DCCXC Inför Kulturfestivalen

I förmiddags träffades alla vi från Stockholms stadsbibliotek som är inblandade i Kulturfestivalen, från marknadsavdelningens personal till praktiserande tonåringar som ska fungera som springschasar. Och så vi bibliotekarier som ska bemanna antingen utomhusbiblioteket, som vänder sig till vuxna och ska finnas utanför Kulturhuset, eller barnbokbussen, som ska stå på Brunkebergstorg.

Ett av de bästa inslagen som togs upp var Strindbergklippdockan i naturlig storlek. Några kläder fick vi inte titta på, så jag ser fram emot att få se vilka outfits vi kommer att ha att välja på.

Vi fick också veta att det ska stå på våra tröjor att vi är ”boktipsare”, och eftersom jag bemannar redan i morgon och det är min bemanningspartner Patrik som valt ut ett för mig okänt bokutbud gick jag efter mötet och plockade ihop en kompletterande bunt böcker som jag vet att jag kan tala för.

Så – välkommen till Stadsbibliotekets festivalfilial tisdag till lördag!

20120814-002720.jpg

DCCLXXXIX Tapaskväll


Under ganska lång tid hade gårdagens datum hägrat i kalendern – tapaskväll med Jenny F (som jag varit med i Barcelona två gånger), Jenny H (som bott i Barcelona i två år) och Mireia (som kommer från Barcelona). Förstahandsvalet för tapas är Sardin på Skånegatan och det var gott och trevligt som vanligt – gott, men inte som hemma, tyckte Mireia, när jag bad henne om ett ärligt omdöme om maten, men inte desto mindre trevligt.


Efteråt tog vi tunnelbanan – där man inte har roligare än man gör sig – till Gamla stan och gick bort till Riddarholmskajen för att höra Samuel Ljungblahd, Per-Erik Hallin med flera gospelsångare på Stockholms Gospelkörfestivals konsert. Bekanta ansikten både här och där, som det plägar vara i lilla Gospelstockholm. Fin kväll.

DCCLXXXV Vi lättroade bibliotekarier

Fram till nyligen har skönlitteraturen på Östermalms biblioteks barn- och ungdomsavdelning varit uppdelad i mängder av specialsektioner, som ”Historia” (böcker som utspelar sig i historisk tid), ”Hästar” (alla dessa böcker för mellanstadieåldern i stallmiljö), ”Klassiker” (förkortade versioner av Moby Dick, Skattkammarön, Ivanhoe) och så vidare. Under sommarens upprensning och tillsnyggning av avdelningen har flera av dessa tagits bort, och tro det eller ej, men för somliga av oss i personalen har förvirringen kring de försvunna temahyllorna varit rena skrattfesten. Som när Gunnar förra veckan gick varv efter varv i lokalen och sa att han letade efter ”Kärlek”. Eller som i dag, när Sirpa slutligen konstaterade att biblioteket saknar ”Humor”.

Kanske blir morgondagens höjdpunkt att någon av oss är helt säker på att ”Spöken” finns.

DCCLXXXIV Förlåt, men nu har jag tröttnat på brudens mor

Okej, det här blir ett sådant där blogginlägg man kan komma att ångra, för till bibliotekariernas hederskodex hör givetvis att biblioteksbesökare inte bör kritiseras och hängas ut. Vi vill ju att alla ska känna sig välkomna och fria att ställa frågor om vad som helst.

Men den här sommaren har jag hakat upp mig på en viss sorts fråga. Det gäller brudpars nära anhöriga som ska hålla tal. Många av de obekväma situationer som uppstår på bibliotek (med flera mötesplatser, naturligtvis) bottnar i osäkerhet som leder till en defensiv attityd som leder till ett mindre lyckat möte mellan servicegivare och servicetagare. Den som genast och med förtjusning erbjuder sig att hålla tal på ett bröllop kommer sällan in på biblioteket med stressad min och en övertro på att det perfekta talet står färdigskrivet i någon av alla böcker där inne, bara bibliotekarien är kompetent nog att hitta det. Den osäkra och besvärade brud- eller brudgumsförälder som känner sig tvingad att tala, däremot …

Det finns mängder av böcker om det perfekta bröllopets alla beståndsdelar och mängder av böcker om att hålla tal i allmänhet. Mängder av dikt- och citatsamlingar också, som uttrycker all världens känslor. Men ingen av dem innehåller ett vackert, personligt, kärnfullt, gripande och lagom långt tal om hur mamma Kerstin upplever kära Lisas stora dag. Innerst inne tror kanske inte mamma Kerstin det heller, men hon hade nog hoppats, och hon visar sin besvikelse genom att surmulet och uppfordande stampa framför disken medan bibliotekarien söker i katalogen, går från hylla till hylla och bläddrar i böcker och slutligen googlar i panik.

Egentligen vill bibliotekarien, så snart frågan är ställd, säga: ”Vad roligt, Kerstin, att din dotter ska gifta sig och att du ska hålla tal! Du förstår väl att det innebär att du skriver talet själv?”

Vi bibliotekarier hjälper gärna till, även i hålla-tal-frågor, det gör vi verkligen, och uppmuntrar den som drabbas av ovisshet och brist på inspiration att besöka närmaste bibliotek. Men försök inte att maskera svaga talhållarnerver med ett burdust sätt. Du blir så svår att samarbeta med då.

DCCLXXXII Mytjägarna i P1

Planerar du att gå upp före 5.35 i morgon bitti? Inte jag, men vid den tiden varje sommarmåndagsmorgon – och måndagskväll, klockan 20.50 – sänds Mytjägarna i P1. Lyckligtvis kan man ju lyssna på de tio minuter långa avsnitten när som helst via app eller hemsida. Mitt favoritavsnitt hittills är det från 16 juli kallat ”Elementärt min käre Watson”, om vad som faktiskt uttalats och inte uttalats i litteratur och film, till skillnad från vad folk i allmänhet tror.

DCCLXXXI Judy och Janet från Colorado


Det händer att ens dag börjar med att föräldrarna och två amerikanska damer kommer på besök och vill ha fika på balkongen. Några timmar senare kan de även dyka upp på ens arbetsplats, som i dag var Sture bibliotek.

De två trevliga amerikanska damerna, Judy och Janet, tillhör en familj som vi inte är släkt med, fast man skulle kunna tro det. I sin gröna ungdom reste pappa med en vän till USA och besökte vännens släktingar, och medan vännen inte har gjort det till en vana har mina föräldrar gjort det. De kapade helt enkelt en släkt.

Därför satt Judy och Janet från Colorado på en Kungsholmsbalkong i morse och åt äktsvensk blåbärskaka med vaniljsås och uttryckte sin uppriktiga fascination över våra fikavanor och ”open-faced sandwiches”.