MMCCLVII Release Me om tre romaner och en novell

Två glada män i skägg får illustrera kvällens Release Me i Foajé 3 på Kulturhuset. Det är Lars Berge som pratar om sin roman Svinn och programledaren Mats Almegård. Tidigare hade David Norlin pratat om romanen Dagar utan ljus, nätter utan mörker och Elin Grelsson Almestad om romanen Hundarna på huvudgatan och Anna-Karin Palm hade läst ur sin nya Novellix-novell Älven.

Förutom att jag under det första samtalet fick en sällsynt okontrollerbar och högljudd hostattack och var tvungen att resa mig upp och gå åt sidan (jajamän, jag satt längst fram, i allas blickfång) så var det en trivsam och intressant kväll, som vanligt, och jag tror att jag kom fram till att det var David Norlins bok som lät mest lockande.

Under pausen kollade jag hashtagen #ReleaseMe på Twitter, som jag själv hade hunnit använda ett par gånger under framträdandena, och såg att twittraren Johannas tweets såg nästan precis ut som mina. Jag konstaterade också att hon satt bakom mig, bekant från sin profilbild. Eftersom vi varit på samma litterära event tidigare och över huvud taget twittrar en del om litteratur har vi Twitter-språkat då och då, men jag mindes faktiskt inte om vi någonsin pratat öga mot öga, så jag vände mig om för att ge mig tillkänna. Nej, tydligen hade vi inte träffats, men hon frågade efter mitt Twitter-namn och visste då precis vem jag var, bibliotekarien på Sture bibliotek. Själv är hon numera kommunikatör för dans och teater på Kulturhuset.

Novellixer

Anna-Karin Palms Älven är för övrigt en av de fyra noveller Novellix släpper om en vecka. Fina, eller hur?

MMCCLII ”Det eviga folket är inte rädda” med för- och eftersnack

För knappt tre år sedan, 3 juli 2013, min födelsedag, ändrades kvällsplanerna på grund av oförutsedda omständigheter från middag på The Little Owl till litterärt program i bokhandeln McNally Jackson på Prince Street i Nolita på Manhattan. Eftersom jag hade varit på McNally Jackson-program under tidigare New York-vistelser visste jag att det var ett ganska säkert kort, så det faktum att jag inte hade en aning om vem Shani Boianjiu, kvällens gästande författare, var hade ingen betydelse. Men så är jag väl i de flesta sammanhang öppen för att lyssna på vilken författare som helst. Shani Boianjiu visade sig ha skrivit en roman om unga kvinnors militärtjänstgöring i Israel, ett för mig fullständigt främmande sammanhang som det var väldigt intressant att höra henne berätta om – jag beskriver det mycket kortfattat här – även om jag sedan inte prioriterade att skaffa och läsa boken, inte heller när jag såg att den även fanns på svenska, trots att jag blev lite frestad när andra visade intresse för den. The People of Forever Are Not Afraid blev det grammatiskt tveksamma Det eviga folket är inte rädda i svensk översättning, och jag blev faktiskt lite överraskad när jag först hörde talas om översättningen, eftersom jag fått för mig att boken var rätt smal, men tydligen finns den numera på omkring 20 språk.

I ett närmare förflutet, i november i fjol, startades bokcirkeln S’farim (det hebreiska ordet för böcker), ett samarbete mellan Judisk Krönika och Judiska Museet, med min kollega Annika som anlitad cirkelledare. Jag hade väldigt gärna velat vara med på den där första träffen – för att det är kul att se hur cirklar går till hos andra arrangörer än bibliotek, för att jag bara hade varit på Judiska Museet en enda gång, för att boken de skulle prata om var Arons bok av Jim Shepard, som jag då precis hade börjat läsa, och för att jag vet att Annika är en bra cirkelledare – men den kvällen skulle jag själv leda en cirkel på Sture bibliotek. Jag hoppades att det skulle funka med mitt schema vid nästa tillfälle, och det gjorde det – det inföll i går och den aktuella boken var Det eviga folket är inte rädda.

Av mig får boken en svag till medelstark 4:a. Om syftet var att låta mig få en helt ny inblick i en för mig otillgänglig värld – vilket är ett rimligt antagande i och med att den israeliska författaren valt att skriva på engelska – så är det tveklöst uppnått. De språkliga och berättartekniska greppen var ibland intressanta, ibland, i min smak, mindre lyckade. Jag kunde inte avgöra om de ungdomligt omogna tankegångarna och formuleringarna var den unga författarens eller hennes tre ännu yngre hjältinnors, och de växlande perspektiven, om än effektfulla, fick hjältinnorna att smälta ihop i en förvirrande berättelseström istället för att särskiljas och bidra med varsin röst.

Ska jag recensera själva bokcirkelträffens kvalitet får jag säga att den var outstanding, och att jag själv var fullkomligt brädad. Det är så ofta jag kommer till en cirkel med egna starka åsikter och frågor jag vill ha andras svar på och hamnar i ett läge där resonemang och tyckanden behöver lirkas och lockas ur deltagarna, men i gruppen på Judiska museet var samtalets förutsättningar helt annorlunda. Sannolikt hade alla utom jag en stark koppling till Israel, vissa även till själva militärtjänstgöringen, och förkunskaperna om israelisk vardag och politik gjorde motivationen att diskutera hög och läsningen av Shani Boianjius roman väldigt mycket djupare än min. Jag har aldrig tidigare blivit så överraskad av upptäckten att mitt fokus och de övrigas under läsningen varit så olika. Själv såg jag en skönlitterär konstruktion, medan de andra såg en mycket mer komplex, samtidskommenterande redogörelse för skeenden hos ett folk, i ett samhälle och i ett land, men hela tiden med utgångspunkt i romanens handling, vilket gjorde att Annika aldrig behövde stoppa ett samtal som svävat ut i allmän samhällsdebatt. Inte för att jag var helt tyst, det skulle jag varken vilja eller klara, men mer än något annat satt jag och sög i mig av alla insikter jag fick serverade alldeles gratis, även om jag inte kunde tillgodogöra mig allt med mitt utifrånperspektiv. Jag ska försöka komma ihåg känslan av underläge, eller, om jag ska vara snällare mot mig själv, avvikande utgångspunkt, nästa gång jag tycker att min omgivning inte bidrar särskilt mycket till en diskussion.

När jag nu långt efteråt googlade på författarbesöket på McNally Jackson 2013 hittade jag för övrigt ett kort blogginlägg skrivet av en medarbetare på Natur & Kultur. Jag känner igen hennes namn, jag minns inte de exakta sammanhangen, men jag har haft anledning att maila henne i jobbet. Och hon var alltså på plats där nere i bokhandelns källare samtidigt som jag.

MMCLXVIII Debutantbloggen på besök

I dag hade vi tre av Debutantbloggens skribenter på Sturebibblan, nybakade författare som i en liten panel satt och berättade om sitt skrivande, med en moderator som ställde frågor och engagerade den sex personer starka publiken, fast man kan nog säga åtta, Salomon och jag lyssnade i princip hela tiden. De hade varit värda en större skara åhörare, de var intressanta att lyssna på och oväntat samkörda för att faktiskt inte känna varandra. De kommer från olika delar av landet, delar erfarenheten av att ha debuterat med varsin roman under 2015 och turas om att skriva i Debutantbloggen. Om jag förstod det rätt träffades de först på Bokmässan, alltså för två månader sedan.

Författarna var:

Felicia Welander som skrivit Kanske imorgon.

Fredrik Frängsmyr som skrivit Arytmi.

Thomas Årnfelt som skrivit Incidenten i Böhmen.

MMCII Lång signeringskö fram till Maj Sjöwall

Morsan, snuten, mina polare, lite stålar, i plugget – när Maj Sjöwall kom igång förflyttades man snabbt några decennier tillbaka. Hon och förläggaren Ann-Marie Skarp, i samband med att de namedroppade hur många nu avlidna kulturpersonligheter som helst ur bekantskapskretsen, nämnde också att de brukar säga till varandra att de lever i fel tid. Och som den slutgiltiga nostalgiska manifestationen sa Maj Sjöwall att hennes Stockholmskärlek upphört – stan var trivsammare förr – och att hon därför flyttat härifrån. Konstigt nog, kan jag tycka, det samhälle hon och Per Wahlöö skildrade på 1960- och 70-talen var långt ifrån idylliskt.

Mot slutet av samtalet på rotundans scen ställde vi åhörare oss upp och hurrade för författarinnan som fyllde 80 år i fredags och strax därefter flockades vi kring informationsdisken, som förvandlats till bokhandel. Jag köpte två pocketexemplar av favoriten Den vedervärdige mannen från Säffle och fick dem signerade. Samtidigt passade jag på att berätta att Martin Beck i Carl-Gustaf Lindstedts skepnad står på min balkong i Mannen på taket. (Åtminstone är det någonstans längs den kungsbalkong som delats upp i olika långa stycken till fyra lägenheter, där mitt stycke är ganska långt.) Både Maj Sjöwall och Ann-Marie Skarp verkade uppskatta informationen, de hade glömt var den där balkongen var belägen.

MMLXXXIX Författarevenemang, typ jämt

Det är inte första gången jag scrollar fram till en intressant boktitel eller författare i Facebook-flödet, konstaterar att det gäller ett spännande litterärt evenemang i New York och undrar, med en djup suck, varför jag sitter här i Stockholm.

Den här gången handlade det om en seriebok, Step Aside, Pops av Kate Beaton, som jag nyligen beställde till Sturebibblan och är väldigt nyfiken på.

I nästa andetag inser jag förstås det larviga i mitt klag. Det händer visserligen fantastiskt mycket trevligt hos bokhandlarna i New York, och jag får information om det eftersom jag valt att följa mina favoriter bland dem i sociala medier, men bara utbudet i Stockholm är ju mer än jag mäktar med.

I måndags var jag och lyssnade på New York-författaren Julie Otsuka, ett av de bästa författarsamtal jag varit på i Kulturhuset. Nu var jag visserligen ovanligt påläst och hade redan koll på ganska mycket av det hon berättade, men naturligtvis inte allt. Hon hade pedagogiska och intressanta svar på både personliga frågor kring hennes skrivande och fakta inom hennes specialämne – japanska invandrare i USA under 1900-talet – och Andreas Ekström var en utmärkt intervjuare, engagerad och vältalig på engelska. Till och med publikfrågorna var ovanligt välformulerade och genomtänkta.

I förrgår var Helena och jag i samma hus på höstens första Release Me, om två romaner, en fackbok och en novellsamling. Ingen av författarna är (eller har ännu blivit, ska jag säga) någon favorit, även om det alltid är intressant att höra författare prata om sina nya böcker, men kanske var det lite extra givande att höra novellisten Stina Stoor, med tanke på att vi på läsecirkelkursen i våras jobbade med hennes Novellix-novell Ojura. Hon läste delar ur en av sina andra berättelser, på dialekt. Kul att höra hur det är tänkt att låta.

Apropå den norrländska dialekten (jag vågar inte vara mer specifik än så), som ljöd över publiken i Foajé 3, och Stina Stoors vistelse i storstaden läste jag också hennes inlägg på bokcirklar.se som börjar: ”Nu blir väl folk därhemma imponerade när du varit på Kulturhuset och läst?” Bra skrivet om de olika liv vi lever på olika platser i samma land.

MMLVI Författartipsvägg

I brist på konstutställning har Sture bibliotek just nu en författartipsvägg. Här står det var och när man kan höra de här aktuella författarna, live på en scen eller på Babel eller, inte så sällan, både och med några dagars mellanrum. Naturligtvis erbjuder vi också böcker av författarna i fråga. Man gör vad man kan, för att inspirera biblioteksbesökarna och få utlopp för sin kreativitet en ovanligt lugn jobbsöndag.

MDCCCXXIII Första Release Me 2015

2015/01/img_1062.jpg

Från och med årsskiftet har Release Me-kvällarna flyttat från Studion till Foajé 3. Minus: Räta stolsrader, lite stelt och korrekt, inte lika mycket partykänsla. Plus: Seriös och intellektuell inramning, fokus på böcker och samtal, inte lika mycket partykänsla.

Ola Nilsson, Marit Sahlström, Hans Gunnarsson och Alex Haridi berättade om sina nyutkomna romaner.

Kommande Release Me-kvällar hittas här.