitt, vilka de framträdande medlemmarna var, vilka seriefigurer de tecknade och vilka verk som ingår i sällskapets enorma arkiv. Mot slutet erkänner berättaren att han bättrat på historien en del, att sällskapet inte är så stort som han påstått och att glansdagarna aldrig riktigt var så glänsande.

En och annan av seriehjältarna som porträtteras verkar ha funnits, men de flesta lär springa ur Seths fantasi, eller vara varianter eller ihopblandningar av seriefigurer ur den den verkliga kanadensiska seriehistorien.

För Seth är det här ett naturligt område att redogöra för och fantisera kring. För en svensk, lagom serieintresserad person är läsningen av The G. N. B. Double C en skönt spejsad och nördig djupdykning i okända vatten.

MDXCII En hel hög grafiska romaner att längta hem till

20140619-204016-74416581.jpgAtt besöka bibliotek inkognito är bland det bästa jag vet. För några dagar sedan gick jag till Serieteket i Kulturhuset, där jag för det mesta, men inte alltid, kan röra mig oigenkänd. Jag gick fram till killen som satt i informationsdisken, samtidigt som jag försökte hålla mig utom synhåll för en bibliotekarie jag är bekant med, frågade efter en grafisk roman jag kollat upp och bad också om att få några boktips i liknande stil. Killen tog sig an uppdraget med stort engagemang. Till att börja med nämnde han ett antal serietecknare och titlar som jag redan plöjt, och jag kände mig som en sådan där besvärlig besökare som man får anstränga sig mycket för att ge god service, men så gav han lite friare förslag från andra avdelningar i biblioteket och det fanns förstås en hel del som jag inte kände till sedan innan. Vi gick runt mellan hyllorna och jag fick famnen full av intressanta böcker, varav jag redan kommit igenom den extremt snabblästa The Gigantic Robot av favoriten Tom Gauld och halvvägs in i Relish – My Life in the Kitchen av Lucy Knisley, en uppväxtskildring blandad med recept.

Som tur var fick bibliotekarien på en gång en fråga från en annan besökare, annars fanns risken att han hade erbjudit sig att låna ut böckerna åt mig över disk. Nu kunde jag istället gå bort med dem till utlåningsautomaten och slapp därmed räcka över mitt lånekort till honom, där det framgår att jag är personal inom Stockholms stadsbibliotek. Jaha, och var jobbar du? Jo, hrrm, på Sture bibliotek, där jag bland annat köper in serier …

MCDXCI En kväll på Kåkbrinken, och i Kairo

20140325-233122.jpg
För ett år sedan var jag för första gången med på en av seriebokhandeln Comics Heavens läsecirklar och i kväll var jag på en till träff. Jag tror att det var idel stammisar och jag. På mina typiska läsecirkelträffar i biblioteksregi är de äldre damerna i överlägsen majoritet. Här, i butikens lagerlokal i en Kåkbrinkskällare, var medelåldern låg och könsfördelningen jämn. På biblioteken: Vi pratar stil, språk och händelseförlopp. I källaren: Genus och stereotyper. På biblioteken: Mysstämning med fikat som en naturlig beståndsdel och en diskussion som kan bölja både upp och ner. I källaren: Fika, så klart, men framför allt intensiv diskussion.

Källaren i fråga var för övrigt ny för mig. Bedoirsgränd var adressen förra gången och den här gången alltså Kåkbrinken, men även här var trappan ner farligt brant och valven gamla.

Jag ska inte säga att jag aldrig skulle ha läst seriealbumet Cairo av G. Willow Wilson om jag inte anmält mig till cirkeln – ibland breddar jag mitt ordinarie spann, inte minst när det gäller grafiska romaner – men det är inte min favoritgenre. Äventyr, saga, myt och magi. Men det var en underhållande berättelse, och jag tror inte att jag uppskattade den enbart för att den utgjorde en paus i plöjandet av kurslitteratur, ett tvärt kast från frihetstidens Stockholm till legendernas Kairo. Å andra sidan kunde själva cirkelmiljön inte har varit mer i linje med mina studier. Total samklang, total kontrast.

MCCXLVI Stockholm i serier

20130819-000202.jpg
Min sista vandring under årets Kulturfestival blev ”Stockholm i serier” med Seriefrämjandets Ola Hammarlund. Gruppen var en kul mix av seriefantaster (ja, man såg det på dem) och ordinarie stadsvandringstanter och så jag, som är både och. Vi gick runt i city och blev visade många exempel på tecknade serierutor föreställande Sergels torg, NK, Kungsträdgården, slottet och andra typiska miljöer. Ett och annat verk var okänt för mig och jag fick goda uppslag till kompletteringsbeställningar inför öppnandet av Slussens bibliotek.

MXCVII Dockwood – snygg höstmelankoli

Dockwood-coverÖppna Dockwood och träd in i en melankolisk, lövfrasande höstvärld i sydöstra England. Det är småstad, vardag, halvtrista jobb, ett långsamt liv. Och det är superdupersnyggt. Den unge mannen i köket på Elmsview Nursing Home. Skolpojken som har sin tidningsrunda på Nettlefield Road.

Boken består av två tecknade noveller i gråblått och blekrött.

Den amerikanske serietecknaren Chris Ware om Dockwood: ”[T]he radiant and glowing Dockwood is Jon McNaught’s loveliest argument yet for the beauty of just being alive.”

Och Seth, serieskaparen vars bok jag cirklade om förra veckan, säger: ”McNaught’s comics are slow, quiet and very sensitive to place and time. The work is certainly poetic but not precious or twee. And the drawings are beautiful. Masterful stuff for someone so young.”

MXC Bland serienördar i en källare

20130421-201754.jpg
I torsdags, vilket rapporterats, kom bloggkompisen Linda förbi Sture bibliotek med ett par nystickade vantar åt mig. Samma kväll skulle hon och hennes kollega Matilda leda en seriecirkel. Det är seriebokhandeln Comics Heaven på Stora Nygatan i Gamla stan som för en tid sedan började med cirkelträffar för att diskutera serieläsning. I mars var första träffen och nu var det den andra. Det här tilltalade mig på flera olika sätt. Som generell läsecirkelnörd var jag sugen på att komma bara för att det var en cirkel, som serieläsare var jag intresserad av vad Comics Heaven skulle kunna bidra med i cirkelfloran och vilka som skulle dyka upp, som bekant med Linda (och cirkelledarräv) hade jag försökt att mailledes supporta inför inför uppstartandet och var förstås intresserad av att ta del av utfallet och som särskilt stort fan av melankoliska grafiska romaner tecknade i dova färger med 40- och 50-talsinfluenser förstod jag så snart jag fick tag på den aktuella boken att den skulle falla mig i smaken. Det var It’s a good life, if you don’t weaken av Seth. Jag fick den något drygt dygn före cirkelträffen, men hade inte anmält mig, på grund av oviss boktillgång och olämpligt jobbschema. Å andra sidan var jag ju intresserad av boken även utan cirkel. Men när Linda mailade på morgonen om vantleverans frågade jag om det fanns plats och det gjorde det. När jag kom till jobbet frågade jag kollegan om jag fick gå tidigt och det fick jag. Därmed var det bestämt och jag läste de sidor jag hade kvar under dagen.

Utöver alla nämnda goda skäl att delta hade jag fått veta att platsen för träffen inte var själva butiken, utan ett källarvalv med ingång runt hörnet, på Bedoirsgränd. Jag hade kunnat delta i nästan vad som helst som skulle äga rum i ett källarvalv på Bedoirsgränd. När jag hade hastat iväg från jobbet någon kvart före stängning letade jag upp den svarta, låga dörren som stod på glänt med en till dörr direkt innanför och därefter en brant trappa ner. Där, under tegelvalv från okänt århundrade, satt vi, åtta personer, fyra tjejer och fyra killar (en fördelning vi aldrig uppnår på bibliotekens cirklar), och fikade och pratade. Till min stora förvåning var vi två som var störtförtjusta i boken – jag och Linda – medan de övriga ogillade den olika starkt. Att hantverket var bra erkände alla, men omdömena påverkades oundvikligen av vilka genrer vi föredrog, och här var superhjältefans i majoritet. Någon vidare action förekommer inte i boken, särskilt inte om man jämför med slagsmålsserier. Någon sa att den var som ”Seinfeld utan humor och vänner”. Det tyckte jag var att gå lite långt. Handlingen i It’s a good life, if you don’t weaken går ut på att en karaktär vid namn Seth, som är serietecknare, blir besatt av en annan serietecknare, Kalo, som lyckades få in en serieteckning i The New Yorker på 40-talet men i övrigt är helt okänd. Det är till lika delar en personskildring av Seth själv och intrig, jakten på Kalo.

Två tips: Läs boken (låna ett ex!) och håll koll på Comics Heavens kommande källarträffar i butiksbloggen.

Downloads3
På väg från cirkeln passerade jag Gamla stans bibliotek där lamporna var på ett bra tag efter stängning. Det visade sig att hängning pågick inför en utställning som är en del av Stockholms Internationella Seriefestival, med start i morgon måndag. ”Astoria” heter den och beskrivs här som en ”utställning om serier och musik”. Tips nummer tre, alltså.