DCCCXVII Förlagspresentationer

Vid vissa sällsynta tillfällen får Stockholms stadsbiblioteks personal chansen att höra förlag presentera sin utgivning och i dag var en sådan dag. I Tessinsalen på Stadsmuseet fick vi höra både förläggare och författare prata böcker.

Författarna vi fick höra var Jonas Malmborg som presenterade sin roman Fältöversten (en av mina tre arbetsplatser, i och med att Östermalms bibliotek är inrymt i Fältöverstens lokaler), Lawen Mohtadi pratade om Den dag jag blir fri om Katarina Taikon, Sara Kadefors om Kast med liten kniv, en roman vars inspiration var ett ovanligt öppenhjärtigt och avslöjande samtal med hennes lillebror, Mariette Glodeck – i hatt – berättade om sin chick-lit-roman Den sista dagen i december och Johan Hedenberg kunde inte hålla tårarna tillbaka när han berättade om sin barndomsväns öde i Lill-Tarzan å jag.

20120904-130417.jpg
Bonniers förlag presenterar Leif Zerns Kaddish på motorcykel.

20120904-130459.jpg
Piratförlaget satsar på gamla böcker i nya kläder.

20120904-130542.jpg
Sara Kadefors.

20120904-130559.jpg
Johan Hedenberg.

CDLXIV Nina Hemmingssons själsfrände Birgitta Medelius

Stadsbibliotekets Själsfrände-serie avslutades för säsongen häromkvällen. Konceptet är att en författare eller annan konstutövare som arbetar med ord bjuds in för att intervjuas om ett författarskap som han eller hon inpirerats särskilt av. Jonas Hassen Khemiri valde James Baldwin, Sissela Kyle valde Selma Lagerlöf, Anneli Jordahl valde Marianne Alopaeus – och i tisdags berättade Nina Hemmingsson om poeten Birgitta Medelius. ”Jag frågade mina litterärt intresserade – mina väldigt litterärt intresserade – vänner, men ingen av dem hade hört talas om Medelius”, sa intervjuaren Harald Hultqvist, som också konstaterat att det fanns väldigt lite information att tillgå om poeten som gav ut några få böcker på 1980-talet. Men Nina Hemmingssons mamma och Birgitta Medelius syster var vänner så böckerna fanns i hemmet, och tonåriga Nina blev alldeles tagen av dikterna, som förmedlar förhållandevis okomplicerade bilder, lätta att se framför sig, trots svåra ämnen. När Birgitta Medelius skrev dikterna led hon av cancer.

”Jag har svårt att säga vad jag inspireras av, men jag vet att jag influeras”, sa Nina Hemmingson, och när en tjej i publiken under frågestunden ville veta vilka andra författare, förutom Birgitta Medelius, hon hade kunnat välja som själsfrände, svarade hon att det inte hade kunnat bli några andra alls. Inte för att det inte finns författare hon gillar, utan just för att hon inte kan urskilja någon direkt inspirationskälla. Så när hon fick frågan om att medverka tänkte hon tacka nej, tills hon kom på att Birgitta Medelius var det självklara valet.



Jag tittar nu i bibliotekskatalogen och ser att inte alla men åtminstone några av Medelius-exemplaren är utlånade. Sannolikt har de hittills stått orörda ganska länge. Själsfrände-serien är en del av en satsning på mindre lästa böcker och författarskap (även om inte alla som blivit utvalda av de inbjudna gästerna varit bland de mindre kända). Tanken är helt rätt. Det handlar om att man uppmärksammat (och, antar jag, vill motverka) den trend som kallas ”den långa svansen”, nämligen att några få författarskap läses av jättemånga och jättemånga författarskap läses av några få. I ett diagram blir det en kurva som först har en hög topp och sedan planas ut i en lång, tunn ”svans”. Trenden gäller inte bara litteratur, utan alla möjliga områden där det dels finns listettor och dels den stora massan okända aktörer eller produkter, och försäljning via internet har gjort att man fångat upp och tjänar pengar även på svansdelen av diagrammet, i och med att smala produkter och personer med smala intressen nu kan hitta varandra. (Den som är mer bevandrad i modern sannolikhetslära får gärna rätta mig om jag beskriver fenomenet fel.)

Jag är helt övertygad om att det bland de tusentals sällan lästa böckerna i Stadsbibliotekets magasin finns mängder av bortglömda pärlor. Mitt förslag är att programmet Boktipset kommer tillbaka på TV, att det sänds varje dag och att alla böcker som presenteras är minst tjugofem år gamla.


Och i samband med det måste jag berätta historien som cirkulerade på Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala när jag pluggade där några terminer under 90-talets andra hälft, nämligen att en grupp studenter, som hade Stefan Mählqvist (mannen i Boktipset-soffan) som lärare, inför en föreläsning hade kommit överens om att sitta i salen allihop när han kom in och ackompanjera hans entré med ”Ninna-ninna-ninna-na”. Stefan Mählqvist gick lugnt fram och började föreläsningen utan någon som helst kommentar. Han måste ha hört den några gånger för mycket.

CDXXX Skotska författare – och mig – emellan

Oj. Påkommen.

FitzHelen Helen FitzGerald
Hey @writerkcampbell – our twitter conversation yesterday is in a blog! We need to be careful… theomis.com/tag/forfattare/

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen But we’re so boring…

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell I am, you know. Never even killed anyone.

theomis Sandra Sporrenstrand
@FitzHelen @writerkcampbell I hope you don’t mind! It was hilarious! : )

FitzHelen Helen FitzGerald
Not at all @theomis! Just feel pressure to be more interesting on twitter now, hey @writerkcampbell?

theomis Sandra Sporrenstrand
@FitzHelen @writerkcampbell Just keep tweeting and us fans of Glaswegian writers will be happy. : )

FitzHelen Helen FitzGerald
Will do! @theomis @writerkcampbell

writerkcampbell Karen Campbell
@theomis Not at all! Flattered u thought our mad witterings were interesting! And, if my husband does axe me – there’s now plenty evidence!

Helen, Karen, if you see this: Thank you for amusing us with your mad witterings, and don’t worry, I won’t keep pasting your tweets into my blog. (I think.)

CDXXVIII Skotska författare emellan

I går pratade jag med en kollega i lunchrummet om kändisar och stjärnstatus kontra folklighet. Jag minns fortfarande ganska exakt hur dialogen vindlade sig dit, och bara för att jag gör det tänkte jag redogöra för hela associationsflödet.

Kollegan skulle samma kväll flyga till London och sa att hon tidigare flugit till London på kvällstid i klart väder och kunnat titta ut över den upplysta stan och känna igen sevärdheterna ovanifrån. Då berättade jag om hur jag och Annika såg London från ovan dagtid när vi mellanlandade där på väg hem från New York för ett par veckor sedan, och lika klart var det när vi kom till Stockholm, så vi såg Globen och slottet och innerstadsöarnas former. Men vi satt på fel sida av planet för att kunna se Kungsholmen, så jag kunde inte försöka leta upp mitt hus. ”Sprang ni inte över till andra sidan av planet, entusiastiska som barn, och försökte titta ut?” undrade kollegan. Nja, sa jag, i vår del av planet satt ett gäng asiatiska affärsmän i kostym som var på väg till ett viktigt möte med Saab, vilket kostymmannen bredvid Annika berättade, så även om de verkade trevliga kanske inte ens första tanke var att klättra över dem och tränga sig fram till motsatt fönster för att speja ner på Kungsholmen. Kollegan kommenterade det speciella med att hamna på samma plan som de där affärsmännen, som kanske är just de personer vars affärer man läser om i tidningen, och mindes hur hon och hennes man en gång var på samma plan som det brittiska rockbandet Slade (här framgick det att jag är något yngre än kollegan, med tanke på att jag inte visste vilka det var). Det konstiga, tyckte kollegan, var att medan hon och maken satt med stora ögon verkade ingen annan bry sig. Men så är det ju numera, särskilt i Sverige, konstaterade vi, att man snarast gör sitt bästa för att verka helt oberörd när någon känd person är i närheten. I USA, sa jag, tyckts det vara kutym att kända artister framträder på en scen, hämtas upp av en limousine direkt utanför arenan och åker raka spåret till sitt hotell, medan man i Sverige inte sällan kan mingla med personerna från scenen när de spelat klart. Folklighet verkar vara mer eftersträvansvärt än oåtkomlighet. Jo, sa kollegan, att det är trenden har hon verkligen blivit varse genom sin tonårsdotter, som räknar med att hon efter att ha sett sina idoler framträda på Gröna Lund ska kunna få en pratstund med dem, och om någon av dem inte visar sig efter konsertens slut blir hon lite sur och tycker att det är sniket.

Finns det någon koppling mellan det här och sociala medier? undrade vi båda. Det är ju så lätt att ha anspråkslös kontakt med nästan vem som helst numera och avstånd och gränser mellan producent och konsument, idol och beundrare, börjar upplösas.

Varför jag berättar just det här just nu? Jo, jag såg en dialog mellan de skotska författarna Karen Campbell och Helen Fitzgerald på Twitter i dag, just de två som jag och Sofia lyssnade på på The English Bookshop för ett par månader sedan. Man kan alltså inte bara komma i kontakt med dem på ett enkelt sätt (Karen Campbell skrev jag till efter författarprogrammet och fick svar), utan också följa deras kommunikation med varandra. Så här såg deras respektive tweets ut i eftermiddag.


writerkcampbell Karen Campbell
Should I be very afraid? Without telling me, my husband has just bought an axe. #gowildinthecountry

FitzHelen Helen FitzGerald
Finally sent YA manuscript to agent. Now: wait for notes so I can do rewrite 43 then send to editor for notes/rewrite 44.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen r u having a nice day then?

FitzHelen Helen FitzGerald
Hello @writerkcampbell! Just pressed send – now what? Have had too much coffee to rest.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen u need to get a dog – v head-clearing when you go on long windy walks!

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell Or an axe.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen I keep hearing the music for The Shining playing in my head….

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell Here’s Dougie. We need to come down and check on you.

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen yes! you do. Gimme dates you’re free. Quick. Before I die.

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell I’ll email you x

writerkcampbell Karen Campbell
@FitzHelen Too late…he…got…me. Splat

FitzHelen Helen FitzGerald
@writerkcampbell Giggling. Be terrible if it’s true. It’s not, is it?

CCCLIII The Queens of Scotland

imageDet finns massor av folk som gillar att gå och lyssna på författare som pratar om sina böcker, de är bara inte så välrepresenterade i min bekantskapskrets, så att få frivilligt sällskap är värt mycket. Vid kyrkkaffet sa jag till Sofia att jag under eftermiddagen skulle gå till The English Bookshop och höra två skotska författare läsa ur och berätta om sina alster, och Sofia, som praktiserade i Glasgow under sin utbildning till socionom, frågade genast om hon fick följa med för att få höra lite skotsk engelska.

image image

Karen Campbell läste ur After the rain, en av böckerna i en serie om en uniformerad kvinnlig polis i Glasgow, precis som författaren själv var under sex års tid. Jag har den hemma (ser den på nattduksbordet just nu), hittills oläst. Helen Fitzgerald läste ur The donor, en sorglig historia om två tvillingtjejer i tonåren som får veta att de lider av en njursjukdom och deras pappa som gärna skulle mista livet för att kunna donera en njure var till döttrarna. Båda författarna blev också intervjuade om sina böcker och författarskap av Helena Dahlgren, som verkade vara ett stort fan av dem båda.

imageTiffany, butikens mest entusiastiska medarbetare, hade naturligtvis bakat kakor, och det bjöds också på ost och kex. Publiken var inte särskilt stor, men det blev ändå lite mingel före och efter, trevligt och charmigt som vanligt. Sofia köpte ett exemplar av The donor, fick det signerat och passade på att berätta lite om sin vistelse i Glasgow, tyckte jag att jag hörde i öronvrån.

CCLXXXIX Nathan Larson på The English Bookshop

Med flera pågående ska jag ändå unna mig att börja på en ny bok. Det står mellan The Boat av Nam Le, Ru av Kim Thúy och The Dewey Decimal System av Nathan Larson. Stressen över att inte ha läst The Boat börjar nästan lägga sig, även om den väl fortfarande är lika läsvärd som alla var överens om, Ru känns hyfsat aktuell fortfarande och The Dewey Decimal System har jag över huvud taget inte hört folk prata om, men snart kommer den i alla fall på svenska.

Den sistnämnda marknadsfördes med ett trevligt program på The English Bookshop i går kväll. Tiffany hade bakat kakor som vanligt, och Pringles och root beer skulle sätta lite extra amerikansk prägel på kvällen. Det behövs inte särskilt många personer för att den lilla butiken ska fyllas. Jag var där med Lena W och vi gick runt och plockade och pratade och åt kakor medan fler och fler trängde sig in.

Så fick Nathan Larson ordet, rockkille i svart, gift med Cardigans-Nina, helt ny i boksvängen. Det var svårt att placera honom i ett lämpligt fack. Han höjde sin root beer och inledde med att fråga hur många svenskar som tycker att det är gott. Inte många. ”Inte min fru heller”, sa han, ”hon tycker det smakar som flytande tandkräm, men vi amerikaner gillar konstgjorda smaker.”

Sedan visade han upp sin bok och sa att ordet ”dystopia” användes om den (faktiskt används det av samtliga tre personer som på baksidan beskriver och berömmer innehållet), men själv hade han inte vetat vad det betydde förrän nu. Oj, vad gör killen i bokbranschen, hann jag tänka innan jag insåg att han faktiskt inte stod och visade sig okultiverad utan ödmjuk. Han gjorde överlag ett väldigt ödmjukt intryck. Om jag förstod det rätt hade en vän till honom startat ett förlag och bett honom skriva något, vilket han fick tid att göra då han var hemma under sin frus svåra graviditet. Resultatet blev en thriller med sci-fi-inslag i ett New York som drabbats av en svår katastrof. Samtidigt som han berättade om den, dess tillkomst och handling, vävde han in berättelser om sig själv, till exempel om hur han i 19-årsåldern hade varit arbetslös, liksom hans vänner, och de var rädda att det innebar att de skulle bli inkallade som soldater. Hans pappa hade krigat. Hans farfar hade krigat. Men han slapp. Trots allt jag läst och sett och hört om amerikansk militär i olika länder har jag aldrig tänkt på just det här, att deltagandet i krig är något som har pågått under de senaste generationerna i USA och att unga män oroar sig för att bli utkommenderade, och blir de det inte kan de vara första icke-krigande generationen i familjen.

Så hur lockar den här romanen mig? Jo, förutom att den utspelar sig i New York, som visserligen inte är helt sig likt, har huvudpersonen, en krigsveteran med minnesförlust, fått ett jobb på New York Public Library, och bibliotek som idé och miljö har alltid lockat författaren. Sådant faller man ju för. När jag gick fram för signering var jag ju tvungen att säga att jag var bibliotekarie, vilket han tyckte var kul, och han sa att han kände till att det är en tuff bransch rent ekonomiskt. Visst är det så. ”Jag är glad att jag har ett jobb”, sa jag, fick min signerade bok och ett stort tack för att jag valt att komma. Han verkade uppriktigt glad över uppslutningen under kvällen och uppmanade alla att köpa en bok, inte nödvändigtvis hans, utan vilken som helst, för att stötta bokhandeln. ”We didn’t pay him to say that”, sa Tiffany.

CXVII Själsfrände

I kväll var sista programmet för säsongen i Stadsbibliotekets Själsfrände-serie. Anneli Jordahl hade valt finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus, som jag aldrig hört talas om, och skulle berätta om hennes författarskap, och förband var tre av mina bibliotekariekolleger som skulle tipsa om helt andra böcker. Jag tog en bra plats och bläddrade lite i den enda Anneli Jordahl-bok jag läst, Klass – är du fin nog?, men blev anmodad av kollegan Annika att komma upp och förmingla i lunchrummet (det har under dagen varit en konferens som bland annat handlat om den här typen av program, och konferensdeltagarna bjöds på förfriskningar). Jag protesterade att boktipsen ju skulle börja om fem minuter, men enligt Annika förminglade även boktipsarna.

När programmet väl kom igång, en aning sent, pratade Patrik om skräckel, Alice om 60-talspoesi och Jon om Anaïs Nin. Patrik anknöt bland annat till utställningen av serietecknaren Kolbeinn Karlssons konst som just nu står i en del av rotundan och ser skräcklig ut. Alice pratade om några olika 60-talsdiktare och tidens poetiska ideal, och läste högt ur diktsamlingar av Sonja Åkesson och Kristina Lugn. (Jag filmade med min usla mobilkamera, resultatet kan ses nedan, men det enda hörbara partiet är ”jag ser en likhet mellan mig och potatis”.) Jon pratade om sitt kluvna förhållande till Anaïs Nin och avrundade: ”Vi får se hur det går med Nin och mig. Antingen blir vi vänner igen, eller så börjar vi gräla om ett läppstift.”


Anneli Jordahl intervjuades av Harald Hultqvist och de pratade mest om romanen Mörkrets kärna från 1965, om hur helgjuten den är och om varför Marianne Alopaeus aldrig riktigt slagit i Sverige trots att hon skrev på svenska. Den handlar om en ung kvinnas vuxenblivande och avståndstagande från den överklass hon växt upp i och skulle kunna jämföras med Ulf Lundell eller Hermann Hesse, men kommer aldrig att göra det eftersom – enligt Anneli Jordahl – kvinnliga författare inte kan skriva kärvt och utan ödmjukhet och bli uppskattade för sin stil. Romanen tolkas lätt som självbiografisk, trots att Marianne Alopaeus sa bestämt att den inte handlar om henne själv, men att det inte spelar någon roll vad hon säger, för det kommer läsarna att tro i alla fall.

Som vanligt när man hör läsentusiaster prata böcker önskar man inget hellre än att sätta tänderna i just den romanen, för att få läsupplevelsen och bilda sig en egen uppfattning. Själsfrände-serien går alltså ut på att en känd person plockar upp en bok ur bibliotekets magasin, skriven av en författare som han eller hon känner släktskap med, vilket ju blir spännande på grund av den personliga kopplingen, men också visar hur besvärande stort utbudet är. Jag kommer aldrig någonsin att kunna beta mig igenom Stadsbibliotekets magasin, jag håller mig inte ens à jour med det nya.