MMCXXXV Ny utställning på Sturebibblan

”Det kommer nog inte så många”, trodde Britta Grassman när det var dags för hennes vernissage under Sturebibblans sista öppettimme, och det gjorde det väl inte i jämförelse med hur det har varit tidigare, fem eller sex vänner och bekanta till Britta dök upp den här gången, men den lilla tillställningen var ändå väldigt trivsam (om jag får säga det själv i min enkla roll som arrangör) och började på ett kul sätt. En fransk kvinna kom förbi och kommenterade målningarna och det visade sig att hon jobbade som konservator på Nationalmuseum. Hon och Britta började prata om olika typer av färg, bland annat äggoljetempera och dess olika beståndsdelar, och det hela ledde till ett samtal om da Vincis Nattvarden, där färgen tydligen inte är av rätt sort för att hålla sig fast på underlaget, vilket gör målningen svår att hålla i gott skick. ”Inte ens en mästare lyckas varje gång”, sa konservatorn.

Som vanligt stod biblioteket för enkla förfriskningar. Ciderflaskan hade blivit över från något tidigare tillfälle, de salta pinnarna likaså, Ramlösan kompletterade jag med, rosorna köpte jag till mig själv för en billig peng nere på T-Jarlen och lät stå framme under kvällen och chokladen kom ur två olika paket som låg inne i arbetsrummet. Det ena hade en besökare gett till min kollega Ludmila häromveckan. Bibliotekets två PressDisplay-skärmar, där man kan läsa tidningar från hela världen, har numera skärmsläckare och besökaren trodde att de var trasiga. ”Nej då, det är bara att röra musen lite så kommer de igång”, sa Ludmila, men han trodde henne inte av någon anledning, så hon följde med och visade. Att detta funkade tyckte besökaren var så mirakulöst att han senare kom tillbaka med choklad. Den andra chokladkakan kom från Situation Sthlm-försäljaren som står posterad i tunnelbanegången nedanför bibblan under kvällarna, för att ”han är trött på all choklad han får”, som det stod på post-it-lappen skriven av vilken kollega det nu var som tog emot den.

Britta Grassmans målningar pryder Sture bibliotek till 22 november.

MMCXXXIV Kafé Orion vid Odenplan

kafeorionUndrar hur länge Kafé Orion har legat på Norrtullsgatan 10, antingen är det nytt eller också har jag bara missat det. Det blev en tidig lunch med kollegan Salomon där i går, så tidig att vi fick välja mackor och annat från frukostmenyn. Stället satsar främst på kaffe, som jag inte dricker i någon större utsträckning, men det var lätt att uppskatta Lower East Side-stämningen hos miljön och klientelet – Mac-användarna, lattemorsan, den tilltufsade äldre mannen som kom in för att äta sina två på förhand beställda kokta ägg.

MMCXXXIII Adjö Kungsgatan, det var ett trevligt år

FullSizeRender-2

Tänk att årets Stockholm läser-satsning är över, i alla fall på så sätt att det sista biblioteksevenemanget kring Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan har ägt rum. I söndags inföll Uppsala-Ericas årliga stockholmsbesök, och jag hade föreslagit den dagen just för att finalevenemanget skulle gå av stapeln då, nämligen visning av filmversionen av romanen i rotundan på Stadsbiblioteket. Så mellan gudstjänst i Korskyrkan (som jag pratat en massa om och Erica inte tidigare varit i) och parkpromenad satt vi bland alla andra tanter framför duken där den svartvita filmen från 1943 visades. Programmet presenterades av Helena – det kändes fel att se Helena på scenen och själv sitta i publiken, som att jag borde greppa en mikrofon och göra min del av jobbet – och innan filmen sattes igång höll Mikaela Kindblom, som skrivit boken Våra drömmars stad – Stockholm i filmen, en kort presentation. Efter att ha läst recensioner av filmen som varit mestadels negativa och haft invändningar mot hur filmen blivit en tråkig moralkaka i förhållande till boken gillade jag att höra ett annat perspektiv från Mikaela Kindblom, nämligen att det visserligen handlar om unga kvinnor som hamnat snett och som – åtminstone de flesta – råkar illa ut, men framför allt är det en berättelse om empati.

Filmen Kungsgatan finns på dvd, Stockholms stadsbibliotek har ett antal exemplar att låna ut alldeles gratis, och ändå – smälls det upp en duk på bibblan och samma film visas där drar det full rotunda. Vi människor älskar tydligen att se film med en stor grupp främlingar.

MMCXXXII Scannern verkar fungera

Market Day

Scanningen på biblioteken, som besökarna kan göra gratis, har drabbats av ett märkligt fel på sista tiden. Tanken är att filerna, pdf eller jpg, skickas till en inknappad mailadress och kommer som bilagor, och det har funkat för det mesta, men ibland, helt slumpmässigt vad det verkar, har det istället kommit ett långt mail med siffror och bokstäver huller om buller och utan bilagor. Jag kan nu glädja stockholmarna med beskedet att felet tycks vara åtgärdat. I fredags genomfördes  en ”uppdatering i en säkerhetspatch” – nej, jag har ingen aning om vad det betyder och det förväntade sig säkert inte Tina på Volvo Information Technology att jag skulle, men jag blev ombedd att testscanna på Sturebibblan under eftermiddagen i dag, och då gick det som smort. När jag nu skulle scanna dokument efter dokument kunde jag ju passa på att välja något jag gillar, så jag la olika uppslag av den snygga serieboken Market Day av James Sturm på glaset. Bilden ovan är ett urklipp.

MMCXXXI Höstbestyr

I går var det dags för den årliga nedgrävningen av balkongträden bakom föräldrarnas koreanska gran. Det ena lilla trädet hade hunnit tappa alla blad, bara de svarta bären satt kvar, men jag sörjer förlusten av det rödbladiga trädet, perukbusken, som har synts genom fönstret här hemma. Hittills har jag inte tagit mig i kragen ett enda år och gjort vinterfint på balkongen när sommarväxterna gjort sitt. Är 2015 året då det ska ske? Spänningen är olidlig.

Historien om min TV-bänk fick för övrigt sitt slut strax före busknedgrävningen. För inte hjälpte det att be Myrorna hämta den, eftersom de genast upptäckte att ett hyllplan blivit urtaget, något jag inte ens reflekterat över, och därmed var möbeln inte komplett. Självklart ska de inte ta emot skräp, men jag tyckte skicket var klart acceptabelt, särskilt i förhållande till många andra begagnade möbler jag sett till försäljning, och jag ville verkligen inte slänga den. Så jag höll hoppet uppe och kontaktade i förrgår till Hela Människans secondhand-butik i Tumba och beskrev att hyllplan, sannolikt mer än ett, blivit borttagna. De svarade att de skulle ta emot bänken ändå. Så mamma och jag baxade upp pjäsen från källaren och körde den tillsammans med balkongväxterna till Tumba, och när vi kom fram och två män från butiken tittade på TV-bänken upptäckte de repor och såg skeptiska ut. Å nej, hann jag tänka, men de lastade hur som helst ur den. Så jag är av med den och kan bara hoppas att den på något sätt kommer till nytta.

Eftersom min långa erfarenhet säger att tiden alltid är otillräcklig när föräldrarna och jag ska ses utgick jag ifrån att det skulle bli stressigt att först få hjälp med TV-bänken, därefter gräva ner träden och sedan hinna tillbaka till stan till pilatespasset, men vi hade faktiskt förmått komma igång så pass tidigt på dagen att det till och med fanns tid för lunch. Det blev rostbiff med överbliven potatisgratäng och gelé som Ewa gjort på sina paradisäpplen. Ewa och hennes man Totte bor på Vikbolandet i Östergötland, som jag själv flyttade ifrån för en massa år sedan och föräldrarna flyttade ifrån för lite färre år sedan. Sedan flytten håller mamma och pappa kontakten med ett gäng jämnåriga vänner, alla med i församlingen som också vi var med i, och för någon vecka sedan var föräldrarna hemma hos Totte och Ewa.

Förutom gelén kom de hem med de här lådorna med äpplen, varav några hamnat hos mig.

Och så chokladbricka på maten. Kanelchokladen är från Jersey, höstpralinerna från Hotel Chocolat i Köpenhamn (ovanligt fin smak på alla tre!) och så vanliga hederliga goda Noblesse (enligt Marabou ”kanske världens tunnaste choklad”).

MMCXXX En onödigt lång historia om misslyckad chokladbollssmet

I förrgår hittade jag ett chokladbollsrecept från ICA där smöret skulle stå ett tag och småkoka och på så sätt ge chokladbollarna godare smak. Dessutom fick jag för mig att havregrynen kunde bli godare av att rostas. Så jag ställde smörkastrullen och havregrynspannan på spisen lagom länge och blandade sedan ihop allting enligt anvisningarna. Det blev havregrynsflak med brunglänsande soppa runtom. Hur skulle det där blöta smulet bli bollar? Omöjligt. Jag försökte rädda anrättningen genom att med stavmixer förvandla flaken till pulver, en hyfsat fungerande men tidskrävande – och högljudd – metod när klockan närmade sig midnatt. Det hela hade behövt hällas över i en riktig mixer för att det skulle bli någon vidare effekt. Nä, in med smeten i kylen över natten.

I går hade jag fortfarande en skål med smul, som blivit stenhårt smul. Vad göra? Jag bröt med våld upp det i ett slags brunt müsli, som jag hoppades skulle bli formbart om jag rörde i mer smör, rumsvarmt den här gången, som det är i fungerande chokladbollsrecept. Smör är gott, visserligen, men skulle inte smeten få lite mjäkig chokladsmak? Kakaon var slut, men innan jag la till det extra smöret blandade jag det med Whittards drickchokladpulver till en brun kräm.

Och tro det eller ej – det blev chokladbollssmet! Hälften av bollarna fick pärlsocker, hälften lakritsströssel i pärlsockerskepnad, fast brunt. De blev klara lagom tills kvällens fem gäster dök upp.

MMCXXIX Utkastad från SL Hittegods

Hej! Kl. 17.55 stod jag och letade efter mina borttappade vantar på SL Hittegods – stängningstid kl. 18 – och fick höra: ”Vi stänger nu!” ”Får jag titta klart?” ”Nej.” Jag försökte fråga hur det kvarglömda var sorterat, kanske hade jag hunnit titta i alla lådor med vantar, men personalen gjorde klart att de knappt ens tänkte möta min blick och gav ett mycket knapphändigt svar med kommentaren att jag fick komma tillbaka i morgon. Kl. 17.56 gick jag ut genom dörren och en dam som var på väg in och påpekade att klockan ju inte var 18 ännu fick höra: ”Vi stänger nu, vi går inte efter din klocka.”

Jag jobbar själv med service och vill gärna stänga i rätt tid, men skulle aldrig varken bete mig så här oförskämt eller verbalt kasta ut personer före stängningstid.

Jo, jag råkade visst kliva upp på lite höga hästar där på slutet, när jag i går kl. 18.09 skickade iväg meddelandet till SL en aning i affekt. Jag kan ju utan problem se framför mig att de brukar ha besökare med något vilt i blicken som tappat bort något viktigt och minst av allt här i världen bryr sig om att personalen behöver stänga en viss tid och att de börjat agera därefter.

I morse fick jag svaret att klagomålet skulle tas vidare till berörd personal. Då blir man – i alla fall jag, de gånger jag gör mig ansträngningen att klaga – lite illa till mods, trots att det var just det man var ute efter. Kommer de att bli ledsna? Fnysa föraktfullt? Hur som helst är jag fortfarande av åsikten att servicegraden var under all kritik under gårdagens sista öppetminuter på SL Hittegods på Klara Östra Kyrkogata.

MMCXXVIII Ett New York-fika till

Downloads1

Tidigare i mitt liv hamnade jag i situationer då jag önskade att jag hade något speciellt att bjuda på. Nu shoppar jag bjudsaker så snart jag kommer utanför rikets gränser, fyller köksskåpen och väntar in tillfällen att ta fram dem.

Efter att vid fikat i Stadsbibliotekets lunchrum för två veckor sedan ha plockat fram danska flødeboller hade jag den här gången tagit med mig shortbread från Waitrose på Jersey och praliner från Hotel Chocolat i Köpenhamn. Och så upptog Helena och Salomon berättelsen om studieresan till New York där den avbröts sist. Alla detaljer är med – biblioteken de besökte, bibliotekspersonal de träffade, hur de fick berättat för sig att bokinköpen gick till, de amerikanska chefstyper de iakttog, vilka i gruppen som umgicks med vem, vad de åt till lunch. Mycket intressant. Vi hann naturligtvis inte klart. Fika nummer tre är inplanerat.

MMCXXVII Dyrt slarv med en tekopp

På söndagskvällen 23 augusti satt jag på balkongen och skrev på min lilla fyra år gamla MacBook Air och drack te. Datorn har använts flitigt i princip varenda dag, på bordet, i soffan, i sängen, den har forslats runt i fodral eller löst i väskan på kortare turer genom stan och klarat ett otal tåg- och flygresor över världen. Och så sitter jag hemma på Kungsholmen och spiller te på den.

Jag vände den snabbt uppochner, stängde av den, torkade den så ordentligt jag kunde och slog på den igen. Jodå, den betedde sig som vanligt. Skönt! Sedan började jag skriva och märkte att alla tangenter inte reagerade.

När jag började kolla upp råd och tips vid spillolyckor var den första regeln att absolut inte slå på datorn igen förrän det gått ett par dygn, då datorn gärna ska stå med tangentbordet pekande neråt mot ett galler som tillåter luften att komma åt. För säkerhets skull stängde jag av den och ordnade en sådan plats åt den över natten, men den visade trots allt inga andra symtom än det där med tangentbordet.

För att kunna skriva lånade jag hem ett tangentbord från jobbet några dagar, sedan lät jag det inträffade bli en knuff i riktning mot en uppgradering. Jag hade ju funderat på det ett tag, min stackars dator hade länge kämpat med för litet utrymme för allt jag ville spara på den, så jag slog till på en ny, till utseendet precis likadan. Jag hittade en variant med räntefri avbetalning på tio månader, annars hade jag inte fixat det.

Men varför även ha en obrukbar prima dator stående hemma? Det skulle bli dyrt som stryk att laga den, men efter att ha gjort en kopia av datorns innehåll och stoppat in den i den nya datorn lämnade jag ändå in min gamla trotjänare, fick tillbaka den någon vecka senare och tog itu med att rapportera det hela till försäkringsbolaget ganska nyligen. Jag var inte alls säker på hur de skulle se på en skada på en fyra år gammal dator som har förlorat bra mycket i värde sedan den köptes – det är ingen jätteskillnad mellan priset på ett tangentbordsbyte och en begagnad MacBook Air från 2011 – men i dag fick jag beskedet att jag i alla fall får halva lagningskostnaden tillbaka, resten utgör självrisken.

Och det var ju oerhört mycket bättre än inget. Teet jag satt och drack den där ödesdigra kvällen var Mademoiselle av märket Theodor, det finfina svarta teet med lavendel och bergamott som jag drack på, och köpte med mig hem från, tesalongen Picorette i Granville i somras. Det har stått orört sedan olyckan, men i kväll firar jag med en kopp framför Pang i bygget, som sänds nu igen, den här gången på Sjuan.

Som pricken över i satte jag i mig de halvor som blev över sedan föräldrarna och jag hade en liten pralinprovning. I Göteborg häromsistens sprang jag nämligen på Flickorna Kanolds café med pralinförsäljning, ett märke jag blev förtjust i efter att ha hittat dem på Chokladfestivalen på Nordiska Museet ett par år i rad. Jag köpte två av varje av en variant med getost och honung, en med saltlakrits och den saltsöta, tryffelfyllda Göteborgspralinen.

MMCXXVI Till Helenas mamma

Den här bloggen har förmodligen inte jättemånga trogna läsare, men en av dem är, har jag fått veta, min kollega Helenas mamma!

Hej Helenas mamma!

Hoppas att du ser det här och, om du gör det, att du skulle vilja bidra med ett önskeämne, alltså ett ämne jag bör ta mig an i bloggen framöver.

Hälsningar från en bloggare som är glad över sin publik.