MMCXXVIII Ett New York-fika till

Downloads1

Tidigare i mitt liv hamnade jag i situationer då jag önskade att jag hade något speciellt att bjuda på. Nu shoppar jag bjudsaker så snart jag kommer utanför rikets gränser, fyller köksskåpen och väntar in tillfällen att ta fram dem.

Efter att vid fikat i Stadsbibliotekets lunchrum för två veckor sedan ha plockat fram danska flødeboller hade jag den här gången tagit med mig shortbread från Waitrose på Jersey och praliner från Hotel Chocolat i Köpenhamn. Och så upptog Helena och Salomon berättelsen om studieresan till New York där den avbröts sist. Alla detaljer är med – biblioteken de besökte, bibliotekspersonal de träffade, hur de fick berättat för sig att bokinköpen gick till, de amerikanska chefstyper de iakttog, vilka i gruppen som umgicks med vem, vad de åt till lunch. Mycket intressant. Vi hann naturligtvis inte klart. Fika nummer tre är inplanerat.

MMCXXVII Dyrt slarv med en tekopp

På söndagskvällen 23 augusti satt jag på balkongen och skrev på min lilla fyra år gamla MacBook Air och drack te. Datorn har använts flitigt i princip varenda dag, på bordet, i soffan, i sängen, den har forslats runt i fodral eller löst i väskan på kortare turer genom stan och klarat ett otal tåg- och flygresor över världen. Och så sitter jag hemma på Kungsholmen och spiller te på den.

Jag vände den snabbt uppochner, stängde av den, torkade den så ordentligt jag kunde och slog på den igen. Jodå, den betedde sig som vanligt. Skönt! Sedan började jag skriva och märkte att alla tangenter inte reagerade.

När jag började kolla upp råd och tips vid spillolyckor var den första regeln att absolut inte slå på datorn igen förrän det gått ett par dygn, då datorn gärna ska stå med tangentbordet pekande neråt mot ett galler som tillåter luften att komma åt. För säkerhets skull stängde jag av den och ordnade en sådan plats åt den över natten, men den visade trots allt inga andra symtom än det där med tangentbordet.

För att kunna skriva lånade jag hem ett tangentbord från jobbet några dagar, sedan lät jag det inträffade bli en knuff i riktning mot en uppgradering. Jag hade ju funderat på det ett tag, min stackars dator hade länge kämpat med för litet utrymme för allt jag ville spara på den, så jag slog till på en ny, till utseendet precis likadan. Jag hittade en variant med räntefri avbetalning på tio månader, annars hade jag inte fixat det.

Men varför även ha en obrukbar prima dator stående hemma? Det skulle bli dyrt som stryk att laga den, men efter att ha gjort en kopia av datorns innehåll och stoppat in den i den nya datorn lämnade jag ändå in min gamla trotjänare, fick tillbaka den någon vecka senare och tog itu med att rapportera det hela till försäkringsbolaget ganska nyligen. Jag var inte alls säker på hur de skulle se på en skada på en fyra år gammal dator som har förlorat bra mycket i värde sedan den köptes – det är ingen jätteskillnad mellan priset på ett tangentbordsbyte och en begagnad MacBook Air från 2011 – men i dag fick jag beskedet att jag i alla fall får halva lagningskostnaden tillbaka, resten utgör självrisken.

Och det var ju oerhört mycket bättre än inget. Teet jag satt och drack den där ödesdigra kvällen var Mademoiselle av märket Theodor, det finfina svarta teet med lavendel och bergamott som jag drack på, och köpte med mig hem från, tesalongen Picorette i Granville i somras. Det har stått orört sedan olyckan, men i kväll firar jag med en kopp framför Pang i bygget, som sänds nu igen, den här gången på Sjuan.

Som pricken över i satte jag i mig de halvor som blev över sedan föräldrarna och jag hade en liten pralinprovning. I Göteborg häromsistens sprang jag nämligen på Flickorna Kanolds café med pralinförsäljning, ett märke jag blev förtjust i efter att ha hittat dem på Chokladfestivalen på Nordiska Museet ett par år i rad. Jag köpte två av varje av en variant med getost och honung, en med saltlakrits och den saltsöta, tryffelfyllda Göteborgspralinen.

MMCXXVI Till Helenas mamma

Den här bloggen har förmodligen inte jättemånga trogna läsare, men en av dem är, har jag fått veta, min kollega Helenas mamma!

Hej Helenas mamma!

Hoppas att du ser det här och, om du gör det, att du skulle vilja bidra med ett önskeämne, alltså ett ämne jag bör ta mig an i bloggen framöver.

Hälsningar från en bloggare som är glad över sin publik.

MMCXXV Lugna arbetsdagar – de finns, faktiskt

Framsida_Krogar_i_StockholmEfter långa arbetsdagar med obönhörliga deadlines är det guld värt med en kortare dag, då saker förstås behöver bli gjorda, men inget stort projekt behöver bli klart. Jag ägnade därför lite extra lång tid åt en post i Stockholmskällan om en bok från 1970, Krogar i Stockholm, som tillhör min favoritkategori i sammanhanget, nämligen böcker som är så enormt samtida att de snabbt blir enormt nostalgiska, och så en lite extra långsam lunch, då jag var inbegripen i ett samtal kring bordet om katters vän- och fiendskap och pratade tillagning av champinjoner med en av husets två ljudtekniker.

MMCXXIV Vi ses igen och pratar om den mystiska Herr Kader

När jag läste Novellix-novellen Herr Kadar av Håkan Nesser första gången tyckte jag att historien var ganska tunn, men valde ändå att lägga en uppsättning Herr Kadar-exemplar i goodie bagsen till förra terminens deltagare i ”Lär dig leda läsecirklar”-kursen, med planen att kunna använda novellen som cirkelbok under en återträff. Detta skedde i kväll.

Fem av åtta kursdeltagare kom, så med Annika och mig var vi sju vid bordet i styrelserummet, där vi fikade och, åtminstone någon halvtimme, pratade om novellen. Bara när jag pratade lite i förhand med Annika, under tiden jag hade pass i informationsdisken på barnavdelningen, kom detaljer, ledtrådar och nya dimensioner hos berättelsen fram – så blir det alltid under förhandsprat med kollegan när man är två som ska leda en cirkel, de samtalen kan vara mina favoritboksamtal – och när vi väl satte igång diskussionen runt bordet blev jag positivt överraskad av de tolkningar som kom fram. Vi spekulerade friskt – vem visste vad, är novellens berättare pålitliga, var det i själva verket så här? – och skruvade till våra analyser så att Håkan Nesser förmodligen hade skakat på huvudet emellanåt.

Alla närvarande utom jag var på Sigtuna Litteraturfestival i somras, så samtalet kom snart in på det, och på Augustprisnomineringarna, där jag å andra sidan var ganska insatt och kunde bidra. En fröjd att få sitta och prata böcker i största allmänhet.

Och under den kommande kursomgången är det jag och Helena som håller i trådarna. Plats finns för fler!

MMCXXIII Augustpriset Live

Det dök upp en specialinbjudan till Stockholms stadsbiblioteks personal till kvällens Augustprisevenemang i Kulturhuset och jag var inte sen att haka på. Några timmar efter att årets nominerade titlar avslöjats arrangerades alltså ”Augustpriset Live”, med sändning i Expressens TV-kanal och förmodligen på Augustprisets sajt och kanske någon annanstans.

Upplägget såg riktigt proffsigt ut, med Daniel Sjölin som programledare vid författarpanelen som byttes ut flera gånger tills alla närvarande författare varit med i samtalen. Bara några få av de nominerade böckernas författare saknades. Under panelbytena intervjuade Parisa Amiri bokbloggare och andra vid ett mingelbord i en annan del av lokalen, som på skärmen framme vid scenen – alltså det som tittare på distans kunde se – mycket väl kunde uppfattas som tre gånger så stor, med klippen mellan scen och mingelmiljö, och även lite stockholmsk citytrafik förbiblänkande i glasväggarna ut mot Sergels torg.

Jag har inte hunnit läsa en enda av de nominerade böckerna, det närmaste jag kommer är Stina Stoors novellsamling, som jag läst en novell ur. Men först på tur (när jag betat av min gigantiska hög här hemma alternativt tröttnar på den och sticker in något nytt) är definitivt Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Alla nominerade titlar hittas här.

MMCXXII Jobbsöndag

En jobbsöndag är till ända. Den började med en timme och en kvart i Korskyrkans kök före gudstjänsten för smörgåsberedning (och provsmakning av den brödsort som hade mest nybakad konsistens) …

… och enkelt blomsterarrangemang till altarbordet.

Själva gudstjänsten kunde jag inte vara med på, utan var tvungen att ta mig vidare till Sturebibblan och underjorden. På lunchen en kort utevistelse i de närmaste kvarteren, Grev Turegatan, Humlegårdsgatan, Östermalmstorg.

Och, naturligtvis, extra lyxigt helgfika i arbetsrummet.

MMCXXI Stockholm Stompers

Någon som trodde att jag nöjde mig med ungersk violin- och celloduo i musikväg i fredags? Nej då, samma kväll fanns Sofia, Mireia och jag i den galna trängseln på Stampen och hörde Stockholm Stompers, ett slags högljudd och underhållande korsning mellan klezmer och Aristocats och den enda punkt i jazzfestivalprogrammet jag hade chans att ta del av i år.

Här ett 30 sekunders smakprov.

MMCXX Satt i Guldfoajén, åt getost och pratade om sopor i väntan på ungersk stråkmusik

I går var alltså mamma och jag på lunchkonsert i Guldfoajén på Operan. Det vegetariska alternativet till lax var ett berg av getost och de gula skivorna som serverades till måste ha varit syrade betor (var nämligen nyss inne på Operans sida om pausservering och såg alternativet getost med syrade betor i menyn). Rätten såg lite udda ut bredvid laxtallrikarna vid de övriga platserna vid bordet, en smulig, vit hög. ”Vad mycket blomkål!” sa mamma. ”Nä, det måste vara ricotta”, sa jag och smakade. ”Nej, feta är det.” Åt mer. ”Nej, getost är det!” Så mycket getost har jag aldrig tidigare ätit på en gång.

Zoltán Kodálys experimentella duo för violin och cello från 1914 hade inslag som påminde mig om traditionell kinesisk musik och vissa bitar som hade kunnat ackompanjera river dance, associationer som kanske bara dök upp i just mitt huvud, men något måste man hänga upp musik på när den är inte är uppbyggd efter vanliga regler utan härjar fritt upp och ner och hit och dit, tyst eller kraftfullt, snabbt eller långsamt. Slår man för övrigt upp Zoltán Kodály på engelskspråkiga Wikipedia kommer just duo för violin och cello upp som lyssningsprov.

Själva lunchdelen var 45 minuter lång innan den korta konserten började och mamma passade på att berätta om sitt möte med sophämtaren tidigare under dagen. När hon tittade ut såg det ut som att soporna som tömdes från de båda soptunnorna utanför mammas och pappas hus hamnade på ett och samma ställe i sopbilen, trots att den ena tunnan är för vanligt skräp och den andra för kompost. Sopbilen körde vidare och när den vänt i slutet av gatan vinkade hon för att stoppa den så att hon kunde prata med föraren. Han tog frågan på stort allvar och erbjöd en komplett lektion. Först förklarade han att sopbilen har olika fack för olika sorters avfall. Sedan sa han att hon skulle hoppa upp i förarhytten, där han visade hur tömningen, som sköts med en arm som lyfter upp tunnorna, syns på en skärm och att alltihop styrs med en joystick. Därmed råder ingen tvekan om att sorteringen tas omhand på rätt sätt, åtminstone så långt som till sopbilen. (Visst var det ungefär så här det gick till, mamma? Jag har nu också läst vidare på Hylte kommuns pedagogiska sopbilssida.)

MMCXIX Förmiddagsglädje

Dagens första glädjeämne – en anmälan har droppat in till höstens kurs i att leda läsecirklar, som äntligen har börjat marknadsföras och startar ganska snart! Jag firar genom att lyssna på Zoltán Kodály, duo för violin och cello. Inte alldeles lättlyssnat, så det är bäst att förbereda öronen. Om någon timme ska jag och min mor på lunchkonsert på Operan och höra detsamma, och jag som inte är så förtjust i lax, som stod på menyn för dagen, har bett om vegetariskt. Ska bli spännande, både musiken och maten.