MMCDXLII 10 sonetter av 154

Nä, man hade behövt lyda rådet på lappen, att lägga pappersasken i en tät glasask hjälpte inte alls när man får för sig att äta sina zürichska Luxemburgerli (Schweiz svar på macarons) tio dagar efter inköpet. De var knapriga som pepparkakor.

Kanske kunde vi dra lite nytta av sockerkicken i alla fall under tiden vi sovrade bland Shakespeares 154 sonetter. Helena och jag planerar en läsecirkelträff i höst då vi ska diskutera ett litet sonetturval, vi tror att tio är lagom, och dagens uppgift var att bestämma vilka. Vi kommer att behöva läsa på en del, men utlovar verkligen ingen sonettföreläsning, det ska vara som en läsecirkelträff vilken som helst, där alla bidrar med tankar, tolkningar och tyckande. Vi får se hur många vi lyckas locka. Själv känner jag mig hur som helst mer bevandrad i sonetterna nu än jag någonsin varit tidigare (men så startade jag också på en synnerligen låg nivå, trots ett par års litteraturvetenskapliga studier en gång i tiden).

Min favoritsajt för att förstå sonetterna rent språkligt är för övrigt Sparknotes och dess avdelning No Fear Shakespeare. Sonetterna översatta till modern engelska – till skillnad från litterära nytolkningar – var precis vad jag behövde.

MMCDXL Swimming Home – en fransk mardrömssemester

Joe reckoned this was the worst day of his holiday so far. He was too old, too busy to have to endure a village full of idiots more fascinated with him than he was with them.

En berömd brittisk poet, hans fru krigskorrespondenten, deras fjortonåriga dotter och ett par ur fruns vänkrets hyr ett semesterhus i bergen ovanför Nice. En främmande ung kvinna, vacker och plågad, tar sig in i deras grupp och stör den sedan tidigare knappt existerande friden. Här finns inte en enda relation i balans. Det är varmt. Semestern ska vara avkopplande, men alla är på helspänn. Den unga kvinnans galenskap tränger sig på, den river ner de sköra strukturer av normalitet som den lilla familjen byggt upp och det är ingen slump att hon är där.

Swimming Home av Deborah Levy är kort men tät och full av berättartekniska idéer, lite för många, kanske. Särskilt intressant var det förstås att ha den som läsecirkelbok i Sture biblioteks ”Res i litteraturen”-serie en dryg vecka efter att ha kommit hem från Nice, även om jag avhöll mig från att kasta ur mig personliga associationer när vi satt sju personer på två utbredda filtar framför Kungliga biblioteket i Humlegården, med fikat i mitten och olika utgåvor av boken i händerna. Helena och jag hade läst den på originalspråket engelska – författaren är född i Sydafrika och uppvuxen i England – och alla våra cirkeldeltagare hade valt den svenska översättningen, Simma hem. På Helenas omslag var det en simmande kvinna, medan den bok jag hade – den ovan – var otroligt intetsägande. Men jag gillar ju det, när den bok man sett knappa men intressanta uppgifter om i bibliotekskatalogen visar sig ha ett tråkigt omslag och det faktiskt inte alls behöver tas i beaktande.

En riktigt lyckad aspekt, i alla fall under just min läsning, var presentationen av persongalleriet, som sker ganska tidigt och ganska snabbt, och ändå kristallklart. Jag fick tydliga inre bilder av alla i huset och förutom dem grannkvinnan, vaktmästaren, killen som driver caféet. Därmed kunde mer hjärnkapacitet läggas på att analysera de relationer som skildras mellan raderna, de kringströdda symbolerna, återkommande teman, stämningen och den delvis klichémättade semestermiljön på Rivieran.

Eftersom både Helena och jag är känsliga för överdrifter tyckte vi att den fras som avslutar hela boken – ”especially when it rains” – var lite väl smäktande, vi kunde gott ha nöjt oss med det symboliska regn som redan behandlats ett flertal gånger. Att vår läsecirkel sedan hastigt bröt upp efter en dryg timme på grund av en plötslig regnskur kunde vi ju inte göra något åt.

MMCDXXXVI Hallwylskas café kräver ytterst anspråkslösa gäster

Jenny F och jag hade ju uppfattat uppgifterna om ”café” lite mer som … ett café, men när vi kom till Hallwylskas vackra innergård en halvtimme efter öppningsdags var det dels helt öde rent gästmässigt och dels, när personalen var klar med att sätta upp det stora regnskyddet, fick vi höra att det bara serverades dryck. Några oliver syntes också till. Det kallar jag bar. Men fikabröd skulle visst komma om en kvart, så vi beställde kaffe respektive te till att börja med. Sedan visade det sig att kvarten var en timme.

Att personalen vid fikabrödets anländande bjöd oss på varsin macaron vägde tungt på pluskontot, vi var beredda att förlåta det mesta, men – ledsen Hallwylska – minussidan fick tillskott av den långsamma servicen när vi väl skulle betala för dryck och de mackor vi hunnit bli sugna på under väntetiden. Att låta andra gå före med både beställning och betalning trots att vi stod och väntade och att sedan inte behärska kassaapparaten blev en starkt neddragande kombination för de här recensenterna.

MMCDXXXV Hör Kim Thúy och andra världsförfattare

Kim Thuy

Kollat in Internationell författarscens höstprogram? Mest intressant tycker jag alltid att det blir när jag redan läst något av författaren i fråga, men det går förstås att vända på det också, upptäcka författaren först och verken sedan. Själv har jag skaffat biljett till samtalet med Kim Thúy, vars första bok jag läst, kortromanen Ru (här är ett litet stycke från min slumrande citatblogg), och vars andra och tredje, Mãn och Vi, står på min läslista.

MMCDXXXIV Inför Vietnam 1 (och inför Rumänien)

I kväll hade JH och jag vår tredje inför-resan-träff, varav en var en oplanerad bonus.

Redan när vi bokade vår vinterresa till Vietnam i mitten av maj var vår plan att ha ett antal träffar för att sporra oss till research om det för oss väldigt främmande landet. Den första träffen ägde rum för en månad sedan, det var då precis ett halvår innan vi åker, och förutom rätt oseriös språkträning med hjälp av Google Translate såg vi den vietnamesiska filmen ”När solen står som högst” från 2000, om tre systrar och deras komplicerade familjeliv. Inte särskilt praktiskt informativ, kanske, men väldigt snygg. I kväll såg vi en tidigare film av samma regissör, ”Doften av grön papaya” från 1993, ett slags Askungesaga som om möjligt var ännu snyggare, och kompletterade med en Youtube-video där en kille åker runt en dag i Ho Chi Minh City och testar maträtter. Förr eller senare kommer vi att vilja, eller framför allt behöva, se något om Vietnamkriget, ett kapitel som inte går att bortse ifrån.

Eftersom det dessutom äntligen blivit bestämt att vi tillbringar en vecka i Rumänien i höst hade vi också häromsistens en rumänsk filmkväll, då vi såg ”Gadjo dilo” eller ”Främlingen” från 1997, en ganska vulgär film i flera avseenden, och en skildring av romskt byliv som vi hade behövt få verifierad av någon insatt. Kanske gav det isolerade, grovhuggna och till synes planlösa men ofta glada vardagslivet en representativ bild, kanske var det överdrivet, gammalmodigt, sällsynt, kanske på pricken, vi vet inte. Konflikten mellan romerna och de icke-romska rumänerna i samma trakt blev nog i filmen ovanligt dramatisk, men är, vad vi förstått, sorgligt utbredd.

Fler förhandsinblickar i rumänska stads- och landsbygdsförhållanden skulle absolut inte skada, men eftersom vi reser med biståndsorganisationen Hjärta till hjärta tror jag att vi kan räkna med att få relevant information på vägen, och själva tanken är också att vi informerar oss på plats, under besöken vid diverse stödjande projekt. I Vietnam kommer vi att vara våra egna ciceroner.

På bilden syns omslaget till ”När solen står som högst”, kiwibitar och moccafudge från Holland.