MMCXX Satt i Guldfoajén, åt getost och pratade om sopor i väntan på ungersk stråkmusik

I går var alltså mamma och jag på lunchkonsert i Guldfoajén på Operan. Det vegetariska alternativet till lax var ett berg av getost och de gula skivorna som serverades till måste ha varit syrade betor (var nämligen nyss inne på Operans sida om pausservering och såg alternativet getost med syrade betor i menyn). Rätten såg lite udda ut bredvid laxtallrikarna vid de övriga platserna vid bordet, en smulig, vit hög. ”Vad mycket blomkål!” sa mamma. ”Nä, det måste vara ricotta”, sa jag och smakade. ”Nej, feta är det.” Åt mer. ”Nej, getost är det!” Så mycket getost har jag aldrig tidigare ätit på en gång.

Zoltán Kodálys experimentella duo för violin och cello från 1914 hade inslag som påminde mig om traditionell kinesisk musik och vissa bitar som hade kunnat ackompanjera river dance, associationer som kanske bara dök upp i just mitt huvud, men något måste man hänga upp musik på när den är inte är uppbyggd efter vanliga regler utan härjar fritt upp och ner och hit och dit, tyst eller kraftfullt, snabbt eller långsamt. Slår man för övrigt upp Zoltán Kodály på engelskspråkiga Wikipedia kommer just duo för violin och cello upp som lyssningsprov.

Själva lunchdelen var 45 minuter lång innan den korta konserten började och mamma passade på att berätta om sitt möte med sophämtaren tidigare under dagen. När hon tittade ut såg det ut som att soporna som tömdes från de båda soptunnorna utanför mammas och pappas hus hamnade på ett och samma ställe i sopbilen, trots att den ena tunnan är för vanligt skräp och den andra för kompost. Sopbilen körde vidare och när den vänt i slutet av gatan vinkade hon för att stoppa den så att hon kunde prata med föraren. Han tog frågan på stort allvar och erbjöd en komplett lektion. Först förklarade han att sopbilen har olika fack för olika sorters avfall. Sedan sa han att hon skulle hoppa upp i förarhytten, där han visade hur tömningen, som sköts med en arm som lyfter upp tunnorna, syns på en skärm och att alltihop styrs med en joystick. Därmed råder ingen tvekan om att sorteringen tas omhand på rätt sätt, åtminstone så långt som till sopbilen. (Visst var det ungefär så här det gick till, mamma? Jag har nu också läst vidare på Hylte kommuns pedagogiska sopbilssida.)

One thought on “MMCXX Satt i Guldfoajén, åt getost och pratade om sopor i väntan på ungersk stråkmusik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s