För några veckor sedan råkade jag se en Twitter-länk till ett blogginlägg på bokcirklar.se, som då gästbloggande författaren Mattias Edvardsson skrivit. Det var hans sista gästinlägg, där han skrev att om en grupp, som en bokcirkel eller en skolklass, hade läst hans debutroman Dit drömmar färdas för att dö ställde han gärna upp och var delaktig i en diskussion kring läsningen. Såvida man inte fanns i Skåne fick det ske via chatt.
Det här konceptet var för intressant för att missa. Jag kände visserligen inte till boken, men det spelade ingen roll. Anna B var den första jag frågade, hon hörde med sin syster Elin, sedan frågade jag Haralampos och Jonas – och alla svarade ja till att ingå i en bokcirkel. Vi hittade ett datum då alla kunde – vilket var i måndags – och jag hörde av mig till författaren som hakade på precis som utlovat.
Dit drömmar färdas för att dö är väldigt mycket dokumentärroman, trots förordets brasklappar om att karaktärerna är påhittade. Historien bygger på fallet Bobby, den tioåriga pojken som blev misshandlad till döds av sin mamma och styvpappa 2006, och är ett försök att hitta möjliga förklaringar till att det gick som det gick. Eftersom ett sådant här ovärdigt beteende inte bara uppstår av sig självt går författaren en generation tillbaka och beskriver hur pojkens – ”Sammys” – mormor och morfar kom till Sverige från Finland som arbetskraft på fabrik respektive varv, hur arbetslösheten slog till när tiderna förändrades, psykisk påfrestning, dövande alkohol, frustration och aggression, och Sammys mamma Liisas uppväxt i skuggan av föräldrarnas hopplöshet. Syftet är att visa att hungern efter bekräftelse har blivit så starkt koncentrerad hos Liisa att hon är beredd att göra vad som helst, till vilket pris som helst, för att få någon att bry sig om henne, även om det innebär att leva med en man som torterar henne och uppmanar henne att delta i tortyren av hennes son. Beskrivningen av tiden hos den våldsamma mannen ligger mycket nära den dokumentation som finns i rättegångshandlingarna.
Det var horribel läsning, och jag såg framför mig hur vi fem i bokcirkeln skulle sitta och sucka över världens ondska och oskyldiga barns sorgliga öden, men stämningen blev långt ifrån tung. Det var helt enkelt för trevligt bara att träffas i den här konstellationen (där jag kände alla men alla inte kände varandra). Vi samlades halv sju och hade en timme på oss att fika och prata om boken innan vi kopplade in författaren. Eller en knapp timme, vi väntade in Jonas som fått för sig att han skulle till en Anna Eriksson och gick och ringde på hos de två Eriksson som fanns i huset, men till slut hamnade han rätt.
Vi kom snabbt in i en diskussion om bokens tema, och det var omöjligt att låta bli att fokusera på sanningshalten. Hur mycket av handlingen hade författaren hittat på? Hade alla karaktärer verkliga förlagor? Hade han pratat med personerna i fråga? Hade någon av de verkliga personerna läst boken? Vi pratade också om hur det är att läsa en bok som man vet hur den slutar, i det här fallet med en total tragedi. Hur kan det ändå vara spännande, hur hålls intresset uppe?
När vi pratade sinsemellan handlade diskussionen åtminstone delvis om omdömen och upplevelser av läsningen, men när vi satte igång chatten passade vi på att ställa alla frågor som utan information från författaren skulle ha hängt i luften. På så sätt fyllde konceptet en uppenbar funktion. Det är lätt att jämföra med cirkelträffarna vi har på biblioteket, där den person i gruppen som sitter på mest information – om platsen där berättelsen utspelar sig, om ämnet, om tiden, om författaren – inte sällan får en expertroll och blir ombedd att berätta för nyfikna åhörare. Här kunde alla funderingar få fritt utlopp, vi skickade datorn mellan oss och turades om att ställa våra frågor, väntade in svar och läste det Mattias skrev högt. Med tanke på den tid det tog för oss själva och för honom att formulera samtalet i skrift hann vi dessutom ha parallella muntliga diskussioner, ofta livliga, både urspårade och gravallvarliga. Det går inte att förhålla sig känslomässigt neutral till ämnet.
Trots den extrema brutalitet vi blev inkastade i – en i gruppen orkade inte läsa ut boken – är jag väldigt glad över utfallet. Kommunikationen med författaren var bra, vi uppskattade verkligen hans feedback och han uppskattade vår, och själva gruppen blev också bra, så pass bra att vi pratar om en ny träff. Att diskutera läsning är oslagbart. Jag kan inte konstatera det ofta nog.
Stadsbibliotekets Själsfrände-serie avslutades för säsongen häromkvällen. Konceptet är att en författare eller annan konstutövare som arbetar med ord bjuds in för att intervjuas om ett författarskap som han eller hon inpirerats särskilt av. Jonas Hassen Khemiri valde James Baldwin, Sissela Kyle valde Selma Lagerlöf, 
Har parkerat mig på McNally Jackson Books lilla café i väntan på att 
Det finns massor av folk som gillar att gå och lyssna på författare som pratar om sina böcker, de är bara inte så välrepresenterade i min bekantskapskrets, så att få frivilligt sällskap är värt mycket. Vid kyrkkaffet sa jag till Sofia att jag under eftermiddagen skulle gå till The English Bookshop och höra två skotska författare läsa ur och berätta om sina alster, och Sofia, som praktiserade i Glasgow under sin utbildning till socionom, frågade genast om hon fick följa med för att få höra lite skotsk engelska.
Tiffany, butikens mest entusiastiska medarbetare, hade naturligtvis bakat kakor, och det bjöds också på ost och kex. Publiken var inte särskilt stor, men det blev ändå lite mingel före och efter, trevligt och charmigt som vanligt. Sofia köpte ett exemplar av The donor, fick det signerat och passade på att berätta lite om sin vistelse i Glasgow, tyckte jag att jag hörde i öronvrån.
Med flera pågående ska jag ändå unna mig att börja på en ny bok. Det står mellan The Boat av Nam Le, Ru av Kim Thúy och 
Sedan visade han upp sin bok och sa att ordet ”dystopia” användes om den (faktiskt används det av samtliga tre personer som på baksidan beskriver och berömmer innehållet), men själv hade han inte vetat vad det betydde förrän nu. Oj, vad gör killen i bokbranschen, hann jag tänka innan jag insåg att han faktiskt inte stod och visade sig okultiverad utan ödmjuk. Han gjorde överlag ett väldigt ödmjukt intryck. Om jag förstod det rätt hade en vän till honom startat ett förlag och bett honom skriva något, vilket han fick tid att göra då han var hemma under sin frus svåra graviditet. Resultatet blev en thriller med sci-fi-inslag i ett New York som drabbats av en svår katastrof. Samtidigt som han berättade om den, dess tillkomst och handling, vävde han in berättelser om sig själv, till exempel om hur han i 19-årsåldern hade varit arbetslös, liksom hans vänner, och de var rädda att det innebar att de skulle bli inkallade som soldater. Hans pappa hade krigat. Hans farfar hade krigat. Men han slapp. Trots allt jag läst och sett och hört om amerikansk militär i olika länder har jag aldrig tänkt på just det här, att deltagandet i krig är något som har pågått under de senaste generationerna i USA och att unga män oroar sig för att bli utkommenderade, och blir de det inte kan de vara första icke-krigande generationen i familjen.
Så hur lockar den här romanen mig? Jo, förutom att den utspelar sig i New York, som visserligen inte är helt sig likt, har huvudpersonen, en krigsveteran med minnesförlust, fått ett jobb på New York Public Library, och bibliotek som idé och miljö har alltid lockat författaren. Sådant faller man ju för. När jag gick fram för signering var jag ju tvungen att säga att jag var bibliotekarie, vilket han tyckte var kul, och han sa att han kände till att det är en tuff bransch rent ekonomiskt. Visst är det så. ”Jag är glad att jag har ett jobb”, sa jag, fick min signerade bok och ett stort tack för att jag valt att komma. Han verkade uppriktigt glad över uppslutningen under kvällen och uppmanade alla att köpa en bok, inte nödvändigtvis hans, utan vilken som helst, för att stötta bokhandeln. ”We didn’t pay him to say that”, sa Tiffany.
Theomis 