MMCCLII ”Det eviga folket är inte rädda” med för- och eftersnack

För knappt tre år sedan, 3 juli 2013, min födelsedag, ändrades kvällsplanerna på grund av oförutsedda omständigheter från middag på The Little Owl till litterärt program i bokhandeln McNally Jackson på Prince Street i Nolita på Manhattan. Eftersom jag hade varit på McNally Jackson-program under tidigare New York-vistelser visste jag att det var ett ganska säkert kort, så det faktum att jag inte hade en aning om vem Shani Boianjiu, kvällens gästande författare, var hade ingen betydelse. Men så är jag väl i de flesta sammanhang öppen för att lyssna på vilken författare som helst. Shani Boianjiu visade sig ha skrivit en roman om unga kvinnors militärtjänstgöring i Israel, ett för mig fullständigt främmande sammanhang som det var väldigt intressant att höra henne berätta om – jag beskriver det mycket kortfattat här – även om jag sedan inte prioriterade att skaffa och läsa boken, inte heller när jag såg att den även fanns på svenska, trots att jag blev lite frestad när andra visade intresse för den. The People of Forever Are Not Afraid blev det grammatiskt tveksamma Det eviga folket är inte rädda i svensk översättning, och jag blev faktiskt lite överraskad när jag först hörde talas om översättningen, eftersom jag fått för mig att boken var rätt smal, men tydligen finns den numera på omkring 20 språk.

I ett närmare förflutet, i november i fjol, startades bokcirkeln S’farim (det hebreiska ordet för böcker), ett samarbete mellan Judisk Krönika och Judiska Museet, med min kollega Annika som anlitad cirkelledare. Jag hade väldigt gärna velat vara med på den där första träffen – för att det är kul att se hur cirklar går till hos andra arrangörer än bibliotek, för att jag bara hade varit på Judiska Museet en enda gång, för att boken de skulle prata om var Arons bok av Jim Shepard, som jag då precis hade börjat läsa, och för att jag vet att Annika är en bra cirkelledare – men den kvällen skulle jag själv leda en cirkel på Sture bibliotek. Jag hoppades att det skulle funka med mitt schema vid nästa tillfälle, och det gjorde det – det inföll i går och den aktuella boken var Det eviga folket är inte rädda.

Av mig får boken en svag till medelstark 4:a. Om syftet var att låta mig få en helt ny inblick i en för mig otillgänglig värld – vilket är ett rimligt antagande i och med att den israeliska författaren valt att skriva på engelska – så är det tveklöst uppnått. De språkliga och berättartekniska greppen var ibland intressanta, ibland, i min smak, mindre lyckade. Jag kunde inte avgöra om de ungdomligt omogna tankegångarna och formuleringarna var den unga författarens eller hennes tre ännu yngre hjältinnors, och de växlande perspektiven, om än effektfulla, fick hjältinnorna att smälta ihop i en förvirrande berättelseström istället för att särskiljas och bidra med varsin röst.

Ska jag recensera själva bokcirkelträffens kvalitet får jag säga att den var outstanding, och att jag själv var fullkomligt brädad. Det är så ofta jag kommer till en cirkel med egna starka åsikter och frågor jag vill ha andras svar på och hamnar i ett läge där resonemang och tyckanden behöver lirkas och lockas ur deltagarna, men i gruppen på Judiska museet var samtalets förutsättningar helt annorlunda. Sannolikt hade alla utom jag en stark koppling till Israel, vissa även till själva militärtjänstgöringen, och förkunskaperna om israelisk vardag och politik gjorde motivationen att diskutera hög och läsningen av Shani Boianjius roman väldigt mycket djupare än min. Jag har aldrig tidigare blivit så överraskad av upptäckten att mitt fokus och de övrigas under läsningen varit så olika. Själv såg jag en skönlitterär konstruktion, medan de andra såg en mycket mer komplex, samtidskommenterande redogörelse för skeenden hos ett folk, i ett samhälle och i ett land, men hela tiden med utgångspunkt i romanens handling, vilket gjorde att Annika aldrig behövde stoppa ett samtal som svävat ut i allmän samhällsdebatt. Inte för att jag var helt tyst, det skulle jag varken vilja eller klara, men mer än något annat satt jag och sög i mig av alla insikter jag fick serverade alldeles gratis, även om jag inte kunde tillgodogöra mig allt med mitt utifrånperspektiv. Jag ska försöka komma ihåg känslan av underläge, eller, om jag ska vara snällare mot mig själv, avvikande utgångspunkt, nästa gång jag tycker att min omgivning inte bidrar särskilt mycket till en diskussion.

När jag nu långt efteråt googlade på författarbesöket på McNally Jackson 2013 hittade jag för övrigt ett kort blogginlägg skrivet av en medarbetare på Natur & Kultur. Jag känner igen hennes namn, jag minns inte de exakta sammanhangen, men jag har haft anledning att maila henne i jobbet. Och hon var alltså på plats där nere i bokhandelns källare samtidigt som jag.

MMCLXVIII Debutantbloggen på besök

I dag hade vi tre av Debutantbloggens skribenter på Sturebibblan, nybakade författare som i en liten panel satt och berättade om sitt skrivande, med en moderator som ställde frågor och engagerade den sex personer starka publiken, fast man kan nog säga åtta, Salomon och jag lyssnade i princip hela tiden. De hade varit värda en större skara åhörare, de var intressanta att lyssna på och oväntat samkörda för att faktiskt inte känna varandra. De kommer från olika delar av landet, delar erfarenheten av att ha debuterat med varsin roman under 2015 och turas om att skriva i Debutantbloggen. Om jag förstod det rätt träffades de först på Bokmässan, alltså för två månader sedan.

Författarna var:

Felicia Welander som skrivit Kanske imorgon.

Fredrik Frängsmyr som skrivit Arytmi.

Thomas Årnfelt som skrivit Incidenten i Böhmen.

MMCII Lång signeringskö fram till Maj Sjöwall

Morsan, snuten, mina polare, lite stålar, i plugget – när Maj Sjöwall kom igång förflyttades man snabbt några decennier tillbaka. Hon och förläggaren Ann-Marie Skarp, i samband med att de namedroppade hur många nu avlidna kulturpersonligheter som helst ur bekantskapskretsen, nämnde också att de brukar säga till varandra att de lever i fel tid. Och som den slutgiltiga nostalgiska manifestationen sa Maj Sjöwall att hennes Stockholmskärlek upphört – stan var trivsammare förr – och att hon därför flyttat härifrån. Konstigt nog, kan jag tycka, det samhälle hon och Per Wahlöö skildrade på 1960- och 70-talen var långt ifrån idylliskt.

Mot slutet av samtalet på rotundans scen ställde vi åhörare oss upp och hurrade för författarinnan som fyllde 80 år i fredags och strax därefter flockades vi kring informationsdisken, som förvandlats till bokhandel. Jag köpte två pocketexemplar av favoriten Den vedervärdige mannen från Säffle och fick dem signerade. Samtidigt passade jag på att berätta att Martin Beck i Carl-Gustaf Lindstedts skepnad står på min balkong i Mannen på taket. (Åtminstone är det någonstans längs den kungsbalkong som delats upp i olika långa stycken till fyra lägenheter, där mitt stycke är ganska långt.) Både Maj Sjöwall och Ann-Marie Skarp verkade uppskatta informationen, de hade glömt var den där balkongen var belägen.

MMLXXXIX Författarevenemang, typ jämt

Det är inte första gången jag scrollar fram till en intressant boktitel eller författare i Facebook-flödet, konstaterar att det gäller ett spännande litterärt evenemang i New York och undrar, med en djup suck, varför jag sitter här i Stockholm.

Den här gången handlade det om en seriebok, Step Aside, Pops av Kate Beaton, som jag nyligen beställde till Sturebibblan och är väldigt nyfiken på.

I nästa andetag inser jag förstås det larviga i mitt klag. Det händer visserligen fantastiskt mycket trevligt hos bokhandlarna i New York, och jag får information om det eftersom jag valt att följa mina favoriter bland dem i sociala medier, men bara utbudet i Stockholm är ju mer än jag mäktar med.

I måndags var jag och lyssnade på New York-författaren Julie Otsuka, ett av de bästa författarsamtal jag varit på i Kulturhuset. Nu var jag visserligen ovanligt påläst och hade redan koll på ganska mycket av det hon berättade, men naturligtvis inte allt. Hon hade pedagogiska och intressanta svar på både personliga frågor kring hennes skrivande och fakta inom hennes specialämne – japanska invandrare i USA under 1900-talet – och Andreas Ekström var en utmärkt intervjuare, engagerad och vältalig på engelska. Till och med publikfrågorna var ovanligt välformulerade och genomtänkta.

I förrgår var Helena och jag i samma hus på höstens första Release Me, om två romaner, en fackbok och en novellsamling. Ingen av författarna är (eller har ännu blivit, ska jag säga) någon favorit, även om det alltid är intressant att höra författare prata om sina nya böcker, men kanske var det lite extra givande att höra novellisten Stina Stoor, med tanke på att vi på läsecirkelkursen i våras jobbade med hennes Novellix-novell Ojura. Hon läste delar ur en av sina andra berättelser, på dialekt. Kul att höra hur det är tänkt att låta.

Apropå den norrländska dialekten (jag vågar inte vara mer specifik än så), som ljöd över publiken i Foajé 3, och Stina Stoors vistelse i storstaden läste jag också hennes inlägg på bokcirklar.se som börjar: ”Nu blir väl folk därhemma imponerade när du varit på Kulturhuset och läst?” Bra skrivet om de olika liv vi lever på olika platser i samma land.

MMLVI Författartipsvägg

I brist på konstutställning har Sture bibliotek just nu en författartipsvägg. Här står det var och när man kan höra de här aktuella författarna, live på en scen eller på Babel eller, inte så sällan, både och med några dagars mellanrum. Naturligtvis erbjuder vi också böcker av författarna i fråga. Man gör vad man kan, för att inspirera biblioteksbesökarna och få utlopp för sin kreativitet en ovanligt lugn jobbsöndag.

MDCCCXXIII Första Release Me 2015

2015/01/img_1062.jpg

Från och med årsskiftet har Release Me-kvällarna flyttat från Studion till Foajé 3. Minus: Räta stolsrader, lite stelt och korrekt, inte lika mycket partykänsla. Plus: Seriös och intellektuell inramning, fokus på böcker och samtal, inte lika mycket partykänsla.

Ola Nilsson, Marit Sahlström, Hans Gunnarsson och Alex Haridi berättade om sina nyutkomna romaner.

Kommande Release Me-kvällar hittas här.

MDLIV Äntligen Donna Tartt

20140519-181132-65492956.jpg

Håll i er, här kommer ett skrytinlägg i genren ”o vad jag är berest, beläst, nere med Stockholms kulturelit och hela resten av Stockholm och, ja faktiskt, resten av världen”. Men mest handlar det om en efterlängtad kväll på Internationell författarscen.

Jag tog den grönmönstrade tygpåsen från Daunt Books i London – för att jag tyckte den matchade min just framgrävda second hand-kavaj från 90-talets Uppsala – och la ner plånbok, nycklar, ett litet paket lakrits- och kaneltabletter av det tyska lakritsmärket Kado köpta på den lilla biografen fsk Kino i Berlin samt mitt storpocketexemplar av den massiva The Goldfinch köpt på The English Bookshop på Lilla Nygatan i Gamla stan. Jag skulle nämligen äntligen få höra författarsamtalet med Donna Tartt, intervjuad av Jan Gradvall på Kulturhuset.

Redan för många månader sedan förkunnade Kulturhusets hemsida att Donna Tartt skulle besöka Internationell författarscen under våren, men medan alla andra litterära vårprogram spikades och biljetter såldes förblev Donna Tartt-programmet datumlöst och utan biljettförsäljning. Det snackades och spekulerades på Twitter – min personliga favorit var den ängsliga uppdateringen från tjejen som inte ville gå på ett eftermiddagsmöte, för tänk om Donna Tartt-biljetterna släpptes just då! – och många otåliga påtryckningar gjordes på Kulturhuset. Och så skedde det, man meddelade att biljetterna skulle släppas på webben klockan sex på morgonen torsdagen 20 mars till Donna Tartts framträdande söndagen 18 maj – och Twitter tystnade. Alla tycktes samtidigt inse att ju fler som nåddes av information om programmet desto större konkurrens om biljetterna.

Själv ställde jag förstås klockan och var bland de första som ryckte och slet i biljetterna, jag hade problem med själva betalningen – det måste ha varit trångt i cyberrymden – men i slutänden hade jag min biljett, till en plats allra, allra längst fram. Man hade klokt nog upplåtit Stadsteaterns stora salong istället för den vanliga hörsalen med färre, och onumrerade, platser. Jag bevakade försäljningen och såg att de allra flesta biljetterna, flera hundra, såldes första dagen.

Det var en sorlande, myllrande folkmassa kring och i salongen när jag kom dit, och väktare både här och där, vilket förvånade mig mycket. Vad trodde de skulle hända? Var det bara för att vi var så många hardcorefans? Fanns det något hot? Kräver amerikanska bästsäljande författares agenter väktare vid större framträdanden? Publikens sammansättning förvånade mig också en aning. Jag hade sett framför mig att alla platser skulle upptas av boktokiga kvinnor i min egen ålder, vi som var sexton eller däromkring när The Secret History kom på svenska, Den hemliga historien, och som låg vakna på nätterna och läste och förfasades över krypande obehagligheter bland studenterna på Hampden Collage i Vermont. Men det var en ganska blandad skara, olika åldrar, kvinnor och män. Donna Tartt är ju numera Pulitzer-prisad, för den senaste romanen, och kanske därmed extra välkänd, men den nyheten kom först långt efter att biljetterna sålt slut.

20140519-173403-63243018.jpgDet var fotoförbud under intervjun, så här ses Ingemar Fasth presentera kvällen.

Under intervjun framkom att Donna Tartt blev publicerad första gången när hon var tretton, då en dikt av henne i sonettform kom med i ett litterärt magasin hemma i Mississippi. Hon har också skrivit en essä om cheerleading, som hade legat länge i en byrålåda och som hon fick publicerad då hon blivit berömd efter utgivningen av The Secret History. Den skulle för övrigt bli film, var det tänkt, men det blev inte av, vilket Donna Tartt är tacksam för. Om The Goldfinch berättades att hon periodvis skrev på den i ett särskilt forskarrum på New York Public Library, där man hade ett möte med den ansvariga en gång om året då man genom redovisning av sitt arbete skulle hävda sin rätt att ha tillgång till rummet. Till skillnad från forskarna lånade Donna Tartt böcker inom vitt skilda ämnen, så hon fick förklara att hon faktiskt inte gjorde slumpmässiga lån för att det skulle se ut som att hon använde bibliotekets resurser, utan att det för hennes arbete behövdes litteratur om både Amsterdam och sportbetting. Men något om Stockholm blev det inte, som det ursprungligen var planerat. Vi fick även, till folkets jubel, höra att en ny bok var på gång.

Så fort intervjun var över reste sig alla och trängde sig mot utgången och signeringen. Jag hamnade någonstans i mitten av den långa kön som bildades och hade gott om tid att uppdatera och kolla läget på Twitter och Instagram. Särskilt för oss som var där utan sällskap blev det en tyst men ändå livlig ventilering, man taggade sina inlägg #donnatartt, responerade på varandras och undrade var i lokalen ens samtalspartner fanns, eller om de redan gått därifrån och satt på tunnelbanan. Med Maria T, tidigare i biblioteksvärlden, numera på Kulturrådet, och Josefine Lindén, nydebuterad författare som jag inte känner, men som jag tror att min förlagsengagerade vän Anna B är bekant med, hade jag en Twitter-diskussion om huruvida Donna Tartt som person är sympatisk eller ej. Det är det där som är så spännande med Twitter, man vet aldrig vilka som hakar på. Jag försökte hur som helst att inte låta mig påverkas innan jag själv kommit fram till själva signeringen. Erfarenheten blev positiv. Jag började förbereda mig långt innan det var min tur, starstruck som jag var, på att säga att jag varit ”a big fan” sedan jag var sexton och att jag som bibliotekarie rekommenderat The Secret History till unga läsare. Det blev … ungefär så. Hon såg väldigt glad ut, vi skakade hand, hon signerade min bok och berättade att hennes familjemedlemmar antingen jobbar på bibliotek eller tillbringar all sin tid där ändå. Sedan lämnade jag plats åt nästa nervösa beundrare, konstaterade att den väktare som stod närmast Donna Tartt var samma som den som patrullerade på Sture bibliotek på vårt jubileumsfirande för en vecka sedan och twittrade vidare, bland annat om att jag också noterat att en i kön fick ett biblioteksexemplar signerat. Det gillade mina medtwittrare. Jag gjorde samma grej när Erlend Loe var på besök i Kulturhuset för många år sedan, starstruck då också, särskilt efter att ha hört en av de bästa uppläsningar jag varit med på någonsin. Efter framträdandet fick jag en signatur i Hornstulls biblioteks exemplar av Fakta om Finland. Parallellt med twittrandet och instagrammandet (där jag såg många dokumenterade Donna Tartt-autografer i grön tusch eller i svart, som i min bok) deltog jag för övrigt i en ivrig Facebook-chatt med Lena och vår vän Marie i Köpenhamn, som vi ska hälsa på om en vecka. Nu återstår att välja stadsdel att träffas i.

När jag kom hem packade jag upp min nysignerade The Goldfinch, vari jag som bokmärke använder ett kvitto från den berlinska lilla street food-restaurangen Mammam, som serverar vietnamesisk mat på en kvällslivlig gata i Friedrichshain, och kollade det senaste av många mms från mamma och pappa på Malta. Sedan gjorde jag varm choklad på Whittard-chokladpulver från Bath med en stor vaniljmarshmallow från London och tänkte på förmiddagens predikan i Korskyrkan, om våra stora bekräftelsebehov, som får oss att vilja briljera med valda delar ur våra liv i sociala medier. Hrrm.