CCC Finns Gud, ja eller nej?

Sitter nu med ett antal fullklottrade ark efter tre intervjuer. Det började med telefonintervjun med Daniel Norburg i Immanuelskyrkan i Malmö förra veckan, sedan mötet med Martin Wärnelid och Charlotta Aginger i Elimkyrkan i tisdags och med John van Dinther på New Life i går. Alla borde få chansen att intervjua engagerade pastorer. Man får hopp om livet, mänskligheten och framtiden.

Ämnet var församlingsplantering, hur församlingar startar församlingar, och anteckningarna ska kokas ner till en artikel till EFK:s tidning Direkt.

Efter några höga vågor av hån mot troende kristna i sociala och övriga medier, både efter terrorn i Norge och under Pride, blev intervjuerna en stärkande påminnelse om vad allt egentligen handlar om. Erfarenheter, åsikter och tolkningar skiftar hos alla människor genom livet och genom tiderna, men det finns bara en enda avgörande fråga. Den här guden som vill frälsa alla människor och älskar alla barnen – finns han (hon, den, det)? Den som med säkerhet kan säga nej har förstås skäl att utmana, för att inte säga motarbeta, kyrkan och dess budskap. Den som inte med säkerhet kan säga nej utan är öppen för möjligheten har enorma skäl att undersöka saken och ta reda på vad den guden i så fall har för agenda.

Vi som har gjort våra egna erfarenheter av Gud vet vad vi skulle ha att vinna genom att förneka och skjuta undan vår tro. Anseende. Status. Det är inte attraktivt att vara kristen i Sverige. Som troende ger man en bild av sig själv som duperad och irrationell.

Men hur irrationellt är det inte att förneka faktum? De personer jag träffade, med egna erfarenheter av Gud, inte bara hans existens utan hans kärlek, omsorg och makt att förvandla liv, har förstått att de inte kan ägna sig åt något mer rationellt än att presentera Gud för personer som inte känner honom. Därför skapas nya församlingar, större och mindre grupper med olika karaktär, där människor som upptäckt Gud, för länge sedan eller alldeles nyss, kan mötas och känna sig hemma.

Stort motstånd och hårt klimat förändrar inte faktum.

CCXCVI The trip på Kulturhustaket

image

image

image

image

image

Det är utan tvekan bekvämare att äta vid ett matbord än på backen, ändå vill vi ut på picknick på sommaren. Detsamma gäller bio, klart man byter ut bekväm plyschfåtölj mot ryggstödslös träbänk och perfekt graderade rader mot sikt dold av killen framför om filmen visas utomhus! Anna B och jag såg i går The trip på Kulturhustaket med ganska många andra stockholmare som tyckte precis likadant.

Nu går ju The trip även på vanliga biografer – se den gärna! Två engelsmän, 40+, kör runt på landsbygden, äter på flotta restauranger och driver varandra till vansinne. Woody Allen-artad dialog. Mycket humor som ibland faller platt, precis när det är meningen.

Tack Christian (Annas man som jobbar på SF) för popcorn!

CCXCIII Vuxenhultsfred

I dag har jag skickat iväg mina önskemål om tågtider till bokmässan och hoppas att jobbet kan fixa biljetter. Hade varit kul att vara där ett par dagar, men snålheten slog till, tycker inte att det behöver läggas pengar på hotellrum och arbetstid för att jag ska springa runt och mest titta på böcker och höra författare som inte har något med mina nuvarande arbetsuppgifter att göra, så det blir bara fredagen på mässan. Eller på ”vuxenhultsfred”.

CCXCII Royal picnic

image

Nej, det blev ingen ”royal picnic” i gräset utanför riksdagshuset som planerat, på grund av regnvädret, men eftersom Sofia ändå hade kandelabern i ryggsäcken plockade vi fram den på Non Solo Bar. Lunch för fem i skenet från levande ljus. Nog så kungligt.

CCXCI Ru – minnen av krig och kulturkrockar

Dagens bok blev Ru av Kim Thúy (ja, den gick faktiskt att läsa på en dag). Det är en melankolisk skildring av en kvinna (kanske författaren själv, kanske bara delvis) som flyr från Vietnam som tioåring med sin familj, kommer till ett flyktingläger i Malaysia och därefter hamnar i Kanada. Här blandas ruskiga återgivelser av hur konflikterna i landet påverkade familjen med komiska berättelser om kulturkrockar mellan vietnameser och kanadensare och tillbakablickar på livet före flykten, de många släktingarna och deras vardag med både fina relationer och missförhållanden.

Bitarna som handlar om hur soldaterna beter sig, de inhemska och de amerikanska, och om prostitution och annat elände som uppstår i fattigdomen är besvärande rättframma. Hellre lägger jag brödrosten på minnet – vänliga kanadensare hjälper den nyanlända vietnamesiska familjen att köpa husgeråd och annat till sin nya bostad och överst på listan står en brödrost. Den som köps får sedan följa med i ett antal flyttar, medan familjen äter vietnamesisk soppfrukost varje morgon.

Särskilt effektfull är beskrivningen av hur berättarjaget som liten och ny i landet får följa med en insektsexpert på en utflykt och studera hur insekterna surrar. Det här är inget nytt för henne. Hon behöver bara blunda för att komma ihåg ljudet från flugsvärmarna i det malaysiska flyktinglägret, i synnerhet vid latrinerna. Trots välvilja från båda håll är det inte så lätt att mötas och förstå varandra. Men ibland är det lätt ändå, trots språkförbistringar. Berättarjaget får flera vänner som hon är helt tyst med. Det går det också. Hon blir glad av minnet av dessa människor och läsaren blir glad av skildringarna.