Med flera pågående ska jag ändå unna mig att börja på en ny bok. Det står mellan The Boat av Nam Le, Ru av Kim Thúy och The Dewey Decimal System av Nathan Larson. Stressen över att inte ha läst The Boat börjar nästan lägga sig, även om den väl fortfarande är lika läsvärd som alla var överens om, Ru känns hyfsat aktuell fortfarande och The Dewey Decimal System har jag över huvud taget inte hört folk prata om, men snart kommer den i alla fall på svenska.

Den sistnämnda marknadsfördes med ett trevligt program på The English Bookshop i går kväll. Tiffany hade bakat kakor som vanligt, och Pringles och root beer skulle sätta lite extra amerikansk prägel på kvällen. Det behövs inte särskilt många personer för att den lilla butiken ska fyllas. Jag var där med Lena W och vi gick runt och plockade och pratade och åt kakor medan fler och fler trängde sig in.

Så fick Nathan Larson ordet, rockkille i svart, gift med Cardigans-Nina, helt ny i boksvängen. Det var svårt att placera honom i ett lämpligt fack. Han höjde sin root beer och inledde med att fråga hur många svenskar som tycker att det är gott. Inte många. ”Inte min fru heller”, sa han, ”hon tycker det smakar som flytande tandkräm, men vi amerikaner gillar konstgjorda smaker.”

Sedan visade han upp sin bok och sa att ordet ”dystopia” användes om den (faktiskt används det av samtliga tre personer som på baksidan beskriver och berömmer innehållet), men själv hade han inte vetat vad det betydde förrän nu. Oj, vad gör killen i bokbranschen, hann jag tänka innan jag insåg att han faktiskt inte stod och visade sig okultiverad utan ödmjuk. Han gjorde överlag ett väldigt ödmjukt intryck. Om jag förstod det rätt hade en vän till honom startat ett förlag och bett honom skriva något, vilket han fick tid att göra då han var hemma under sin frus svåra graviditet. Resultatet blev en thriller med sci-fi-inslag i ett New York som drabbats av en svår katastrof. Samtidigt som han berättade om den, dess tillkomst och handling, vävde han in berättelser om sig själv, till exempel om hur han i 19-årsåldern hade varit arbetslös, liksom hans vänner, och de var rädda att det innebar att de skulle bli inkallade som soldater. Hans pappa hade krigat. Hans farfar hade krigat. Men han slapp. Trots allt jag läst och sett och hört om amerikansk militär i olika länder har jag aldrig tänkt på just det här, att deltagandet i krig är något som har pågått under de senaste generationerna i USA och att unga män oroar sig för att bli utkommenderade, och blir de det inte kan de vara första icke-krigande generationen i familjen.

Så hur lockar den här romanen mig? Jo, förutom att den utspelar sig i New York, som visserligen inte är helt sig likt, har huvudpersonen, en krigsveteran med minnesförlust, fått ett jobb på New York Public Library, och bibliotek som idé och miljö har alltid lockat författaren. Sådant faller man ju för. När jag gick fram för signering var jag ju tvungen att säga att jag var bibliotekarie, vilket han tyckte var kul, och han sa att han kände till att det är en tuff bransch rent ekonomiskt. Visst är det så. ”Jag är glad att jag har ett jobb”, sa jag, fick min signerade bok och ett stort tack för att jag valt att komma. Han verkade uppriktigt glad över uppslutningen under kvällen och uppmanade alla att köpa en bok, inte nödvändigtvis hans, utan vilken som helst, för att stötta bokhandeln. ”We didn’t pay him to say that”, sa Tiffany.