MMCII Lång signeringskö fram till Maj Sjöwall

Morsan, snuten, mina polare, lite stålar, i plugget – när Maj Sjöwall kom igång förflyttades man snabbt några decennier tillbaka. Hon och förläggaren Ann-Marie Skarp, i samband med att de namedroppade hur många nu avlidna kulturpersonligheter som helst ur bekantskapskretsen, nämnde också att de brukar säga till varandra att de lever i fel tid. Och som den slutgiltiga nostalgiska manifestationen sa Maj Sjöwall att hennes Stockholmskärlek upphört – stan var trivsammare förr – och att hon därför flyttat härifrån. Konstigt nog, kan jag tycka, det samhälle hon och Per Wahlöö skildrade på 1960- och 70-talen var långt ifrån idylliskt.

Mot slutet av samtalet på rotundans scen ställde vi åhörare oss upp och hurrade för författarinnan som fyllde 80 år i fredags och strax därefter flockades vi kring informationsdisken, som förvandlats till bokhandel. Jag köpte två pocketexemplar av favoriten Den vedervärdige mannen från Säffle och fick dem signerade. Samtidigt passade jag på att berätta att Martin Beck i Carl-Gustaf Lindstedts skepnad står på min balkong i Mannen på taket. (Åtminstone är det någonstans längs den kungsbalkong som delats upp i olika långa stycken till fyra lägenheter, där mitt stycke är ganska långt.) Både Maj Sjöwall och Ann-Marie Skarp verkade uppskatta informationen, de hade glömt var den där balkongen var belägen.

MMLXXXIX Författarevenemang, typ jämt

Det är inte första gången jag scrollar fram till en intressant boktitel eller författare i Facebook-flödet, konstaterar att det gäller ett spännande litterärt evenemang i New York och undrar, med en djup suck, varför jag sitter här i Stockholm.

Den här gången handlade det om en seriebok, Step Aside, Pops av Kate Beaton, som jag nyligen beställde till Sturebibblan och är väldigt nyfiken på.

I nästa andetag inser jag förstås det larviga i mitt klag. Det händer visserligen fantastiskt mycket trevligt hos bokhandlarna i New York, och jag får information om det eftersom jag valt att följa mina favoriter bland dem i sociala medier, men bara utbudet i Stockholm är ju mer än jag mäktar med.

I måndags var jag och lyssnade på New York-författaren Julie Otsuka, ett av de bästa författarsamtal jag varit på i Kulturhuset. Nu var jag visserligen ovanligt påläst och hade redan koll på ganska mycket av det hon berättade, men naturligtvis inte allt. Hon hade pedagogiska och intressanta svar på både personliga frågor kring hennes skrivande och fakta inom hennes specialämne – japanska invandrare i USA under 1900-talet – och Andreas Ekström var en utmärkt intervjuare, engagerad och vältalig på engelska. Till och med publikfrågorna var ovanligt välformulerade och genomtänkta.

I förrgår var Helena och jag i samma hus på höstens första Release Me, om två romaner, en fackbok och en novellsamling. Ingen av författarna är (eller har ännu blivit, ska jag säga) någon favorit, även om det alltid är intressant att höra författare prata om sina nya böcker, men kanske var det lite extra givande att höra novellisten Stina Stoor, med tanke på att vi på läsecirkelkursen i våras jobbade med hennes Novellix-novell Ojura. Hon läste delar ur en av sina andra berättelser, på dialekt. Kul att höra hur det är tänkt att låta.

Apropå den norrländska dialekten (jag vågar inte vara mer specifik än så), som ljöd över publiken i Foajé 3, och Stina Stoors vistelse i storstaden läste jag också hennes inlägg på bokcirklar.se som börjar: ”Nu blir väl folk därhemma imponerade när du varit på Kulturhuset och läst?” Bra skrivet om de olika liv vi lever på olika platser i samma land.

MMLVI Författartipsvägg

I brist på konstutställning har Sture bibliotek just nu en författartipsvägg. Här står det var och när man kan höra de här aktuella författarna, live på en scen eller på Babel eller, inte så sällan, både och med några dagars mellanrum. Naturligtvis erbjuder vi också böcker av författarna i fråga. Man gör vad man kan, för att inspirera biblioteksbesökarna och få utlopp för sin kreativitet en ovanligt lugn jobbsöndag.

MDCCCXXIII Första Release Me 2015

2015/01/img_1062.jpg

Från och med årsskiftet har Release Me-kvällarna flyttat från Studion till Foajé 3. Minus: Räta stolsrader, lite stelt och korrekt, inte lika mycket partykänsla. Plus: Seriös och intellektuell inramning, fokus på böcker och samtal, inte lika mycket partykänsla.

Ola Nilsson, Marit Sahlström, Hans Gunnarsson och Alex Haridi berättade om sina nyutkomna romaner.

Kommande Release Me-kvällar hittas här.

MDLIV Äntligen Donna Tartt

20140519-181132-65492956.jpg

Håll i er, här kommer ett skrytinlägg i genren ”o vad jag är berest, beläst, nere med Stockholms kulturelit och hela resten av Stockholm och, ja faktiskt, resten av världen”. Men mest handlar det om en efterlängtad kväll på Internationell författarscen.

Jag tog den grönmönstrade tygpåsen från Daunt Books i London – för att jag tyckte den matchade min just framgrävda second hand-kavaj från 90-talets Uppsala – och la ner plånbok, nycklar, ett litet paket lakrits- och kaneltabletter av det tyska lakritsmärket Kado köpta på den lilla biografen fsk Kino i Berlin samt mitt storpocketexemplar av den massiva The Goldfinch köpt på The English Bookshop på Lilla Nygatan i Gamla stan. Jag skulle nämligen äntligen få höra författarsamtalet med Donna Tartt, intervjuad av Jan Gradvall på Kulturhuset.

Redan för många månader sedan förkunnade Kulturhusets hemsida att Donna Tartt skulle besöka Internationell författarscen under våren, men medan alla andra litterära vårprogram spikades och biljetter såldes förblev Donna Tartt-programmet datumlöst och utan biljettförsäljning. Det snackades och spekulerades på Twitter – min personliga favorit var den ängsliga uppdateringen från tjejen som inte ville gå på ett eftermiddagsmöte, för tänk om Donna Tartt-biljetterna släpptes just då! – och många otåliga påtryckningar gjordes på Kulturhuset. Och så skedde det, man meddelade att biljetterna skulle släppas på webben klockan sex på morgonen torsdagen 20 mars till Donna Tartts framträdande söndagen 18 maj – och Twitter tystnade. Alla tycktes samtidigt inse att ju fler som nåddes av information om programmet desto större konkurrens om biljetterna.

Själv ställde jag förstås klockan och var bland de första som ryckte och slet i biljetterna, jag hade problem med själva betalningen – det måste ha varit trångt i cyberrymden – men i slutänden hade jag min biljett, till en plats allra, allra längst fram. Man hade klokt nog upplåtit Stadsteaterns stora salong istället för den vanliga hörsalen med färre, och onumrerade, platser. Jag bevakade försäljningen och såg att de allra flesta biljetterna, flera hundra, såldes första dagen.

Det var en sorlande, myllrande folkmassa kring och i salongen när jag kom dit, och väktare både här och där, vilket förvånade mig mycket. Vad trodde de skulle hända? Var det bara för att vi var så många hardcorefans? Fanns det något hot? Kräver amerikanska bästsäljande författares agenter väktare vid större framträdanden? Publikens sammansättning förvånade mig också en aning. Jag hade sett framför mig att alla platser skulle upptas av boktokiga kvinnor i min egen ålder, vi som var sexton eller däromkring när The Secret History kom på svenska, Den hemliga historien, och som låg vakna på nätterna och läste och förfasades över krypande obehagligheter bland studenterna på Hampden Collage i Vermont. Men det var en ganska blandad skara, olika åldrar, kvinnor och män. Donna Tartt är ju numera Pulitzer-prisad, för den senaste romanen, och kanske därmed extra välkänd, men den nyheten kom först långt efter att biljetterna sålt slut.

20140519-173403-63243018.jpgDet var fotoförbud under intervjun, så här ses Ingemar Fasth presentera kvällen.

Under intervjun framkom att Donna Tartt blev publicerad första gången när hon var tretton, då en dikt av henne i sonettform kom med i ett litterärt magasin hemma i Mississippi. Hon har också skrivit en essä om cheerleading, som hade legat länge i en byrålåda och som hon fick publicerad då hon blivit berömd efter utgivningen av The Secret History. Den skulle för övrigt bli film, var det tänkt, men det blev inte av, vilket Donna Tartt är tacksam för. Om The Goldfinch berättades att hon periodvis skrev på den i ett särskilt forskarrum på New York Public Library, där man hade ett möte med den ansvariga en gång om året då man genom redovisning av sitt arbete skulle hävda sin rätt att ha tillgång till rummet. Till skillnad från forskarna lånade Donna Tartt böcker inom vitt skilda ämnen, så hon fick förklara att hon faktiskt inte gjorde slumpmässiga lån för att det skulle se ut som att hon använde bibliotekets resurser, utan att det för hennes arbete behövdes litteratur om både Amsterdam och sportbetting. Men något om Stockholm blev det inte, som det ursprungligen var planerat. Vi fick även, till folkets jubel, höra att en ny bok var på gång.

Så fort intervjun var över reste sig alla och trängde sig mot utgången och signeringen. Jag hamnade någonstans i mitten av den långa kön som bildades och hade gott om tid att uppdatera och kolla läget på Twitter och Instagram. Särskilt för oss som var där utan sällskap blev det en tyst men ändå livlig ventilering, man taggade sina inlägg #donnatartt, responerade på varandras och undrade var i lokalen ens samtalspartner fanns, eller om de redan gått därifrån och satt på tunnelbanan. Med Maria T, tidigare i biblioteksvärlden, numera på Kulturrådet, och Josefine Lindén, nydebuterad författare som jag inte känner, men som jag tror att min förlagsengagerade vän Anna B är bekant med, hade jag en Twitter-diskussion om huruvida Donna Tartt som person är sympatisk eller ej. Det är det där som är så spännande med Twitter, man vet aldrig vilka som hakar på. Jag försökte hur som helst att inte låta mig påverkas innan jag själv kommit fram till själva signeringen. Erfarenheten blev positiv. Jag började förbereda mig långt innan det var min tur, starstruck som jag var, på att säga att jag varit ”a big fan” sedan jag var sexton och att jag som bibliotekarie rekommenderat The Secret History till unga läsare. Det blev … ungefär så. Hon såg väldigt glad ut, vi skakade hand, hon signerade min bok och berättade att hennes familjemedlemmar antingen jobbar på bibliotek eller tillbringar all sin tid där ändå. Sedan lämnade jag plats åt nästa nervösa beundrare, konstaterade att den väktare som stod närmast Donna Tartt var samma som den som patrullerade på Sture bibliotek på vårt jubileumsfirande för en vecka sedan och twittrade vidare, bland annat om att jag också noterat att en i kön fick ett biblioteksexemplar signerat. Det gillade mina medtwittrare. Jag gjorde samma grej när Erlend Loe var på besök i Kulturhuset för många år sedan, starstruck då också, särskilt efter att ha hört en av de bästa uppläsningar jag varit med på någonsin. Efter framträdandet fick jag en signatur i Hornstulls biblioteks exemplar av Fakta om Finland. Parallellt med twittrandet och instagrammandet (där jag såg många dokumenterade Donna Tartt-autografer i grön tusch eller i svart, som i min bok) deltog jag för övrigt i en ivrig Facebook-chatt med Lena och vår vän Marie i Köpenhamn, som vi ska hälsa på om en vecka. Nu återstår att välja stadsdel att träffas i.

När jag kom hem packade jag upp min nysignerade The Goldfinch, vari jag som bokmärke använder ett kvitto från den berlinska lilla street food-restaurangen Mammam, som serverar vietnamesisk mat på en kvällslivlig gata i Friedrichshain, och kollade det senaste av många mms från mamma och pappa på Malta. Sedan gjorde jag varm choklad på Whittard-chokladpulver från Bath med en stor vaniljmarshmallow från London och tänkte på förmiddagens predikan i Korskyrkan, om våra stora bekräftelsebehov, som får oss att vilja briljera med valda delar ur våra liv i sociala medier. Hrrm.

MDXXI Babel med Torgny, Sigge och Gunilla

20140417-002352.jpg
Här sitter Torgny Lindgren, Sigge Eklund, Jessika Gedin och Gunilla Brodrej och småpratar under Babel-inspelningen medan Helen Sjöholm sjunger säsongens specialkomponerade Benny Andersson-melodi, i dag med text av Beate Grimsrud, i ett inslag som vi i publiken ser på skärmar.

Maxad kulturnamedropping, eller hur?

Det gick lätt att gissa vilka i publiken som tillhörde Torgnys respektive Sigges fan club, och det var Torgnys fans som märktes mest. Vilket inte var så konstigt. Sigge var seriös under intervjun, inte alls svår, men allvarlig. Publiken kunde bara lyssna andäktigt. Torgny var istället klockren mysfarbror och lockade fram skratt efter skratt från tanterna i bänkarna. Jag vet inte om Gunilla också hade en fan club, det är ju inte omöjligt. Hur som helst så hade jag läst en intervju med henne i Fyrahundrafemtio och var hyfsat insatt i hennes bok Shopstop, om ett år utanför konsumtionssamhället. Trevligt nog hade hon några för mig nya detaljer att dela med sig av, så att det inte blev som vanligt – samma författare berättar samma saker om samma böcker i Babel och Lundströms bokradio och i landets få litterära magasin och så kan det bli ytterligare repriser om man hör dem prata i Kulturhuset eller vid andra evenemang, i någon bokhandel eller något bibliotek.

På söndag kväll får man se hur Babel-programmet blev.

MCCCLXIV Release på release

Vilken kväll! Sista öppettimmen på Sturebibblan var det invigning av årets julkrubba och release av två julböcker. Fullt hus, Rose och Rebecka Lagercrantz och Torsten Wahlund med flera medverkade, med prat och musik och högläsning. Kollegan Lisbeth höll i programmet och var också den som skulle bli kvar med all städning och återmöblering, med tanke på att de inte var klara när jag och Nike smög ut från biblioteket vid stängning. Jag har själv alltför många gånger varit i samma situation, ensam i biblioteket med allt jobb när åhörarna gått därifrån, ofta ganska sent.

20131129-110638.jpg

Så varför var jag inte en schyst kollega och stannade kvar till the bitter end? Jo, jag hade redan för länge sedan antecknat ”Release Me” i kalendern, Kulturhusets återkommande evenemang där författare presenterar sina nya böcker. Förra gången jag var där pratade bland andra Bernt Hermele och Björn af Kleen om sina alster och Johanna Koljonen läste ur sin nya Novellix-novell Vellumbarnet. Den här gången var det Martina Montelius och Lars Berge som berättade om Främlingsleguanen respektive Kontorsninja, med flera pratgäster, och Karolina Ramqvist läste ur sin nya Novellix-novell Farväl, mitt kvinnofängelse.

Novellix-Lena, förlagets grundare och Sture biblioteks högt uppskattade samarbetspartner, var förstås på plats och supportade sina två författare – även Martina Montelius är representerad i novemberfyran med novellen Ulf gråter – och hon hade en uppsättning med alla fyra miniböcker i väskan som hon gav till mig. Jag var beredd att ta med dem till biblioteket, men de var en present. En mycket glad bibliotekarie vacklade ut på Plattan efter en lång arbetsdag och tog tunnelbanan hem.

20131129-110906.jpg

MCLIX Förlagsdag

20130827-233347.jpg
BTJ:s (alltså Bibliotekstjänsts) förlagsdagar äger den här gången rum på Frescati och jag fick i alla fall möjlighet att gå på ett av tillfällena, nämligen den här förmiddagen i en hörsal i Södra huset. Bäst var våra goodiebags, med tre böcker totalt, och barn- och vuxenboksförfattaren Martin Olczak. Vi Sturebibliotekarier känner ett lite extra starkt band till honom, eftersom han är bror till Patrik, vår föräldralediga kollega AnnCharlottes sambo. En rad författare presenterade sina böcker och när det var Martin Olczaks tur klev han långsamt fram och pratade lika långsamt och sobert, iklädd svart träningsoverallsjacka och mörka cargobyxor. Stämningen vände när han började klä av sig och ”megadräkten” kom fram. Bibliotekariepubliken fnittrade och alla glömde nog bort att han egentligen inte var där för att prata om sina Megakillen-böcker utan den nya deckaren Akademimorden.

MCXXII Bokcirkel med författarchatt

20130507-003122.jpg

20130507-003130.jpg
För några veckor sedan råkade jag se en Twitter-länk till ett blogginlägg på bokcirklar.se, som då gästbloggande författaren Mattias Edvardsson skrivit. Det var hans sista gästinlägg, där han skrev att om en grupp, som en bokcirkel eller en skolklass, hade läst hans debutroman Dit drömmar färdas för att dö ställde han gärna upp och var delaktig i en diskussion kring läsningen. Såvida man inte fanns i Skåne fick det ske via chatt.

Det här konceptet var för intressant för att missa. Jag kände visserligen inte till boken, men det spelade ingen roll. Anna B var den första jag frågade, hon hörde med sin syster Elin, sedan frågade jag Haralampos och Jonas – och alla svarade ja till att ingå i en bokcirkel. Vi hittade ett datum då alla kunde – vilket var i måndags – och jag hörde av mig till författaren som hakade på precis som utlovat.

Dit drömmar färdas för att dö är väldigt mycket dokumentärroman, trots förordets brasklappar om att karaktärerna är påhittade. Historien bygger på fallet Bobby, den tioåriga pojken som blev misshandlad till döds av sin mamma och styvpappa 2006, och är ett försök att hitta möjliga förklaringar till att det gick som det gick. Eftersom ett sådant här ovärdigt beteende inte bara uppstår av sig självt går författaren en generation tillbaka och beskriver hur pojkens – ”Sammys” – mormor och morfar kom till Sverige från Finland som arbetskraft på fabrik respektive varv, hur arbetslösheten slog till när tiderna förändrades, psykisk påfrestning, dövande alkohol, frustration och aggression, och Sammys mamma Liisas uppväxt i skuggan av föräldrarnas hopplöshet. Syftet är att visa att hungern efter bekräftelse har blivit så starkt koncentrerad hos Liisa att hon är beredd att göra vad som helst, till vilket pris som helst, för att få någon att bry sig om henne, även om det innebär att leva med en man som torterar henne och uppmanar henne att delta i tortyren av hennes son. Beskrivningen av tiden hos den våldsamma mannen ligger mycket nära den dokumentation som finns i rättegångshandlingarna.

Det var horribel läsning, och jag såg framför mig hur vi fem i bokcirkeln skulle sitta och sucka över världens ondska och oskyldiga barns sorgliga öden, men stämningen blev långt ifrån tung. Det var helt enkelt för trevligt bara att träffas i den här konstellationen (där jag kände alla men alla inte kände varandra). Vi samlades halv sju och hade en timme på oss att fika och prata om boken innan vi kopplade in författaren. Eller en knapp timme, vi väntade in Jonas som fått för sig att han skulle till en Anna Eriksson och gick och ringde på hos de två Eriksson som fanns i huset, men till slut hamnade han rätt.

Vi kom snabbt in i en diskussion om bokens tema, och det var omöjligt att låta bli att fokusera på sanningshalten. Hur mycket av handlingen hade författaren hittat på? Hade alla karaktärer verkliga förlagor? Hade han pratat med personerna i fråga? Hade någon av de verkliga personerna läst boken? Vi pratade också om hur det är att läsa en bok som man vet hur den slutar, i det här fallet med en total tragedi. Hur kan det ändå vara spännande, hur hålls intresset uppe?

När vi pratade sinsemellan handlade diskussionen åtminstone delvis om omdömen och upplevelser av läsningen, men när vi satte igång chatten passade vi på att ställa alla frågor som utan information från författaren skulle ha hängt i luften. På så sätt fyllde konceptet en uppenbar funktion. Det är lätt att jämföra med cirkelträffarna vi har på biblioteket, där den person i gruppen som sitter på mest information – om platsen där berättelsen utspelar sig, om ämnet, om tiden, om författaren – inte sällan får en expertroll och blir ombedd att berätta för nyfikna åhörare. Här kunde alla funderingar få fritt utlopp, vi skickade datorn mellan oss och turades om att ställa våra frågor, väntade in svar och läste det Mattias skrev högt. Med tanke på den tid det tog för oss själva och för honom att formulera samtalet i skrift hann vi dessutom ha parallella muntliga diskussioner, ofta livliga, både urspårade och gravallvarliga. Det går inte att förhålla sig känslomässigt neutral till ämnet.

Trots den extrema brutalitet vi blev inkastade i – en i gruppen orkade inte läsa ut boken – är jag väldigt glad över utfallet. Kommunikationen med författaren var bra, vi uppskattade verkligen hans feedback och han uppskattade vår, och själva gruppen blev också bra, så pass bra att vi pratar om en ny träff. Att diskutera läsning är oslagbart. Jag kan inte konstatera det ofta nog.

Anna har också bloggat om boken och om kvällen.

MIV Ovidius som Kallifatides

20130211-222629.jpg
”Är det inte så att du vet vad som säljer, men du väljer att skriva kvalitetslitteratur istället?” ”Nej nej nej, även att skriva strunt är svårt, och jag vet inte hur man gör!”

Det blev en lång frågestund efter Theodor Kallifatides föredrag, tack vare de genomentusiastiska damer och herrar som utgjorde publiken och som även var på plats en god stund innan för att fika och prata. Jag hade aldrig besökt Örby bibliotek tidigare, men det var precis så där barnvänligt och pensionärsgemytligt som jag föreställt mig, med leksaker, gamla skolplanscher och framkörd kaffevagn där man la en frivillig peng för kaffe, bulle och kakbit.

Föredraget handlade framför allt om Theodor Kallifatides senaste bok Brev till min dotter, vilket var intressant, men alldeles för avslöjande för mig som bara läst kanske 50 sidor. I gengäld för förlorade överraskningsmoment har jag nu istället en fördjupad kunskap om bakgrund och inspirationskällor, som har att göra med Kallifatides egna upplevelser av att befinna sig och behöva anpassa sig till ett främmande land, här överfört till Ovidius liv och den utvisning hans diktande bestraffades med år 8 e.Kr.

Även om jag inte alltid håller med i sak är det en fröjd att höra Theodor Kallifatides filosofera över de stora frågorna, i kärnfulla fraser, eftertänksamt eller snabbt levererat, men varje gång genuint. Han menar det han säger och han säger det snyggt.

20130211-222640.jpg