Den klänning jag påbörjade i syrrans syateljé i Knivsta i maj blev klar i går, och det spelade ingen roll hurdan den blev, jag skulle ha den på mig i dag. Livet blev helt okej, lite stort men rätt form, men längden är inte bra. Med ballerinaskorna ser det ut som det Disney-Askungen har på sig när hon städar. Får se om jag ids göra något åt det.
Nu så. Allt är väl. Alla vandringar jag vill gå på fanns det biljetter kvar till, hann gott och väl med Knivstatåget och tuggar på Montezuma’s butterscotch-choklad i väntan på att tåget ska gå.
Bäst under biljettköandet var när en man i 50-årsåldern råkade höra att en yngre tjej och en äldre dam stod och pratade om parkour-”vandringen”. Själv var han helt såld på parkour och tyckte absolut att tjejen skulle gå på det. Det är inte svårt alls, sa han, man ska bara balansera lite på smala kanter, hoppa över parkbänkar och springa uppför en vägg. Tjejen lät sig övertalas och skaffade två biljetter.
Jag kan intyga att det är roligt, testade för några somrar sedan, men enkelt … Det beror på vad man har för fysik. Mitt starkaste minne är att jag hänger med händerna högst upp på den där väggen vid Slussen som man ska över, med ändan rakt ut, blickande upp mot mitt mål, där en av parkourledarna står och hejar på. Men upp kom jag till slut, alldeles själv, även om det inte var så graciöst utfört.
Kön till biljettsläppet för Kulturfestivalens stadsvandringar. Samma sak varje år. Försöker påminna mig själv om hur roligt det är att det är så populärt, hur charmigt det är att främlingar börjar prata i kön och vilken tur det är att vädret är fint – men det är ett tålamodsprov. Nästan alla verkar stå och vela när de väl kommer fram till biljettbordet och försäljarna tar ett halvår på sig att hitta rätt biljetter och tiden går och jag ska snart med ett tåg!
Nu lugnar jag ner mig och tar fram min bok. Det är trevligt det här. Jättetrevligt.
Hittar fortfarande en del färgfläckar på armar och händer efter dagens lilla insats – det är inte ofta man ser mig uppflugen på en stege med hink och pensel, men i dag, i Storvreten, hände det. De vita bitarna runt fönstren tog jag mig an. Benjamin, medlem i samma församling som jag och mor och far, vars hus vi målade, hade varit igång redan sedan morgonen, med högtryckstvätt och allehanda redskap. Det aprikosfärgade huset kommer snart att vara lite mer sobert grått.
Sitter nu med ett antal fullklottrade ark efter tre intervjuer. Det började med telefonintervjun med Daniel Norburg i Immanuelskyrkan i Malmö förra veckan, sedan mötet med Martin Wärnelid och Charlotta Aginger i Elimkyrkan i tisdags och med John van Dinther på New Life i går. Alla borde få chansen att intervjua engagerade pastorer. Man får hopp om livet, mänskligheten och framtiden.
Ämnet var församlingsplantering, hur församlingar startar församlingar, och anteckningarna ska kokas ner till en artikel till EFK:s tidning Direkt.
Efter några höga vågor av hån mot troende kristna i sociala och övriga medier, både efter terrorn i Norge och under Pride, blev intervjuerna en stärkande påminnelse om vad allt egentligen handlar om. Erfarenheter, åsikter och tolkningar skiftar hos alla människor genom livet och genom tiderna, men det finns bara en enda avgörande fråga. Den här guden som vill frälsa alla människor och älskar alla barnen – finns han (hon, den, det)? Den som med säkerhet kan säga nej har förstås skäl att utmana, för att inte säga motarbeta, kyrkan och dess budskap. Den som inte med säkerhet kan säga nej utan är öppen för möjligheten har enorma skäl att undersöka saken och ta reda på vad den guden i så fall har för agenda.
Vi som har gjort våra egna erfarenheter av Gud vet vad vi skulle ha att vinna genom att förneka och skjuta undan vår tro. Anseende. Status. Det är inte attraktivt att vara kristen i Sverige. Som troende ger man en bild av sig själv som duperad och irrationell.
Men hur irrationellt är det inte att förneka faktum? De personer jag träffade, med egna erfarenheter av Gud, inte bara hans existens utan hans kärlek, omsorg och makt att förvandla liv, har förstått att de inte kan ägna sig åt något mer rationellt än att presentera Gud för personer som inte känner honom. Därför skapas nya församlingar, större och mindre grupper med olika karaktär, där människor som upptäckt Gud, för länge sedan eller alldeles nyss, kan mötas och känna sig hemma.
Stort motstånd och hårt klimat förändrar inte faktum.
Pappa ringde i dag och frågade om jag lånade hans och mammas Pariskarta när jag reste dit. Det var sommaren för 14 år sedan. Inventering av kartlådan pågår.
Det är utan tvekan bekvämare att äta vid ett matbord än på backen, ändå vill vi ut på picknick på sommaren. Detsamma gäller bio, klart man byter ut bekväm plyschfåtölj mot ryggstödslös träbänk och perfekt graderade rader mot sikt dold av killen framför om filmen visas utomhus! Anna B och jag såg i går The trip på Kulturhustaket med ganska många andra stockholmare som tyckte precis likadant.
Nu går ju The trip även på vanliga biografer – se den gärna! Två engelsmän, 40+, kör runt på landsbygden, äter på flotta restauranger och driver varandra till vansinne. Woody Allen-artad dialog. Mycket humor som ibland faller platt, precis när det är meningen.
Tack Christian (Annas man som jobbar på SF) för popcorn!
Nu har den kommit, fribiljetten för två personer till den sydkoreanska filmen Poesi, vunnen i Kulturbloggens tävling. Tack Kulturbloggen!
