”Linda – djurens hjälte på Skansen” heter en sommarintervju i Vårt Kungsholmen som kom i dag. Skansen-Linda berättar en massa intressanta grejer, som att hon haft en skadad säl boende i sitt badkar och att Skansen-djuren älskar onsdagsmorgnarna efter allsången, eftersom de då får knapra i sig de björkar som stått på scenen. Mitt favoritstycke handlar om att det ibland levereras döda smådjur som blir mat åt vissa Skansen-djur, men: ”Förra veckan skulle vi egentligen få en stor musbeställning, men i stället fick vi ett halvt ton med frusen mald forell som levererades på en stor pall.” Och tyvärr äter tydligen inga av djuren mosad fisk. Vi har alla våra olika bekymmer på jobbet.
CCLXXXIX Nathan Larson på The English Bookshop
Med flera pågående ska jag ändå unna mig att börja på en ny bok. Det står mellan The Boat av Nam Le, Ru av Kim Thúy och The Dewey Decimal System av Nathan Larson. Stressen över att inte ha läst The Boat börjar nästan lägga sig, även om den väl fortfarande är lika läsvärd som alla var överens om, Ru känns hyfsat aktuell fortfarande och The Dewey Decimal System har jag över huvud taget inte hört folk prata om, men snart kommer den i alla fall på svenska.
Den sistnämnda marknadsfördes med ett trevligt program på The English Bookshop i går kväll. Tiffany hade bakat kakor som vanligt, och Pringles och root beer skulle sätta lite extra amerikansk prägel på kvällen. Det behövs inte särskilt många personer för att den lilla butiken ska fyllas. Jag var där med Lena W och vi gick runt och plockade och pratade och åt kakor medan fler och fler trängde sig in.

Så fick Nathan Larson ordet, rockkille i svart, gift med Cardigans-Nina, helt ny i boksvängen. Det var svårt att placera honom i ett lämpligt fack. Han höjde sin root beer och inledde med att fråga hur många svenskar som tycker att det är gott. Inte många. ”Inte min fru heller”, sa han, ”hon tycker det smakar som flytande tandkräm, men vi amerikaner gillar konstgjorda smaker.”
Sedan visade han upp sin bok och sa att ordet ”dystopia” användes om den (faktiskt används det av samtliga tre personer som på baksidan beskriver och berömmer innehållet), men själv hade han inte vetat vad det betydde förrän nu. Oj, vad gör killen i bokbranschen, hann jag tänka innan jag insåg att han faktiskt inte stod och visade sig okultiverad utan ödmjuk. Han gjorde överlag ett väldigt ödmjukt intryck. Om jag förstod det rätt hade en vän till honom startat ett förlag och bett honom skriva något, vilket han fick tid att göra då han var hemma under sin frus svåra graviditet. Resultatet blev en thriller med sci-fi-inslag i ett New York som drabbats av en svår katastrof. Samtidigt som han berättade om den, dess tillkomst och handling, vävde han in berättelser om sig själv, till exempel om hur han i 19-årsåldern hade varit arbetslös, liksom hans vänner, och de var rädda att det innebar att de skulle bli inkallade som soldater. Hans pappa hade krigat. Hans farfar hade krigat. Men han slapp. Trots allt jag läst och sett och hört om amerikansk militär i olika länder har jag aldrig tänkt på just det här, att deltagandet i krig är något som har pågått under de senaste generationerna i USA och att unga män oroar sig för att bli utkommenderade, och blir de det inte kan de vara första icke-krigande generationen i familjen.
Så hur lockar den här romanen mig? Jo, förutom att den utspelar sig i New York, som visserligen inte är helt sig likt, har huvudpersonen, en krigsveteran med minnesförlust, fått ett jobb på New York Public Library, och bibliotek som idé och miljö har alltid lockat författaren. Sådant faller man ju för. När jag gick fram för signering var jag ju tvungen att säga att jag var bibliotekarie, vilket han tyckte var kul, och han sa att han kände till att det är en tuff bransch rent ekonomiskt. Visst är det så. ”Jag är glad att jag har ett jobb”, sa jag, fick min signerade bok och ett stort tack för att jag valt att komma. Han verkade uppriktigt glad över uppslutningen under kvällen och uppmanade alla att köpa en bok, inte nödvändigtvis hans, utan vilken som helst, för att stötta bokhandeln. ”We didn’t pay him to say that”, sa Tiffany.
CCLXXXVIII Balkongvy 19.41

CCLXXXVII Bokmärken ur verkligheten
När bibliotekarieögon faller på en tidningsartikel som rör bibliotek brukar det handla om neddragningar eller privatisering eller något annat torrt, men till den senaste lyder rubriken ”Glömt rulltårta i låneboken?”. DN skriver om stadsbiblioteket i Jönköping som gjort en utställning av sådant som hittats mellan boksidor. Jag måste bara citera tipsrutan bredvid texten. Den lyder i sin helhet:
SAKER ATT LÄGGA I BOKEN
Bokmärken ska vara tunna och platta och passa mellan boksidorna så att man hittar rätt nästa gång man ska läsa.
Bra exempel:
Vykort
Foto på lillebror eller familjens katt.
Ruter dam (eller något annat kort. Det finns 52 plus joker att välja mellan).
Dåliga exempel:
Bakverk eller annat som smetar.
Ej betalda räkningar.
Brev som ingen annan bör läsa.
(TT)
Det roligaste är att det står (TT) längst ner. De brukar liksom syssla med annat.
CCLXXXVI Bokcirklar
Det här med bokcirklar. Jag gläder mig åt att ha fått delta i sådana genom åren och att det verkar fortsätta så.
Det började med studiegruppen under kursen Litteraturvetenskap A i Uppsala, vårterminen 1996. Kursens seminarier ägde rum tre gånger i veckan i slottets norra torn och litteraturlistan var lång. Fem av oss på kursen var redan bekanta med varandra för att vi terminen dessförinnan läst Kulturvetenskaplig baskurs, och vi bestämde oss snart för att träffas en gång i veckan och prata om de senast lästa texterna. Vi trängde ihop oss hemma hos varandra, i studentrum och små lägenheter, och tyckte att det där var en så förträfflig tradition att den fördes över till nästa termin, B-kursen, för att sedan aldrig riktigt upphöra.
Efter B-kursen splittrades gruppen till olika andra kurser, men vi träffades alltså fortfarande, men med en ny etikett. Nu var vi en bokcirkel. Våra seminarier hade höstterminen 1996 börjat klockan tolv (med andra ord prick kvart över, som det ska vara i den akademiska världen), så varje onsdag bjöd en av oss de andra på frukost innan vi cyklade till slottet. När nu bokcirkeln skulle få ett namn blev det FDFK, Före Detta FrukostKlubben. Inte jätteklatschigt, kanske, och Frukostklubben hade vi aldrig kallat oss, vad jag kan minnas, men FDFK heter vi än.
De första åren träffades vi regelbundet och hade läst en bok till varje tillfälle. Det var nya och gamla romaner och även lite ungdomslitteratur. När vi därefter började bo i olika städer blev det bara sporadiska träffar, och nu, med ett antal barn i bilden, är det ännu svårare. Men vi är fortfarande FDFK, och varje gång jag har kontakt med någon av dem, som Erica som jag hade mitt årliga Ofvandahlsfika med nyligen, kommer det upp – ska vi inte försöka ses? Jo, det ska vi. Börjar vi kolla datum nu är mitten av hösten en rimlig uppskattning.
Min andra bokcirkel hade mer början, mitt och slut, även om slutet kom efter att en inbokad träff blev inställd och sedan aldrig flyttades. Jag minns att vi skulle ha läst Skynda, kom och se av Lotta Lundberg och att jag hade ett biblioteksex hemma länge men utan bokcirkeldatum inte hittade motivationen att läsa den. Bokcirkeln bestod av mig från Stadsbiblioteket, tre medarbetare på Stadsmuseet och en kusin till en av dem. Vi, minus kusinen, jobbade då med Stockholmskällan och sågs med jämna mellanrum till vardags. Det var otroligt roligt att även ses i varandras hem och äta middag tillsammans. Böckerna kom kanske i andra hand, men var ändå skälet till att vi träffades.
Och så för två år sedan startade vi Sture biblioteks läsecirklar. Där är konceptet en bok – en kväll. Man anmäler sig till det tillfälle man är intresserad av, så det blir inte en fast grupp, även om flera personer är återkommande. Alla bokcirklar jag varit med i har inneburit att jag läst sådant jag inte skulle ha valt själv, vilket är väldigt berikande, särskilt som man får diskutera boken efteråt och antingen kan konstatera att man fått öppnade ögon eller att den var usel och att man visste det från början, och särskilt inför Stures cirklar har jag läst en blandad kompott – klassiskt, romantiskt, urbant, samhällskritiskt, svenskt, amerikanskt, isländskt, franskt.
Den senaste Sturecirkeln var den om Jens Liljestrands Novellix-novell Sandhamn som jag ledde tillsammans med kollegan AnnCharlotte häromveckan. Den ena överraskningen var att det dök
upp en kvinna med latinamerikanskt ursprung som forskade i latinamerikansk litteratur. Hon hade med sig ganska avancerade anteckningar om berättelsen, kring ord, karaktärer och teman. Jag älskade det. Hon hade fått prata hela kvällen om hon velat. Eller ja, vi tyckte ju olika om mycket, så jag själv hade inte kunnat hålla tyst. Den andra överraskningen var att novellen, efter att ha tecknat ett porträtt av huvudpersonen, mest kretsar kring en grovt skildrad pedofilisk handling – och det gruppen valde att prata om var den glassiga miljön på Sandhamn och de tjusiga människor som åker dit på somrarna. Och det här var inte cirkeldeltagare som var för känsliga för att våga prata om obehagligheter, så på något sätt kan de inte ha sett det skildrade som alltför uppseendeväckande. Det chockerade mig faktiskt. Ska man se något gott i det hela så är det väl att det här är charmen med läsecirklar med olika konstellationer varje gång – samtalen kan ta vilka riktningar som helst och det går sällan att göra gissningar på förhand. Ingen läser en bok på samma sätt som någon annan.
Det har också blivit några lösa kompisbokcirklar de senaste åren, där de mest frekventa har varit de som ägt rum på Espresso House på Sveavägen med Gospelcenter-Jonas. På Gospelcenter finns många borde-läsa-böcker. Några av dem har det blivit.
Så – är en gammal hederlig företeelse som bokcirklar på väg att dö ut? Knappast. Att prata böcker verkar bli enklare och enklare. Förutom bokcirklar i hem, på bibliotek, på radio och på andra sätt är bokbloggsutbudet stort och där finns förstås interaktiva möjligheter, för att inte tala om framtidens böcker med sociala funktioner.
Ett litet PS. Den här texten påbörjades i förrgår på ett annat Espresso House på Sveavägen. Nu har jag gått igenom den och ändrat på alla möjliga ställen för att göra den begriplig. Saken var nämligen den att ett par, kanske ryskt, satt bakom en vägg från mig sett och pratade tyst. Hade de fört ett vanligt, normalhögt samtal hade det nog inte varit något problem, men den tjejens röst var inte bara tyst, den var ynklig och vädjande och igång konstant, och sammantaget, rösten, satsmelodin, en vägg emellan, lät det som att man stängt in en stackars hundvalp i en skrubb och stod utanför och lyssnade på ett oupphörligt gnällande. Jag satt i bästa fåtöljen och hade beställt en helt egenkomponerad is-latte macchiato med hasselnötssmak, men hjärnan kunde bara sysselsätta sig med en sak. Gnället. Vanligtvis är jag långt ifrån lättstörd, men det här var något utöver det vanliga.
CCLXXXV Utegympa

Äntligen blev det av – utegympa i Rålis. Strålande sol, massor av folk, hurtig ledare, nyfikna spejare från Västerbron. Dessutom fanns Emma E där i folksamlingen. Det känns alltid lite TV-serie, på ett bra sätt, när man spontant hänger med vänner för att man råkat komma till samma plats vid samma tidpunkt.
Jag är ett stort fan av utegympakonceptet, inte bara för att gratis är gott. Alla gånger jag varit med, i dag och under tidigare somrar, har stämningen varit munter och avslappnad, man lånar en färgglad matta om man vill, parkerar sin vattenflaska någonstans (dem får vi sedan kryssa mellan när vi springer runt) och ställer sin väska vid podiet, där ledaren står. Det är så enkelt ordnat och det funkar så bra. Ett par veckor till håller det på.
CCLXXXIV En bok till brorsonen

Som bibliotekarie och faster har man ett visst ansvar. I går fyllde brorsonen två år, vilket var ytterligare en anledning att gå till bokhandeln och leta upp en lämplig bok till hans växande bibliotek. Den här gången blev det Mina första 123, eftersom tvååringen är en räknande liten människa. Hans favoritsiffra är åtta.
CCLXXXIII Rosendals trädgård



Inte direkt en okänd pärla, men den tål att tipsas om ändå. Det kan vara väldigt mycket folk utan att bli trångt. Här från gårdagens postkyrkkaffeutflykt med Sofia.
CCLXXXII Socker framför datorn

Kalasar på estnisk krusbärs- och mandelchoklad och läser in mig på stockholmsk cykelhistoria. Planerar att bjuda Vårt Kungsholmen-bloggläsarna på ett par bilder från en cykelfabrik som låg på Sankt Eriksgatan när förra seklet var ungt, med några rader bakgrundsinformation.
CCLXXXI Jag och Sofia tänker utanför boxen



I går eftermiddags sågs jag och Sofia i Farsta centrum för att köpa ingredienser till kolakakor och någonting till kvällsmat. Frågan var vad vi skulle äta. Utan några bra idéer bestämde vi oss för att skilja på oss där på Konsum och leta upp fem varor var och se vad det blev.
När så kolakakorna var bakade satt vi på balkongen och åt smördegspiroger med getost och kalkon, oliver, diverse grönsaker och solrosbröd med vitlöks- och chilifärskost och drack blåbärssaft.
I dag får Korskyrkebesökarna hembakade kolakakor istället för fabriksbakade. Ska strax dit och duka.