MMCCXXXV Stureby

Har tillbringat kvällen hos Ivana, som numera bor i Stureby. Som jag har konstaterat tidigare – tack vare en serbisk vän får jag se för mig okända bostadsområden i Stockholm. Först trodde jag att jag aldrig varit i Stureby tidigare, det var mörkt och de hyres- och radhuskantade gatorna präglades av grus och halvsmält snö och is, som resten av stan just nu, men även om det hade varit dagsljus och isfritt, så att man slapp gå med blicken i trottoaren, är det osannolikt att jag hade känt igen mig. Det är närmare tjugo år sedan Annika bodde i Stureby, under den tid då jag kom farande från Uppsala med jämna mellanrum för att ägna helgen åt att gå på TV-inspelningar med henne och sov över i hennes vardagsrum som vette mot tunnelbanan. Vi gick på det mesta, tävlingsprogram eller mer showbetonade grejer, lärde oss vid vilken studioingång det var mest strategiskt att vänta för att få de bästa platserna på Sen kväll med Luuk och hade en lista, även om den nog aldrig var nedtecknad, där vi rangordnade inspelningarna efter bjudfikat, toppad av det snabbt insomnade och bortglömda programmet Massor av sport. Jag har en minnesbild av hur vi satt i TV-huset med varsin god baguette under en paus i Massor av sport-inspelningen och såg Erik Blix gå förbi. Som stammisar på inspelningar började vi känna igen andra stammisar – i allmänhet pigga pensionärer – och vid ett tillfälle, mot slutet av den här intensiva hobbyverksamheten, avancerade vi från TV-publik till tipsmottagare i det då väldigt populära TV4-programmet På rymmen. Någon som minns Hjalle och Heavy? Annika och jag satt i en inglasad avdelning på estraden och svarade i telefon i ett avsnitt när de åkte fast.

Men åter till Stureby 2016.

Ivana läser nu en mer avancerad svenskakurs efter att ha gått klart på SFI och tycker att den högre nivån gör det lättare att se riktiga framsteg, även om hon och jag fortfarande alltid pratar engelska. Hon berättade om kursare från Italien, Syrien, Japan och Thailand som alla har olika förutsättningar att lära sig svenska, men svenskan är också deras enda gemensamma språk som de använder när de träffas och umgås hemma hos varandra eller på stan. Att de kommunicerar med begränsade språkkunskaper och dessutom har en humor som är mer drastisk och sarkastisk än den försiktiga svenska gör att hon brukar undra vad människor runtomkring tänker när de hör dem. Det lät som att de brukar ha väldigt roligt.

Som vanligt försökte vi reda ut ett och annat. Vi gick igenom allt från våra väldigt skilda uppfattningar om tiggeri till skillnaderna mellan renar, rådjur och älgar, vad mannagryn används till, vad man kan köpa från glassbilen och de typiska bakverken serber äter till frukost.

MMCCXXXIII Att vara kristen är inte att vara snäll – nödvändigtvis

Rubriken på dagens predikan i Korskyrkan var ”Att lära känna Jesus genom hans ord”. På sista tiden har jag frossat i de fyra evangelierna, särskilt Lukas och Johannes, och trots att jag genom jobbet med läsecirklar är van vid fenomenet att plötsligt upptäcka nytt innehåll i redan lästa texter häpnar jag över hur mycket – både själva innehållet och mina egna tolkningar – som känns helt nytt när jag plöjer de gamla texterna som jag måste ha gått igenom bra många gånger förr.

Jag blev också konfronterad i veckan av en man som kände en ung kille som sa sig vara kristen. Killen skolkade från skolan och ljög och verkade allmänt opålitlig, och jag vet inte vad den jag pratade med förväntade sig för svar från mig, men han var absolut inte nöjd med det jag sa, nämligen att gott uppförande inte hänger ihop med definitionen på kristen tro. Att vara kristen är att tro på Gud och välja att ta emot förlåtelse från Jesus – alltså ingår det i själva upplägget att vi människor inte kan låta bli att göra fel, men hur bra eller dåligt en människa lyckas med att göra rätt avgör inte huruvida han eller hon kan kalla sig kristen. Å andra sidan är det långt ifrån oviktigt att skilja mellan rätt och fel – om det inte spelar någon roll att man gör fel behövs ingen förlåtelse och behövs ingen förlåtelse hade inte Gud behövt ordna det åt oss genom offret på korset. Och om man som kristen tror på att Gud är Gud, alltså vet bättre än man själv, och älskar en oändligt mycket gör man i allmänhet sitt bästa för att leva i enlighet med vad Gud vill.

Allt det där var inte lätt – inte ens möjligt – att förklara i brådrasket, men det känns viktigt att försöka göra upp med missuppfattningar om kristen tro i stil med att man kan förtjäna en plats i himlen med hjälp av goda gärningar eller bli av med den om man begår synder. Det finns heller ingen gradering av synd, så det går inte att jämföra sig med någon riktigt ondskefull person och tycka att man själv ändå är ganska god och att Gud därför bör ha ett gott öga till en. Vi behöver alla förlåtelse, Gud erbjuder den genom Jesus och har vi tagit emot den så är det klart så. Varken mer eller mindre behövs. Det är kärnan i att vara kristen.

Ett avsnitt i Lukasevangeliet som visserligen inte är ett av dem som tett sig nytt för mig, utan är väldigt välbekant, men som exemplifierar moral kontra tro är liknelsen om de två bedjande männen.

En annan gång vände sig Jesus till några som skröt med att de alltid följde Guds vilja och som såg ner på andra människor. Jesus berättade en bild för dem, och sa: ”Två män gick till templet för att be. En av dem var farisé, den andre var tullindrivare. Farisén stod för sig själv och bad: ‘Tack Gud för att jag inte är en syndare som alla andra, och särskilt inte som tullindrivaren där borta! Jag lurar inte någon, jag stjäl inte från andra, jag är inte otrogen i mitt äktenskap, jag fastar två gånger i veckan och jag ger Gud en tiondel av allt jag tjänar.’ Men tullindrivaren stod på avstånd och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog händerna för bröstet i förtvivlan och ropade: ‘Gud, förlåt mig, jag är en syndare!’ Och jag säger er, att det var han, och inte farisén, som gick hem skuldfri inför Gud! För den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas.”

Lukas‬evangeliet ‭18:9-14‬ (Nya Levande Bibeln)

MMCCXXXI Mer litteratur på Stockholmskällans Facebook-sida

Screen Shot 2016-01-24 at 19.51.07 PM

Det är riktigt kul att efter ett antal års uppehåll vara med och uppdatera Stockholmskällans Facebook-sida igen. Facebook-sidor i stort är mycket mer etablerat nu och det finns många stockholmshistoriskt intresserade där ute. Inte sällan vill de vara med och kommentera och diskutera, bidra med egna minnen, säga emot – de är helt enkelt väldigt stimulerande att ha att göra med.

Anledningen till att jag ville vara med och publicera uppdateringar var att jag känner ett ansvar för att göra den stockholmshistoriska litteraturen mer synlig, den del av databasens innehåll som vi inom Stockholms stadsbibliotek jobbar med. Strindberg var ett givet tema i dag och tidigare har jag skrivit om jazzklubben Gazell Club på Österlånggatan, i och med att den förekom i TV-serien Gentlemen & Gangsters, de fräsiga frisyrerna på 60-talets mods, Stockholms biohistoria och annat, med lämpliga tips på lånbara böcker.

Följ oss gärna!

MMCCXXIX Hemlöshet i Stockholm och vi frivilliga som försöker dra strån till stacken

De så kallade ”storsamlingarna” för volontärer i det nätverk där Korskyrkans luncher för hemlösa ingår – alltså för personer som varit med och hjälpt till på luncher, caféverksamhet, julfiranden och annat – har haft ganska olika stil. Den här gången var samlingen i Söderhöjdskyrkan och Linn Hemmingsson från socialförvaltningen var kvällens gäst. Det var ett väldigt skönt upplägg. Organiserade samtal vid borden i all ära, det är alltid bra att lära av varandra och få veta hur det går till i andra kyrkor, men den här gången blev det bara informellt snack över smörgåsfika – vid mitt bord var vi tre från Korskyrkan och en som nyligen börjat engagera sig som volontär i Johannes kyrka – och därefter kort introduktion av Magnus Helmner, som arrangerar det hela, tillsammans med en diakon i Katarina kyrka, och så Linn Hemmingssons information.

Det handlade mycket om vem som har rätt till vad, särskilt i och med att flera på plats var engagerade i Vinternatt 2, nattlogi i kyrkor för hemlösa EU-medborgare. Om jag förstod allt rätt är läget så här: Borträknat EU-medborgare finns ca 800 akut hemlösa i Stockholms stad varav ca 50 regelbundet sover utomhus. Mörkertalet är sannolikt litet. Hemlöshetsmottagningen eller socialjouren kan fatta biståndsbeslut för en person utan socialtjänstkontakt att sova en enstaka natt på härbärge. Den som behöver mer omfattande hjälp behöver ha kontakt med en socialsekreterare som gör en utredning. Vissa undviker den kontakten och låter bli att söka nattlogi. Vinternatt 2-platserna reserveras för EU-medborgare för att de inte har några andra rättigheter, till skillnad från hemlösa personer ”från 20 år som har sin tillhörighet i Stockholms stad” – de omfattas av ”tak-över-huvudet-garantin”.

En diskussion uppstod om personer som faller mellan stolarna, och upprinnelsen verkade vara att hemlösa stockholmare velat ta del av Vinternatt 2-platser men fått nej för att platserna är ämnade för en annan grupp. Linn Hemmingsson menade att det är extremt ovanligt att sovplatserna i Stockholm tar slut för alla som omfattas av ”tak-över-huvudet-garantin” och att ett rum vilket som helst hos socialtjänsten öppnas om någon skulle stå utan sovplats en natt. Alltså lär personerna som väljer att gå till en Vinternatt 2-lokal och får nej vara sådana som undviker kontakt med socialtjänsten. Det är klart att det vore hemskt att som Vinternatt 2-volontär stå öga mot öga med en hemlös stockholmare och skicka ut vederbörande i de bitande minusgraderna, men med tanke på att platserna för EU-medborgarna lottas ut och i regel inte räcker till för den avsedda gruppen kan det inte bli på något annat sätt.

För att nå de personer som behöver akut hjälp men undviker myndighetskontakt skulle man behöva lätta på villkoren, och utan att ha sett verksamheten från insidan antar jag att man skulle förhindra ett antal utomhusnätter med allsköns hälsoproblem som följd, men samtidigt försämra chanserna att fånga upp de här personerna för att erbjuda långsiktig hjälp. Det skulle inte förvåna mig om stelbenta regler med jämna mellanrum leder till orättvisor för utsatta personer i Stockholm och resten av landet, men trots det och trots att vi under kvällen fick höra exempel på sammanhang där socialtjänsten behöver tänka om så försvarar jag svenska regelverk i sociala frågor mer och mer ju mer jag lär mig om världen. När det fungerar fungerar det sällsynt bra. Dessutom, som Magnus Helmner sa som svar på kommentarer om eventuell bristfällig omsorg från stadens sida: Det står ju också var och en fritt att öppna ett varmt rum för en utsatt människa.

När Stockholms stads uppsökarteam kom på tal kunde jag inte låta bli att associera till problematiken på biblioteken. Teamet beskrivs som den instans man kontaktar när man är orolig att någon ute på stan far illa och jag vet att en kollega haft kontakt med dem angående våra besökare som inte kan ta hand om sig, men av någon anledning står vi ändå alltid handfallna när problemen väl uppstår. Om det inte handlar om våld, droger, ett akut sjukdomstillstånd eller något annat påtagligt – vem ringer vi? Polis, väktare och uppsökarteam tycks alltid vara fel instans. Ibland har vi genom låntagarregistret personuppgifter på just de personer som inte mår bra och beter sig asocialt på ett eller annat sätt, men uppgifterna är sekretessbelagda och vi får inte föra dem vidare. Alltså behöver någon myndighetsperson komma och prata med besökaren just när han eller hon är på plats och just när han eller hon visar tydliga tecken på den problematik som vi i personalen i många fall ser om och om igen hos samma person.

Jag ställde frågan till kvällens talare efteråt. Hon sa att hon hade reagerat när hon läst om biblioteksstöksdebatten i media förra året, men vad hon visste finns ingen upparbetad kontakt mellan bibliotek och socialtjänst. Det kanske är dags för det.

MMCCXXVIII Lars Wallin på Nobelmuseet

När föredraget med Lars Wallin skulle börja på Nobelmuseet tyckte jag att det var så konstigt – och illavarslande – att det bara stod två stolar för två talare framför de stolsrader där mamma och jag och resten av publiken satt. Ingen skärm, ingen duk. Alltså inga bilder! Hur skulle programmet ”Lars Wallins Nobelkreationer” kunna hållas utan glamourösa foton på Victoria och Madeleine och andra damer i tjusiga klänningar? Men det gick alldeles ovanligt bra. En museimedarbetare intervjuade Lars Wallin rakt upp och ner, om hur han blev designer, hur det går till rent praktiskt med beställningar och provningar och tyger och broderier, om både Nobelfesten och andra slags galaevenemang och kunders olika önskemål. Och kvällens stjärna hade en fantastiskt sympatisk stil och besvarade alla frågor, även de från publiken, på ett uttömmande och öppenhjärtigt sätt.

Bilden ovan är från signeringen efteråt. En katalog såldes, det bildades en kö och både en och annan ville ställa sig bredvid Lars Wallin och låta en väninna fota.

Efteråt lurade jag upp mamma på ostbricka.

Glamour och ost. En bra kväll.

MMCCXXVI Olika budskap i samma hus

Där satt vi, Sofia och jag, i caféet med stans kanske läckraste utsikt, två trappor upp på Fotografiska, och pratade om restauranger i New York. Strax innan hade vi sett utställningen ”Där barnen sover”, om flyktingbarn som tvingas sova i skogen eller på gatan, har mardrömmar efter att ha upplevt nattliga bombningar och kanske har förlorat halva sin familj. Jag är glad att jag hann se den – sista dagen är 24 januari – men upplevelsen är magstark, särskilt i kontrast till lyxen och den trendkänsliga stilrenhet som bara människor med små världsliga bekymmer kan skapa och upprätthålla. För att inte tala om kaoset i min hjärna när vi gick direkt från flyktingbarnen till utställningen en trappa ovanför, ”Avant-Garde” med bilder av den franska modefotografen Guy Bourdin. De som valts ut till hemsidan är av det okontroversiella slaget, men där fanns också en hel del kvinnokroppar i diverse respektlösa sammanhang, motiv som eventuellt hade meningsfulla budskap om man letade efter dem, men när jag hade läst presentationstexten om fotografens önskan att bryta mot tabun och censur fanns bara ett enda stort ”vem bryr sig?!” i mitt huvud.

Satsningen ”Nystartsmobilen” pågår fortfarande på Fotografiska, där varje insamlad gammal mobil, oavsett skick, leder till att Tele2 skänker en smartphone till ett ensamkommande flyktingbarn. Jag har en här hemma som jag inte använder och som jag borde skänka. Mobilen är knappt två år gammal och alltså redan avlagd. Kan jag göra något bra av ett sådant bevis på slösaktig livsstil så … ja, det är bara att få det gjort.