DCCC Tornvisning i Storkyrkan


I helgen inföll sommarens sista Storkyrkotornvisning. Jag och Anna B var där. Vi, resten av gruppen och guiderna gick in genom den här lilla dörren, som vetter mot slottet.


På vägen upp kollade vi klockor. En fick provklämta.


Så här såg det ut på en ovanligt luftig plats under uppstigningen. Guiden pekar ut något intressant. På vägen upp fick vi höra ganska hemska historier om hur människor i gamla tider, till exempel fångar, bott i tornet och utfört olika arbetsuppgifter, som att klämta i klockan, vilket gjorde en döv, och spana ut över nejden som brandvakt. Kallt och eländigt var det.


Och så var vi äntligen uppe, efter att ha gått över 200 branta trappsteg. Här syns Nobelmuseets (alltså gamla Börshusets) tak i förgrunden. I det ljusa huset på vänster sida ligger Stadsmissionens café och tornet till höger tillhör Tyska kyrkan.


Coola tak, coola takterrasser.


Anna med bland annat Bondeska palatset (i vitt) och Stadshuset i bakgrunden.


Eftersom Anna har ett särskilt urmakeriintresse för närvarande lyckades hon snacka in sig hos guiden, som sa att vi kunde låta resten av gruppen gå före ner från tornets utsiktsplats och så skulle han släppa in oss i det lilla rummet där tornets urverk finns. Funkar fortfarande.


Guiden förklarar med stor inlevelse.


Sedan gick jag och Anna och fikade.

DCCXCIX Opera på torget

I dag tog Kulturfestivalen slut och jag ligger efter i min rapportering från den, men visar här en bild från en av höjdpunkterna, nämligen gårdagens operabuffé på Gustav Adolfs torg. Kungliga operan bjöd på musik och sång ur kommande säsongs program, varav jag sitter på biljetter till Carmen och Mozarts mässa i c-moll. Den sistnämnda blev inbokad i kväll – jag kommer att gå med Anna E och Martina, båda förstagångsbesökare på Operan.

20120819-234211.jpg

DCCXCVIII Festivalvandringar 2: Brand, fabriksbarn och malmgårdsliv


Av gårdagens två vandringar var den första en brandvandring ledd av en brandman, med start vid Bondeska palatset där en liten brandstation var inhyst under slutet av 1800-talet.


Vi fick höra en hel del om historiska bränder, men kanske var det ännu mer intressant att höra om moderna bränder i historiska hus, som här på Lilla Nygatan, där det brann på vinden i Petersenska huset i december 2006. En brandman blev skadad. Det lät riktigt dramatiskt.


Här i Didrik Ficks gränd hade det också varit dramatik. För några år sedan bodde här en äldre man i ett hus som bestod av en enda lägenhet i fyra plan. Första gången det brann i hans bostad var vår guide med i släckningsarbetet, och när gruppen började ställa frågor om omständigheterna nämnde han lite kort att det rådde viss misär hemma hos farbrorn, men att han vägrade bli hjälpt med ett annat boende. Andra gången det brann avled han av skadorna.


Kyrkbränder fick vi höra en hel del om. Branden här i Tyska kyrkan var speciell dels för att den skedde i oktober 1878, då även Stockholms allra mest ihågkomna brand ägde rum, den i Eldkvarn, och dels för att den inte spred sig till andra hus i Gamla stan. Det dåvarande tornet (70 meter högt mot det nuvarande på 90 meter) föll ner i kyrkan, men stora delar av kyrkans inre klarade sig.


Sedan kom det bästa på hela turen – vi passerade Kungsträdgården, där Storstockholms brandförsvar råkade hålla på med släckningsdemonstrationer just då. Guiden bad en av sina kolleger att ge oss en visning av brandbilen. Glädjen var stor i gruppen.


Här tittar vi på de slangkit som är tillräckligt små och smidiga för att bäras med upp till lägenhetsbränder.


Bakom den här luckan fanns utrustning för att ta sig in och fram på svåråtkomliga ställen. Någon pekade på den gula apparaten till höger, som såg ut att vara något slags cirkelsåg, men nja, den var inte så bra, sa brandmannen, men den blå som satt bakom den gula, den gillade han.


”Hur öppnar ni dörrar?” frågade någon. ”Här är nyckelknippan!” sa brandmannen och höll upp det här tygfodralet med två kofotvarianter och en yxa. ”Men yxan har vi mest med för att det är kul”, påstod han.


Ännu mer utrustning, som regnkappa och liksäck.

Gruppen gick sedan vidare mot Norrlandsgatan, där restaurangen Fågel Blå först brann och sedan sprängdes på 80-talet, och vidare till Johannes brandstation, som var turens sista stopp. Men när guidningen hade varat i trekvart längre än beräknat och fortfarande inte var riktigt slut var jag tvungen att avvika. Då var vi inne på brandstationens gård, och hörde guiden berätta om sina egna minnen från 1969 och framåt, då det fanns logement på stationen och många gånger fler brandmän än nu. Det hade varit intressant att få höra ännu mer, men det var hög tid att be att bli utsläppt genom den låsta grinden, för snart skulle nästa vandring börja.


Dagens andra och sista vandring hette ”Fabriksbarn och malmgårdsliv” och började vid Barnängen, där guiden berättade om de fabriksverksamheter och annat som funnits där. Pluspoäng för guidens fina kläder. Tyvärr samverkade inte omständigheterna något vidare – gruppen var ganska stor, guidens röst var ganska svag, intresset för ämnet var stort, vilket förstås var bra, men det ledde till att olika personer ställde frågor till guiden, vilket gjorde att det blev många enskilda samtal dem emellan och avbrott i själva guidningen (så kan det gå när guiden är ovan), och till råga på allt började det ösregna. Jag började rota i väskan efter paraplyet, men det var inte där. Som tur var kom en medvandrare fram med sitt paraply för att dela med sig. Så är det bland oss som stadsvandrar, vi får inte sällan ett slags omedelbar sammanhållning. Fint, tycker jag. Vi gick under samma paraply så länge regnet höll i sig.


Mitt i regnet blev det både svårt att lyssna och fotografera, men här har vi kommit fram till Vitabersgparken, regnet har upphört, vi har fått höra de olika teorierna kring områdets namn (det kan ha att göra med den ljusa, vitaktiga bergarten eller att man bredde ut lintyg här för blekning) och har nu hittat Elsa Borgs staty. Hon arbetade med kristen mission och socialt arbete i Vita bergen, som var ett slags kåkstad under slutet av 1800-talet. Det är sådant som är intressant att tänka på när man ser de upprustade trähus som finns kvar i området och förmodligen är bland de mest eftertraktade, och mest idylliska, bostäderna i Stockholm.

DCCXCVII Goran Kajfes på Gustav Adolfs torg


Avrundade dagen med Goran Kajfes, som hade en hyfsat stor publik på Gustav Adolfs torg, men ändå uttryckte sin besvikelse när vissa började röra på sig efter att ett experimentellt nummer tagit slut: ”Kom tillbaka! Var det lite konstigt där på slutet, kanske?”

En marockansk gäststjärna sjöng och spelade arabisk luta, ett trevligt inslag på sitt sätt, men själv är jag mest ute efter det där ödsligt klagande trumpetandet som Goran Kajfes står för (och allra helst med Oddjob, egentligen).

DCCXCVI Festivalvandringar 1: Raoul Wallenberg och Kungsholmen

Kulturfestivalens stadsvandringar kastar jag mig över varje år, och nu när jag inte längre är festivalpersonal är jag fri att vandra.


Att bussen på väg mot första vandringen mötte en parad på Strandvägen var en bonus.


Raoul Wallenberg-vandringen började (av okänd anledning) vid Armémuseum.


Guiden var museipedagog och berättade till en början om Raouls familj, uppväxt och studietid, på olika platser på Östermalm och på college i USA.


Här vid Hotel Diplomat jobbade Raoul på ett kontor tillhörande en firma som ägnade sig åt diversehandel, till exempel med olika matvaror, vilket inte var en tillräckligt äventyrlig sysselsättning för hans läggning.


Skyddspassutfärdande för judar i akut fara blev Raoul Wallenbergs specialitet. Bilderna av pass skickades runt mellan oss i gruppen medan vi stod och tittade på Wallenbergmonumentet vid Nybroplan.


Vandring nummer två handlade om Kungsholmens historia, bland annat dess sjukhus, som Serafimerlasarettet med den tjusiga portalen från 1792.


Här har vi hittat till en vrå av min hemö där jag aldrig varit tidigare – inne på gården vid Kungliga Myntet, där det står ett praktfullt valnötsträd.

I morgon vandrar jag vidare.

DCCXCIV En till rapport från festivalbiblioteket

Gårdagen – min andra och sista dag som festivalbibliotekarie – förlöpte ungefär så här.


Erik Höök från Strindbergsmuseet pratade Strindbergsmyter på scenen bakom festivalbiblioteket, om hans kvinnohat (- eller?), galenskap (- eller?), genialitet (- eller?) och så vidare. ”Strindbergsmuseet är ingen fanclub”, var också en myt han ville slå hål på. ”Man behöver inte älska Strindberg för att inse hans betydelse.”


Anna Nygren livevirkade hos oss under två timmar. Här är ett smakprov ur kollektionen, nämligen Strindberg i gråbrun kostym. Anna virkar vem eller vad som helst! Se fler exempel här, och varför inte beställa din egen idol?


Patrik och fler virkade figurer.


Anna visar hur hon virkar en Lilla My.


Tarja från marknadsavdelningen förtydligar vår närvaro i festivalvimlet.


Våra bokboxar var uppskattade sittillskott framför scenen.


Vårt officiella uppdrag signalerade vi tydligt. I verkligheten var vi mycket mer frågesportarrangörer, Strindbergklippdockeutdelare och, framför allt, vägvisare för turister, mot bussar, banker och korvkiosker.

DCCXCII Första festivaldagen

Hann med ett morgonmöte på Sturebibblan och gå förbi Stadsbiblioteket och hämta två kassar med böcker – sedan började dagen för oss som var festivalfilialpersonal, alltså bemannade Stadsbibliotekets lilla lusthusartade kur utanför Kulturhuset, vilket jag kommer att göra i dag också. Festivalfilialen ligger precis vid scenutrymmet kallat Porten och man har bra uppsikt över alla dess evenemang.


Här är vårt gulglada lilla hus.


Olivia Stevens invigningssjöng bakom biblioteksfilialen.


Här är vår vän Strindbergsklippdockan i naturlig storlek, just här i alkemistkostym. Laila poserar bredvid.


Alla som ville fick ta med Strindbergdockan hem i arkformat. Stor succé, särskilt bland turister.


Vi var också festivalgranne med Häagen-Dazs. Kunde inte bli bättre.


Patrik och Laila var på plats hela dagen, Eva kom förbi för att fixa med vårt Strindbergquiz. Och äta glass.