DCCLXXXIV Förlåt, men nu har jag tröttnat på brudens mor

Okej, det här blir ett sådant där blogginlägg man kan komma att ångra, för till bibliotekariernas hederskodex hör givetvis att biblioteksbesökare inte bör kritiseras och hängas ut. Vi vill ju att alla ska känna sig välkomna och fria att ställa frågor om vad som helst.

Men den här sommaren har jag hakat upp mig på en viss sorts fråga. Det gäller brudpars nära anhöriga som ska hålla tal. Många av de obekväma situationer som uppstår på bibliotek (med flera mötesplatser, naturligtvis) bottnar i osäkerhet som leder till en defensiv attityd som leder till ett mindre lyckat möte mellan servicegivare och servicetagare. Den som genast och med förtjusning erbjuder sig att hålla tal på ett bröllop kommer sällan in på biblioteket med stressad min och en övertro på att det perfekta talet står färdigskrivet i någon av alla böcker där inne, bara bibliotekarien är kompetent nog att hitta det. Den osäkra och besvärade brud- eller brudgumsförälder som känner sig tvingad att tala, däremot …

Det finns mängder av böcker om det perfekta bröllopets alla beståndsdelar och mängder av böcker om att hålla tal i allmänhet. Mängder av dikt- och citatsamlingar också, som uttrycker all världens känslor. Men ingen av dem innehåller ett vackert, personligt, kärnfullt, gripande och lagom långt tal om hur mamma Kerstin upplever kära Lisas stora dag. Innerst inne tror kanske inte mamma Kerstin det heller, men hon hade nog hoppats, och hon visar sin besvikelse genom att surmulet och uppfordande stampa framför disken medan bibliotekarien söker i katalogen, går från hylla till hylla och bläddrar i böcker och slutligen googlar i panik.

Egentligen vill bibliotekarien, så snart frågan är ställd, säga: ”Vad roligt, Kerstin, att din dotter ska gifta sig och att du ska hålla tal! Du förstår väl att det innebär att du skriver talet själv?”

Vi bibliotekarier hjälper gärna till, även i hålla-tal-frågor, det gör vi verkligen, och uppmuntrar den som drabbas av ovisshet och brist på inspiration att besöka närmaste bibliotek. Men försök inte att maskera svaga talhållarnerver med ett burdust sätt. Du blir så svår att samarbeta med då.

DCCLXXXII Mytjägarna i P1

Planerar du att gå upp före 5.35 i morgon bitti? Inte jag, men vid den tiden varje sommarmåndagsmorgon – och måndagskväll, klockan 20.50 – sänds Mytjägarna i P1. Lyckligtvis kan man ju lyssna på de tio minuter långa avsnitten när som helst via app eller hemsida. Mitt favoritavsnitt hittills är det från 16 juli kallat ”Elementärt min käre Watson”, om vad som faktiskt uttalats och inte uttalats i litteratur och film, till skillnad från vad folk i allmänhet tror.

DCCLXXXI Judy och Janet från Colorado


Det händer att ens dag börjar med att föräldrarna och två amerikanska damer kommer på besök och vill ha fika på balkongen. Några timmar senare kan de även dyka upp på ens arbetsplats, som i dag var Sture bibliotek.

De två trevliga amerikanska damerna, Judy och Janet, tillhör en familj som vi inte är släkt med, fast man skulle kunna tro det. I sin gröna ungdom reste pappa med en vän till USA och besökte vännens släktingar, och medan vännen inte har gjort det till en vana har mina föräldrar gjort det. De kapade helt enkelt en släkt.

Därför satt Judy och Janet från Colorado på en Kungsholmsbalkong i morse och åt äktsvensk blåbärskaka med vaniljsås och uttryckte sin uppriktiga fascination över våra fikavanor och ”open-faced sandwiches”.

DCCLXXX Rebecka Lagercrantz ställer ut illustrationer



Under eftermiddagen hängde Rebecka Lagercrantz en uppsättning tavlor på Sturebibblan, nämligen illustrationer ur hennes och mamma Roses barnbok Födelsedagsbarnet. Lite senare, när jag på matrasten gick längs Grev Turegatan, mötte jag Rebecka bärande på en korg där hon lagt ner en skulptur som kunde passa till utställningen. Det blev fint och enkelt ihop.

Eftersom Rebecka är en av våra huskonstnärer och rör sig självklart i lokalen, vare sig hon pysslar med en utställning eller lånar böcker, blir hon då och då tagen för personal, vilket hon inte verkar ha något emot, och i dag sa hon att hon får dåligt samvete om hon använder sig av andra bibliotek än Sture. Jag sa självklart att hon är fri att besöka precis vilka bibliotek hon vill, men det ändrade inte hennes uppfattning.

DCCLXXVIII Enkel supé efter bion eller teatern

I dag har jag gjort det, lämnat tillbaka kokboken Kalas från 1979 till mina föräldrar, där den hör hemma. Jag har haft den i säkert ett halvår och kan inte få nog. Den är uppdelad i menyer för specifika och ganska utförligt beskrivna tillfällen, till exempel vad som kan bjudas när tonåringarna har party, när farmor gör söndagsmiddag till barnbarnen, på ett ”kvinnokalas” (när blev man bjuden på ”kvinnokalas” senast?), när man har ont om pengar eller när man vill återuppleva Greklandssemestern. Eller min personliga favorit – när man står där efter bion eller teatern och tycker det är synd att skiljas från sitt sällskap när det är så trevligt att diskutera den gemensamma upplevelsen. Då går man hem och slänger fram förpreparerade viltskavs- och kantarellrullar och avrundar med te och mintkex. Se illustration av teet och mintkexen.

DCCLXXVI Julafton i juli på Sture bibliotek


Sturebibblans första öppetdag efter sommaruppehållet. Vi hade en del post att hämta, kan man säga. Efter flera timmars växlande mellan att forcera välförslutna kartonger och hjälpa besökarna tillrätta kunde jag äntligen börja lägga in böckerna i katalogen och fylla en bokvagn med spännande nyheter. 51 böcker och 12 filmer blev uppackade under dagen (och då ligger en ouppackad filmlåda kvar på arbetsrumsbordet). Jag tror knappt en enda hann lånas ut innan biblioteket stängde, så i morgon är det guldläge att besöka oss.

DCCLXXV Litteratur enligt Nobelmuseet

För att komplettera gårdagens inlägg om Nobelmuseet – när jag smög in i deras barnrum och såg mig omkring öppnade jag en lockande lucka och hittade en definition av litteratur. Den är värd att citera.

Litteratur kan handla om precis vad som helst.

Det finns berättelser överallt. De finns i böcker, dataspel, sånger, dagböcker och brev. Man kan se dem på TV, bio och teatrar. Man kan skriva om precis vad som helst. En del berättelser är verkliga, andra påhittade. Somliga har en början och ett slut, andra är mer huller om buller. Det har i årtusenden berättats om kärlek och längtan, sorg och saknad. Det har skrivits om gamla katter och nybakta kakor, om hisnande galaxer och mäktiga gudar. Inget är för litet att skriva om – och inget är heller för stort.