Mitt bärplockartålamod är starkt begränsat, efter att ha plockat så här mycket plockade jag lika mycket till, sedan var jag nöjd. Det var inte mamma, men … man kan ju inte vara ute i skogen hela kvällen!
Att plocka lite vinbär på tomten var för övrigt mycket enklare.
Redan förra året fick jag löftet om en motorcykeltur i födelsedagspresent av Rikard, medlem i motorcykelklubben Christian Crusaders och i samma församling som jag. Och mina föräldrar. Han har berättat hur han har konfronterats av min mor i kyrkan – hon tror att jag är omkring femton – och fått tillsägelser om säker körning.
Och nu blev det äntligen av! Upplockning nära Östermalmsbibblan, en lov söderut, där Stockholm med förorter snabbt tog slut och ersattes av åkrar och hagar och betande rådjur, och skjuts hem till Kungsholmen. Svårast: Att knäppa och knäppa upp hjälmen. Mest överraskande: Att några hårstrån som virvlade över ansiktet kändes som en akupunkturbehandling. Roligast: Motorvägen. Wrooom!
Uppdatering söndag 7 augusti: ”Så det var kul att åka motorcykel?” sa mamma. ”Det var jättekul! Och det gick inte våldsamt fort.” ”Jaså, inte som när jag blåste iväg på motorcykel över Älvsborgsbron i Göteborg i 150 knyck …”
Jag är inte ett dugg förvånad. Man får ju höra en del historier om min mor och hennes vänner i deras ungdom. Dessutom kör hon bil snabbast i stan.
Det har just gått upp för mig att jag nog har ansvar för att Stadsbibliotekets hylla med skönlitteratur på tyska ser snygg och prydlig ut, medan den ordinarie ansvariga är på föräldraledighet. Jag gjorde ett svep i eftermiddag, ställde i ordning röriga hyllor till raka rader, skyltade med fina framsidor och plockade ut sådant som hamnat fel. Boken med nordisk poesi på engelska, till exempel, stod kanske någon meter fel – romaner på tyska är granne med poesi på engelska – vilket innebär att den blir i princip omöjlig att hitta om någon frågar efter den.
Så kära biblioteksbesökare – ställ tillbaka boken på precis rätt ställe eller ställ inte tillbaka den alls!
Så där ja. Dagens pekpinne.
Nä, man hade behövt lyda rådet på lappen, att lägga pappersasken i en tät glasask hjälpte inte alls när man får för sig att äta sina zürichska Luxemburgerli (Schweiz svar på macarons) tio dagar efter inköpet. De var knapriga som pepparkakor.
Kanske kunde vi dra lite nytta av sockerkicken i alla fall under tiden vi sovrade bland Shakespeares 154 sonetter. Helena och jag planerar en läsecirkelträff i höst då vi ska diskutera ett litet sonetturval, vi tror att tio är lagom, och dagens uppgift var att bestämma vilka. Vi kommer att behöva läsa på en del, men utlovar verkligen ingen sonettföreläsning, det ska vara som en läsecirkelträff vilken som helst, där alla bidrar med tankar, tolkningar och tyckande. Vi får se hur många vi lyckas locka. Själv känner jag mig hur som helst mer bevandrad i sonetterna nu än jag någonsin varit tidigare (men så startade jag också på en synnerligen låg nivå, trots ett par års litteraturvetenskapliga studier en gång i tiden).
Min favoritsajt för att förstå sonetterna rent språkligt är för övrigt Sparknotes och dess avdelning No Fear Shakespeare. Sonetterna översatta till modern engelska – till skillnad från litterära nytolkningar – var precis vad jag behövde.
Det här tre är de sist upprätt stående ur födelsedagsbuketten från 3 juli. De firar nu precis en månad.
Joe reckoned this was the worst day of his holiday so far. He was too old, too busy to have to endure a village full of idiots more fascinated with him than he was with them.
En berömd brittisk poet, hans fru krigskorrespondenten, deras fjortonåriga dotter och ett par ur fruns vänkrets hyr ett semesterhus i bergen ovanför Nice. En främmande ung kvinna, vacker och plågad, tar sig in i deras grupp och stör den sedan tidigare knappt existerande friden. Här finns inte en enda relation i balans. Det är varmt. Semestern ska vara avkopplande, men alla är på helspänn. Den unga kvinnans galenskap tränger sig på, den river ner de sköra strukturer av normalitet som den lilla familjen byggt upp och det är ingen slump att hon är där.
Swimming Home av Deborah Levy är kort men tät och full av berättartekniska idéer, lite för många, kanske. Särskilt intressant var det förstås att ha den som läsecirkelbok i Sture biblioteks ”Res i litteraturen”-serie en dryg vecka efter att ha kommit hem från Nice, även om jag avhöll mig från att kasta ur mig personliga associationer när vi satt sju personer på två utbredda filtar framför Kungliga biblioteket i Humlegården, med fikat i mitten och olika utgåvor av boken i händerna. Helena och jag hade läst den på originalspråket engelska – författaren är född i Sydafrika och uppvuxen i England – och alla våra cirkeldeltagare hade valt den svenska översättningen, Simma hem. På Helenas omslag var det en simmande kvinna, medan den bok jag hade – den ovan – var otroligt intetsägande. Men jag gillar ju det, när den bok man sett knappa men intressanta uppgifter om i bibliotekskatalogen visar sig ha ett tråkigt omslag och det faktiskt inte alls behöver tas i beaktande.
En riktigt lyckad aspekt, i alla fall under just min läsning, var presentationen av persongalleriet, som sker ganska tidigt och ganska snabbt, och ändå kristallklart. Jag fick tydliga inre bilder av alla i huset och förutom dem grannkvinnan, vaktmästaren, killen som driver caféet. Därmed kunde mer hjärnkapacitet läggas på att analysera de relationer som skildras mellan raderna, de kringströdda symbolerna, återkommande teman, stämningen och den delvis klichémättade semestermiljön på Rivieran.
Eftersom både Helena och jag är känsliga för överdrifter tyckte vi att den fras som avslutar hela boken – ”especially when it rains” – var lite väl smäktande, vi kunde gott ha nöjt oss med det symboliska regn som redan behandlats ett flertal gånger. Att vår läsecirkel sedan hastigt bröt upp efter en dryg timme på grund av en plötslig regnskur kunde vi ju inte göra något åt.
Förgyller arbetsdagen med danska lakritsugglor från brorsans och svägerskans Danmarkssemester.
Tänk att man har den här utsikten från tunnelbanan genom Botkyrka. Bara en liten stund, men ändå.
Jenny F och jag hade ju uppfattat uppgifterna om ”café” lite mer som … ett café, men när vi kom till Hallwylskas vackra innergård en halvtimme efter öppningsdags var det dels helt öde rent gästmässigt och dels, när personalen var klar med att sätta upp det stora regnskyddet, fick vi höra att det bara serverades dryck. Några oliver syntes också till. Det kallar jag bar. Men fikabröd skulle visst komma om en kvart, så vi beställde kaffe respektive te till att börja med. Sedan visade det sig att kvarten var en timme.
Att personalen vid fikabrödets anländande bjöd oss på varsin macaron vägde tungt på pluskontot, vi var beredda att förlåta det mesta, men – ledsen Hallwylska – minussidan fick tillskott av den långsamma servicen när vi väl skulle betala för dryck och de mackor vi hunnit bli sugna på under väntetiden. Att låta andra gå före med både beställning och betalning trots att vi stod och väntade och att sedan inte behärska kassaapparaten blev en starkt neddragande kombination för de här recensenterna.
Kollat in Internationell författarscens höstprogram? Mest intressant tycker jag alltid att det blir när jag redan läst något av författaren i fråga, men det går förstås att vända på det också, upptäcka författaren först och verken sedan. Själv har jag skaffat biljett till samtalet med Kim Thúy, vars första bok jag läst, kortromanen Ru (här är ett litet stycke från min slumrande citatblogg), och vars andra och tredje, Mãn och Vi, står på min läslista.
Theomis 