Det är en vecka kvar, men du vet väl att du kan förtidsrösta? På alla möjliga ställen, exempelvis alla bibliotek inom Stockholms stadsbibliotek (utom den lilla bibblan i Hjorthagen). Bara biblioteken blir sammanlagt runt 40 platser, i olika stadsdelar.
Min röstning är avklarad, på Sture bibliotek!
Välkomna på söndag! (Jubileet finns även som Facebook-evenemang.)
Vilket gäng vi blev på Slussens biblioteks läsecirkel i Stuckatörens våning! Jag hade glatt mig åt att flera av de anmälda inte hade namn som Elsabritt och Majvor – alla Elsabritt och Majvor är självklart välkomna, men eftersom den allra mest frekvent förekommande läsecirkeldeltagaren är en äldre, svensk kvinna var det roligt med flera utländskt klingande mansnamn i listan. Jag fick också uppfattningen att de kände varandra. Det gjorde de – det var tre italienska män, oerhört intresserade av stuckatur! Och Stuckatörens våning beboddes alltså från 1880-talet fram till 1920-talet av en familj där fadern var italiensk stuckatör. Dessvärre hade bara en i trion läst boken. Fast inte riktigt hela. Och så var det ytterligare en man och en kvinna i gruppen, som gärna påminde om att det var Henning Bergers Drömlandet vi var där för att diskutera, inte i första hand stuckatur. Och min chef, som för första gången var med på en av våra cirklar. Och så jag, cirkelnörd.
Drömlandet från 1906 handlar om sjuttonårige Helge och utspelar sig runt sekelskiftet 1900 på Norrmalm, Södermalm, Helgeandsholmen och Gamla stan. Är man särskilt intresserad av den tidens Stockholmsliv är boken en guldgruva. Här skildras byggnader och torg, vattnet som glittrar och himlen som skiftar, tidens yrken och samhälleliga hierarkier, familjeliv och granngemenskap – i detalj! Det finns en intrig, framför allt kring en arvstvist, men den är sekundär till de ingående och ofta sentimentala beskrivningarna ur tonårsperspektiv. Inget för den som vill ha en spännande bladvändare, men nostalgikern kan här ge sig hän totalt.
Inte för att jag vill driva med seriösa författare och förläggare, men jag blir ibland smått irriterad och ibland full i skratt när jag läser all reklam för nyutgivna böcker som landar i inboxarna för Sture respektive Slussens bibliotek, båda starkt profilerade. Om vi vill köpa ryska klassiker till stockholmsinriktade Slussens bibliotek? Nej. Och inte undulatböcker heller, hur bra de än är:
”Vi är glada att Stockholm har köpt in vår nyutkomna bok ‘Undulaten som sällskapsfågel – en färggrann liten personlighet’. Vi hoppas att de av era bibliotek som ännu inte har köpt in undulatboken, frågar de bibliotek som redan har köpt in boken, vad de tycker och anser om kvalitén på boken. Det vore ju tråkigt om ni skulle missa tillfället att delge era låntagare en modern undulatbok som passar hela familjen, även barn från 10 år och uppåt.”
Gör lite research samtidigt som ni samlar på er biblioteksadresser. Det skulle uppskattas.
En rar, äldre biblioteksstammis sa just att hon tycker att det är mig hon ser när hon går in på biblioteket.se, där det på förstasidan görs reklam för Tensta biblioteks läsecirklar för konstintresserade.
Jag rekommenderar ingen att vakna vid sex på morgonen och från sängen titta på ”Mannen från taket”, den actionfyllda polisfilmen från 1976, som börjar med ett vansinnigt blodigt mord utfört med bajonett. Det är ingen bra start på dagen. Första gången jag såg filmen, för några år sedan, blundade jag mig igenom scenen och när jag nu såg hur kusligt den började spolade jag helt sonika förbi.
Anledningen bakom valet av morgon-TV var samma kvälls läsecirkelträff om Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle, som filmen bygger på. Jag mindes den som väldigt sevärd, inte minst som samtids- och Stockholmsskildring, och hade under läsningen funderat på passager att ta upp på cirkeln som jag även kom ihåg hur de skildrades i filmen. För att vara helt säker på att jag inte mindes fel eller blandade ihop saker såg jag alltså om filmen ungefär tolv timmar före läsecirkeln. Jag tipsar gärna alla som är intresserade av Stockholmsskildringar, 1970-talet, polisarbete eller bara absurt verklighetstrogna filmscener att se både filmen och extramaterialet om den hysteriska inspelningen med det småtokiga geniet Bo Widerberg. Tidig kväll är en bra tidpunkt. Och det blodiga mordet går utmärkt att hoppa över. Det kommer mer obehagligheter.
Vi i gruppen som satt och diskuterade boken i Källarstugan i Stadsmuseet på kvällen hade oväntat lätt att relatera till det vi läst, på grund av historiens miljöer. Någon bodde vid Odenplan, varifrån polisen samordnar sitt arbete, någon hade legat inne på Sabbatsbergs sjukhus, där det första mordet äger rum, och någon bodde på Torsgatan, som också ligger i området där poliserna finns, som är berättelsens hjältar och offer på samma gång.
Själv gick jag i flera år till tandläkaren på Eastmaninstitutet, en central plats i handlingen, i filmen syns min balkong och på Sabbatsbergs sjukhus är jag född, inte långt efter filminspelningens tid.
Förutom mord och mördarjakt handlar boken, och filmen, framför allt om själva poliskåren och dess korrumperande kamratanda, där allt från fusk till grymheter tillåts pågå. Jag nämnde något om att det där lär ha förändrats över tid och tipsade eventuella polisintresserade om ”Foka”, polisens poddradioserie, som jag smålyssnat på sista avsnittet av. Häromdagen, på väg hem från universitetet, lyssnade jag på seriens första avsnitt, där man precis i slutet nämner just hur moral och etik i poliskåren förändrats och förbättrats radikalt de senaste 30 åren. Lugnande för en som just läst Den vedervärdige mannen från Säffle.
Ytterligare ett tvärt kast på Sturebibblans utställningsvägg – från utskrivna Instagram-bilder till textil och akvareller. Här en detalj ur bildväven ”Lupiner i Hälsingland”. Gunilla Gerdrup heter konstnären. Det blev extra färgglatt i biblioteket efter hängningen i går.
Det var inte alls lika lätt att få bidrag till årets Instagram-utställning på Sturebibblan jämfört med förra året, då det var temalöst och fritt att skicka in vilka bilder som helst. Å andra sidan tycker jag att årets lilla utställning är roligare, eftersom man får fundera lite på på vilket sätt bilderna föreställer hjältar.
Haralampos bidrog med flera bilder och kom och inspekterade när de var helt nyuppsatta.
Instagram-tips: Följ ”Boken kommer”! De har precis börjat instagramma. För ett par år sedan hade jag min egen ”Boken kommer”-dam på 80 plus, som jag plockade ihop böcker till och la i en låda som annan bibliotekspersonal sedan tog med hem till henne, och det är den personalen, de som har förmånen att träffa de här läsarna, som tar bilderna.
Theomis 