MCDXXII Ett bibliotek här?

20140124-003205.jpg
Det spelar nog ingen roll hur vi skyltar – Sture biblioteks placering och existens nere på Östermalmstorgs tunnelbanestation har överraskat förbipasserande i snart fem år. Det går knappt en dag utan att någon förstagångsbesökare utbrister att det inte kan vara möjligt att vi funnits där så länge.

I dag hade vi en besökare i den kategorin och även en annan, nästan lika vanlig typ, nämligen besökaren som tror att han eller hon befinner sig på Östermalms bibliotek.

Vi hade också en tjuv. Det är betydligt ovanligare. En tjej och en kille satt vid datorerna och när de gick tog killen med sig en annan datoranvändares täckjacka. Hon märkte det och skyndade efter, varpå killen släppte jackan på golvet medan han och tjejen ökade farten och sprang ner för trappan. Jackans ägare skrek upprört efter dem.

I övrigt var det studenter, ett par av mina favoritstammisar, två udda farbröder som skulle kopiera papper och uträtta diverse andra ärenden, en kändis, grabbarna som hänger vid PressDisplay-skärmarna och läser utländska tidningar, möjligen polska, några småbarnsföräldrar samt en stadig ström övriga boklånare med eller utan behov av hjälp att hitta det de söker.

MCDXX Slussens biblioteks vårprogram

Slussens_biblioteks_varprogram_fran_PDF
Välkomna till Slussens biblioteks litterära program! Som vanligt handlar allt om Stockholm.

På läsecirkelsidan kommer först två deckarprogram som vi arrangerar med tanke på ”Skuggsidan – en utställning om gatans brott”, som öppnar 1 februari på Stadsmuseet. Jag och mina bibliotekskolleger har förhandskollat några av utställningsföremålen, som då befann sig i museets magasin i Frihamnen.

Därefter en ”Stockholm läser”-cirkel – en knapp vecka kvar till avslöjandet av årets bok. Det här är första året jag har fått veta i förskott vilken bok det kommer att bli. Många andra medarbetare, precis som jag själv i fjol, planerar nu för diverse ”Stockholm läser”-aktiviteter, utan att veta vilken titel det gäller.

Allra mest unika blir nog de sista två cirklarna. Den första av de böckerna, Drömlandet, kom 1909 och den andra, Fosterbarn, kom på 1950-talet, men utspelar sig i Stockholm från 1880-talet och framåt, och miljön vi kommer att befinna oss i under cirkelkvällarna är museilägenheten Stuckatörens våning, inredd som under 1800-talets slut.

Bokluncherna blir spännande. Den första är ganska snart, och jag har inte läst böckerna jag ska prata om. Till tillfället därefter är det inte heller så mycket tid, och jag har bara funderat på programidén i teorin, att det nog borde gå att hitta tre romaner, skrivna för länge sedan eller moderna som utspelar dig i förfluten tid, som man kan berätta om utifrån gamla foton och annat material i Stockholmskällan. Men vilka … Det blir lika intressant för mig som för alla andra!

Deckare nummer två, den om Akademimorden, har jag helt överlåtit åt en kollega, men de övriga programmen kommer jag att hålla i, på egen hand eller med sällskap.

MCDXV Alla vill prata Söderberg på Slussens bibliotek

Så olika läsecirkelträffar kan bli. Senast var det jag och två till som pratade om Röda rummet, och i dag var det jag och nio till som pratade om Den allvarsamma leken. Och vi som egentligen ska sätta streck vid åtta personer inklusive samtalsledande bibliotekarie.

Roligast var kanske att lyssna på damen som berättade att det var minst 40 år sedan hon senast läste boken och nu hade hon alltså fått tillfälle att göra det igen. Och hon var mäkta irriterad! Arvid, som hon hade uppfattat som så romantisk, insåg hon nu är en mansgris och en velpelle av värsta slag.

Jag håller med. Den allvarsamma leken brukar lyftas fram som en av tidernas främsta kärleksromaner, men för att vara en sådan är den högst oromantisk. Skärp dig, Arvid! Ta dig i kragen, Lydia! Det duger inte att sitta vid fönstret fyra trappor upp på Johannesgatan, se på den fallande snön och tycka synd om sig själv och varandra.

MCDXIII Marginallös biblioteksvardag

20140115-001818.jpg
Jo, det stämmer, på biblioteket jobbar vi med läsning, vi pratar böcker med pensionärer, vi pratar böcker med barn och unga. Det är trivsamt och uppskattat.

Men låt inte det gemytliga skenet bedra. Bibliotekarieyrket är ingen lyxprofession för bokslukare som får ägna hela dagarna åt att i godan ro kultivera sin hobby.

I går kväll, efter stängning vid sju på Sture bibliotek, fick jag äntligen ro att förbereda en presentation för en PRO-förening, vilket jag orkade fram till kanske halv nio, parallellt med lite boksurfande som jag egentligen inte borde ha prioriterat just då. I morse var jag på möte på Östermalms bibliotek, varefter jag skyndade till Slussens bibliotek och så snabbt jag kunde tog hand om öppningsrutinerna. Sedan rusade jag runt och samlade ihop några böcker att ta med till PRO-mötet, halvt förberett och halvt spontant, skrev ut den på tok för korta presentation jag fick ihop i går och ringde med hög puls till Östermalms bibliotek och frågade var min inhoppare kunde ha tagit vägen. Hon dök inte upp då jag trodde att hon skulle göra det – ett missförstånd kring klockslagen, konstaterade vi senare – så jag fick lämna min disk tom och be museikollegan i granndisken att ringa mig om något akut ärende skulle uppstå, för nu var jag tvungen att äta om det skulle bli någon lunch i dag. Låtsades att jag inte såg de två mammorna som stod och velade vid menyn i museets café och gick fram och beställde före dem, läste igenom min text i väntan på potatisbullarna, åt och gick tillbaka till biblioteket, där bibliotekskollegan dykt upp. Mot Borgmästargatan och Sofia församlingshem längs halkiga gator och med tung tygpåse med böcker. Jag var i alla fall i tid och slog mig ner vid ett bord längst bak tills det blev min tur att gå fram och prata.

Av den avsatta halvtimmen pratade jag nog max en kvart, drog den efterfrågade presentationen av Slussens bibliotek och kompletterade med några boktips. Pensionärerna fick lite extra tidigt kaffe och jag fick en alldeles för fin tulpanbukett som tack för min lilla instats.

Tillbaka samma väg för avlösning av kollegan, som skulle direkt tillbaka till Östermalmsbibblan för att hålla i dagens bokfika för ungdomar.

Efter att jag hjälpt några besökare och besvarat några mail hade det redan blivit stängningsdags, varpå jag äntligen skulle få tid att ta itu med en affisch till Sturebibblans vårprogram, men informationsdiskens dator, som är manipulerad av ett ondskefullt geni, började strejka så snart jag hittat rätt dokument. Jag skulle aldrig hinna starta om datorn (det tar tio minuter), göra klart affischen och hinna ut innan Stadsmuseet larmas för att sedan ta mig vidare till Sture bibliotek och affischera. Så jag gick hem. Har ju trots allt 200 sidor att läsa inför läsecirkeln i övermorgon, och hela morgondagen är fylld av … väldigt mycket annat.

MCDVIII Vårterminens första litterära salong på Sture bibliotek

MilesCity
Det finns inte ens affisch ännu, men här är information om vårens första litterära salong på Sture bibliotek. Och ja, det är jag som kommer att leda den, så kom! Det är bara en novell, så det blir stor utdelning – förhoppningsvis – för liten insats. Klicka på bilden för att förstora eller läs informationen här på biblioteket.se.

MCDVII Personalförmån

20140109-003546.jpg
Vilken skattkammare som just öppnat sig! På Stadsmuseet finns förutom forskarsalen Faktarummet också ett synnerligen välsorterat specialbibliotek ett par trappor upp som inte är öppet för allmänheten att botanisera i, men man kan beställa ner böckerna till Faktarummet och läsa dem där.

Men nu är jag museipersonal. Jag får botanisera bland böckerna. Och låna. Med ett charmigt lappsystem registrerar man sitt lån och markerar i hyllan varifrån man plockat ut boken.

Detta är lycka.

MCDVI Killen som inte var från Stockholm

Efter att ha varit på verksamhetsmöte på Östermalms bibliotek gick jag i förmiddags ner i tunnelbanan för att åka vidare till Slussen. Just när jag satt mig på en bänk på perrongen kom en ung kille på kanske 19 år, sannolikt från en arabisktalande familj, och sträckte sig mot den Metro som jag hade råkat sätta mig bredvid. ”Ursäkta, kan jag ta den här?” ”Varsågod!” sa jag. Han satte sig en bit bort på samma bänk. Efter en liten stund kom ett ”ursäkta” igen och han undrade om jag kände till något bibliotek i city som är öppet. Jag svarade att det finns flera bibliotek i Kulturhuset och de har öppet just nu. ”Jaha, vad bra. Alltså, när jag kollade såg jag att typ alla bibliotek i hela stan har stängt i dag på förmiddagen! Det är jättekonstigt!” ”Jag jobbar själv på bibliotek, så du pratar med rätt person.” ”Va! Gör du!” ”Jo, vi har stängt på tisdagsförmiddagar, för det är vår chans att ha möten. Men just Kulturhusets bibliotek har öppet.”

Han frågade vidare om lånekort och lånedatorer och berättade att han inte läser så mycket nu för tiden. Han har ADHD, sa han, och det gör det svårt för honom att läsa, det är så mycket lättare att sätta på en film, fast det är lite synd … ”Man kan ju lyssna på böcker om man vill”, sa jag. ”Ja! Det gjorde jag förut! Det var jättebra. Jag läste Paradiset av Liza Marklund, till exempel, och jag kommer fortfarande ihåg allt, vad folk hette och så. Men … är inte det lite pinsamt, liksom, att behöva lyssna på böcker?” ”Nej, det blir ju mer och mer populärt”, sa jag och nämnde lite olika sätt att lyssna på böcker, via biblioteket och genom andra kanaler.

Killen smälte det där en stund och bläddrade vidare i Metron. Sedan vände han sig till mig igen. ”Alltså, förlåt, jag är inte härifrån, och jag vet att man inte ska börja prata med folk i Stockholm.” Jag log förmodligen brett åt den kommentaren och sa: ”Det är inte så att man inte ska göra det, vi är bara inte så bra på det.” ”Jaha”, sa killen allvarligt.

Strax därefter skildes våra vägar. ”Tack och ha det bra!” sa killen.

Klart jag har haft det bra i dag, och klart att det har en del att göra med mötet på Karlaplans tunnelbanestation med killen som inte var från Stockholm.

MCCCLXXXII Stadsmuseet från insidan

20131215-152021.jpg
Jag har sagt det förr och kommer att säga det igen: Det är kul att jobba på museum. Just nu sitter jag här i Faktarummet och följer två medarbetare som platsbestämmer den stora bilden ovan. Det söks i databaser och slås i böcker. En spännande process som pågått en bra stund.

20131215-152033.jpg
Häromsistens var jag, som obligatorisk fortbildning, tyckte museikollegan jag jobbade med den dagen, på en av de öppna visningarna av utgrävningen som pågår precis här utanför museet. Nere i gropen finns flera lager kullerstensgator från olika århundraden och en välbevarad bakugn från 1600-talet, men allra mest spännande var kakelugnsbiten från 1500-talet, som guiden hade i sin hink med fynd. På framsidan syntes en del av ornamenteringen i form av en fjäril och på baksidan fanns tre gropar, där kakelugnsmakaren tryckt till med fingrarna. Biten gick runt bland åhörarna, och jag tror att nästan alla tog av eventuella handskar och vantar och satte dit fingrarna där kakelugnsmakaren haft sina.

När jag skulle gå hem samma dag upptäckte jag att fyndhinken stod i ett personalutrymme på väg mot utgången, och jag kunde inte låta bli att plocka fram kakelugnsbiten för att känna på den en gång till. En häftig tidsresa.

Men häftigast hittills kan vara besöket i Stadsmuseets magasin i Frihamnen, där vi Slussens bibliotek-bibliotekarier bland mycket annat fick titta på föremål till den kommande utställningen om brott i Stockholm, kallad ”Skuggsidan”. Vid gamla handfängsel och andra obehagliga redskap, som det som användes för att spänna fast en person vid en skampåle, fanns ett bödelssvärd från 1600-talet.

”Man skulle vilja lyfta det!” sa kollegan Annika om svärdet. ”Man blir nyfiken på tyngden.” ”Vill du lyfta det? Jo, det går bra”, sa antikvarien varpå Annika direkt sträckte sig mot svärdet. ”Nej!” ropade antikvarien och sträckte fram ett par vita handskar.

Jag tog också chansen att hålla i svärdet (var vänlig ignorera dubbelhakan på bilden, där jag med största fokus balanserar klingan). En läcker känsla, om man tänker på svärdets ålder, men inte om man funderar närmare på användningsområdet.

Alldeles nyss kom mina begåvade medarbetare för övrigt fram till att fotografiet ovan föreställer Kungsgatan från Kungsholmssidan, med en skymt av Kungsbron längst till vänster.

MCCCLXXX Bakom Hjältekalenderluckan

Screen Shot 2013-12-15 at 0.48.31 AM
Har ni kollat in Stockholms stadsbiblioteks Hjältekalender? I kortkorta filmer berättar bibliotekspersonal runtom i stan om bra böcker med hjältar av mycket skiftande karaktär, och i dag blev det dags för mitt tips.

Den trogna läsaren vet sedan tidigare att jag är väldigt förtjust i reportagesamlingen En piga bland pigor från 1914, av och med den wallraffande Svenska Dagbladet-journalisten Ester Blenda Nordström, och det är alltså den jag berättar om i boktipsfilm nummer 14.